Vi behöver nya krigare (del 1 av 2)
Vi behöver nya krigare (del 1 av 2)
Åter till den hedonistiska dyn. Men kristendomen då?
(Det här är den första artikeln av två. Nästa kommer om några dagar, med deltiteln “Att fostra krigare”.)
Religiositet har väl sällan varit kringgärdat med så mycket förvirring och ängslighet som i vår egen tid. Det heter att Sverige är ett av de mest sekulariserade länderna i världen, vars befolkning i allt lägre grad deltar i liturgisk verksamhet eller (som det slarvigt heter) går i kyrkan. Samtidigt pratas om nutiden som »post-sekulär« vilket skulle betyda att den sekulära eran är förbi.
Sannolikt är det så att talet om att vårt samhälle är sekulariserat refererar till kristendomen medan det post-sekulära anspelar på att många andra religioner – i synnerhet islam – och dess utövare dels har blivit fler, dels syns i det offentliga rummet tydligare än en kristen person.
Samtidigt är tendensen allt mer påtaglig att man från statens sida gärna vill placera alla troende människor i samma fålla. Detta väcker frågan om vad begreppet »troende« har för värde och betydelse idag? Återigen: i ett kristet enhetssamhälle var den troende kristen. Idag är det inte alls självklart, vilket gör landskapet mer komplext.
Samtidigt som allt fler menar att ”alla tillber samma gud” och statens transfereringssystem för bidrag till samfund önskar att slipa bort skillnaderna mellan exempelvis kristen lära och islam, uppfostras medborgarna in i en synkretistisk statsreligion där man snarare identifierar sig som »troende« än »en Guds skapelse och avbild«. Det hela blir mer inkluderande och i samklang med värdegrunden vilken inte har utrymme för en stridande kyrka[1].
Parallellt med detta kompliceras bilden ytterligare av egocentrismen samt såväl den etiska som den psykologiska hedonismen som efter 1800-talet förkastades men som nu måste sägas vara tillbaka. Hedonismen har – enkelt uttryckt – som absolut mål, maximal njutning.[2]
Vad gör då en egocentrerad person som önskar någon form av rituella inslag som appellerar till ett högre väsen, men utan att bli förknippad med en majoritetsburen statsreligion? Jo, här ligger ny-hedendomen nära till hands. Den rymmer många olika riktningar; lite som ett smörgåsbord där det är möjligt att välja och vraka mellan olika gudar och gudinnor, schamanism och new-age. Beroende på hur kulturellt traditionalistisk du anser dig vara, eller ekologisk, eller nationalistisk eller… så finns det en inriktning som går att införliva i sitt eget mikrokosmos.
Så med stöd i statlig politik och dess styrning av bidrag till samfund i kombination med en framväxande hedonistisk etik hos ett egocentrerat folk trycks en kultur, en civilisation tillbaka ner i det träsk den en gång restes upp ur med möda. Kristendomen växte till i världen med ett radikalt, livsomvälvande alternativ till den tidens hedendom. Det får nog sägas att vi idag är på god väg dit igen.
Läs del 2: “Att fostra krigare”
Det är då slående att läsa Pauli brev till Timoteus, såhär i den yttersta tiden:
”Du ska veta att i de sista dagarna blir det svåra tider. Människorna kommer att vara egenkära, pengakära, skrytsamma, stolta, hånfulla, olydiga mot sina föräldrar, otacksamma, gudlösa, kärlekslösa, oförsonliga, skvallriga, obehärskade, råa, fientliga mot det goda, falska, hänsynslösa och högmodiga. De kommer att älska njutning mer än Gud och ha ett sken av gudsfruktan men förneka dess kraft. Håll dig borta från dem!”[3]
[1] Jfr ”Ecclesia Militans”
[2] https://sv.wikipedia.org/wiki/Hedonism
[3] 2 Tim 3:1-5