"Svenskarna först" måste alltid vara ledordet
I Sverige ska svenskarnas väl vara det prioriterade. Allt annat är fullkomligt absurt.
All politik och maktutövning handlar om att prioritera resurserna man förfogar över. Det går inte att komma runt denna sanning. I dag kan vi se hur de styrande prioriterar på ett sätt som allt som oftast är negativt för svenskar och för Sverige. Samtidigt hävdar de att ”alla är lika mycket värda” och att man inte får ställa grupp mot grupp.
Hela tiden ställs grupp mot grupp
Det finns naturligtvis en hel del som våra politiska motståndare inte begriper, och jag har gett upp om att försöka övertyga dem – i alla fall direkt. Skulle jag indirekt påverka dem åt vårt håll så är ju det en vinst i sig, men oftast är avgrunden så bred att det är vanskligt att försöka nå över den. Därtill är den för djup för att jag ska våga försöka.
Det har hänt att jag lyckats nå fram. Denna gång, som jag nu berättar om, hände på Twitter av alla ställen, och min ”motståndare” var en välkänd och rutinerad antirasist som hållit koll på oss nationalister under många år.
Vi kom att diskutera (ja, efter åren som gått har hon blivit riktigt balanserad att ha att göra med) det här med resurser. Antagligen var det jag som svarade henne med min klassiska kommentar om att ”när grupper ställs mot varandra i dagens Sverige så förlorar alltid svenskarna”. Antagligen svarade hon något i stil med att man inte ”ska ställa grupper mot varandra” utan hjälpa alla. Det är inte en ovanlig reaktion, kan tilläggas – även om den är fullständigt absurd.
Detta företog jag mig att försöka förklara. Problemet är att propagandan som riktats mot oss har slagit igenom totalt. Till den milda grad faktiskt att det mest självklara kan ifrågasättas utan att ifrågasättaren skrattas ut offentligt.
Jag minns när en politiker (nuvarande utrikesminister Billström tror jag det var) frågade ”hur många flyktingar klarar Sverige?” och reaktionerna var att sådant kunde man inte fråga. Frågan i sig var ”rasistisk”, menade man, för man kunde inte värdera människor på det sättet. Alla människor är ju lika mycket värda, det har FN lärt oss. Låt mig återkomma till det påståendet om ett tag.
Jag framhärdade naturligtvis: man kan – och ska – ställa grupp mot grupp. Det har alltid skett och det kommer alltid att ske, i alla fall så länge resurserna är begränsade. Och det är de. Efter ett antal tweets då jag jämförde statskassan med en skattkista som inte är bottenlös (sådana finns bara i sagorna) var hon tvungen att ge med sig. Resurser måste fördelas mellan olika grupper i samhället och om resurserna börjar ta slut så kommer någon grupp att bli lidande. Frågan makthavarna då måste ställa sig är: ”vilken grupp placerar vi sist i kön?”.
Inte bara ekonomisk värdering
Att värdera människor genom ekonomisk fördelningspolitik är ett sätt, ett annat är genom rättsväsendet. Låt mig därför konstatera att vi svenskar inte sätts främst i lagstiftningen. Om du begår ett brott mot en utlänning (som är utländsk så att det syns) eller någon som är jude eller muslim, så kommer du att dömas hårdare på grund av att brottet är ett ”hatbrott”. Om en utlänning (som är utländsk så att det syns) eller en jude eller muslim ger sig på en svensk av samma skäl så kommer vederbörande inte att göra det. ”Hatbrott” är enkelriktade och detta är hur det i praktiken går till. Sammalunda gäller rubriceringen ”hets mot folkgrupp”, som enkom skyddar så kallade ”minoriteter”. (Också homosexuella är här i paritet med ”utlänning”, men jag lämnar dem därhän denna gång).
När lagstiftarna ställer grupp mot grupp så är det bortom allt rimligt tvivel så att svenskarna drar nitlotten – eller snarare, den ges åt oss med vilja, det är medvetet, inte ett resultat av slumpen. Makthavarna och lagkunniga agerar tillsammans och i samråd för att vi ska skuffas åt sidan. Tyvärr är det inte underligt, snarare är det logiskt och ”rätt” – utifrån deras i grunden skeva världsbild och okunnighet. Å ena sidan tror de på idén om ”alla människors lika värde” samtidigt som de accepterar lögnen om vit hereditär skuld. Om du tror att alla är lika mycket värde samt att vita människor har en överförbar skuld till alla andra på jorden, så måste du kompensera dem på olika sätt. Då går den – förvisso i sig problematiska altruismen just de europeiska folken har inbyggd – över till att bli ett gift som sakta dödar den drabbade.
Där befinner vi oss i dag och det är denna dubbla giftcocktail som våra motståndare själva dricker och vill tvinga på våra barn. De kräver att samhällets samlade kraft ska understödja deras vanföreställningar, och den som ställer sig till motvärn kan man inte ens prata med. På senare tid har det däremot inte gått att upprätthålla den gamla lögnen om att alla kan få allt. Att skattkistan sinar blev till sist så uppenbart att dåvarande statsministern kände sig nödgad att säga: ”vi har varit naiva”. Han måste menat sig själv och sitt anhang. Kanske finns en och annan nyvaken svensk som faktiskt tänkt till och gjort såväl om som rätt. Inte talade han till oss nationalister i alla fall.
Svenskarna förlorar – varje gång
Det är uppenbart att makten av idag ställer grupp mot grupp.1 Det sker inom alla områden. Vill du forska om mensvärk hos kvinnor utan vagina så har du större chans att få pengar än om du vill forska på kärnfamiljens betydelse för ett sammanhållet samhälle. Makten har nämligen beslutat att det ”normbrytande” alltid trumfar det traditionella. Detta går igen överallt. Tänk på förslaget om att helt slopa skatten för företagare i ”utsatta” områden, medan andra minsann skulle fortsätta betala in så det står härliga till. Att vi har vårdkris, fängelsekris, skolkris och kriskris överallt beror på en enda sak: politikerna fördelar resurserna på ett sätt som skapar underskott och leder till nämnda kris. Detta måste inses helt och hållet.
När andelen fattigpensionärer – svenska fattigpensionärer alltså, de andra behöver vi inte bry oss om – ökar så beror det på att staten prioriterar utlänningar.
När hemlösa svenskar blir fler så beror det på att staten prioriterar utlänningar framför utsatta svenskar.
När svenska ungdomar med ätstörningar, eller andra svåra problem, får höra att det inte finns några vårdplatser för dem, så beror det på att staten prioriterar ”ensamkommande”.
När svensken avstår tandläkaren eftersom att det är för dyrt så beror det på att utlänningar får tandvård för 50 kronor eller helt gratis.
När det inte finns lärare nog, inte poliser nog, inte sjuksköterskor eller läkare nog, så är grundproblemet att staten prioriterar utlänningar.
Kanske, invänder någon, är det orättvist att bara ”skylla på utlänningarna”. Det gör jag inte. Skulden är vår – svenskarnas – eftersom vi låter det ske.
Förvisso hade svenskar i samma situation inte betett sig på samma sätt, det är jag säker på. Men likväl, skulden är vår. Därtill är massinvandringen den enskilt största bördan moder Svea bär. Politisk inkompetens har vi haft länge i landet; den internationella socialismens dårskap har fått råda obehindrat. Samhället höll samman trots det. Men med massinvandringen så är sista spiken i kistan nedslagen, och det finns ingen bekväm återvändo. Nu måste vi, likt missbrukaren, hamna i rännstenen för att kunna komma tillbaka igen; eller så går vi under i nämnda rännsten. Skulle det ske så skulle vårt eftermäle i historien vara en fotnot om den livsodugliga rasen som, av någon anledning, begick kollektivt självmord … för att hjälpa alla andra. Häpnadsväckande kommer det vara för framtidens forskare (om några sådana kommer finnas).
Ytterligare ett exempel var när Samhall beslutade att hälften av personalen måste vara född utomlands. Ett projekt som en gång i tiden gav svenskar med olika funktionsnedsättningar en meningsfull arbetsgemenskap stängde dörren för svenskar och öppnade upp dubbeldörrarna för utlänningar istället. Konsekvenserna för de drabbade är mycket negativa. Detta är medvetet gjort. Samhall är ett statsägt aktiebolag som valt att prioritera enligt ägarens önskemål.
De svagaste svenskarna trängs undan när utlänningarna ska ha sitt. Samma har vi sett inom äldrevården. Kommun efter kommun måste spara, så man sparar på de gamla. De ska ändå dö snart, så det räcker med en halv kopp kaffe och lägre temperatur inomhus. Toapappret kan de köpa själva också.
De flesta har nog glömt Johan från Upplands Väsby utanför Stockholm. Han växte upp i en verklighet som allt fler unga i Sverige tvingas leva i. Han tillhörde minoriteten – alltså svenskar – i skolan. Han berättade så här till lokaltidningen Mitt i i samband med ett reportage för några år sedan;
– Varje vecka var det: ”Hahaha, Svennebanan! Jävla nörd!”. Det räckte med att man ställde en intresserad fråga på lektionen eller googlade på något akademiskt. Det blev alla mot en, just för att jag var svensk.
Men Johan kämpade på. På frågan hur? svarar han:
– Vad skulle jag göra? I början blev jag skitsur, ville slåss. Men jag vande mig. De kunde säga vad de ville till mig, nedvärdera mig. Och det fanns inget jag kunde säga tillbaka. Jag lyckades aldrig smälta in. Men jag lärde mig leva med skiten.
I det land som våra förfäder byggde, slet, kämpade och dog för blir deras efterkommande nu nedvärderade och hotade. Inte på grund av att vi förlorat ett krig och blivit ockuperade, inte på grund av svält och elände som lämnat landet öppet. Nej, på grund av att svensken gett bort det hon fick till skänks genom att låta makthavarna sätta det egna folket på avbytarbänken.
Makten av i dag prioriterar utlänningar.
Makten av i dag prioriterar det som bryter ner samhället.
Makten har bestämt att svenskarna inte ska sättas först.
Många svenskar vill ha det så här
För några år sedan läste jag en intervju med en kvinnlig svensk soldat som tjänstgjorde i Mali. Hon var väl medveten om att hon satte sitt eget liv på spel. På frågan varför var svaret en motfråga: ”varför är mitt liv mer värt än deras?”. Det står naturligtvis henne fritt att anse att hennes liv är lika mycket – eller lite – värt som en maliers. Hon har självklart fel – objektivt fel enligt den gudomliga lagen som också är den naturliga lagen – men hon får tycka så. Jag tänker inte hindra henne från att dö i Mali om hon vill.
Hon har, som så många andra, gått på den diaboliska myten om att alla människor skulle vara lika mycket värda. Det är en omöjlighet att så skulle vara fallet. Inga två människor är lika mycket värda, i alla fall inte om vi lämnar filosofiska grubblerier därhän.
Min son är mer värd än alla andra människor på jorden. För mig, så klart, inte för dig. Vilket är helt rätt. Min kvinna är mer värd än alla andra kvinnor, och så vidare. Självklart är detta om människors lika värde ren och skär dumhet. Inte ens idiotprojektet FN menade något så dumt. ”Lika i värdighet” menade de, samt med ett inneboende människovärde som inte får kränkas (vilket är en fin tanke).
Få skulle hävda att människan inte är lika i värdighet, alla borde protestera mot att vi är lika mycket värda. Att vi skulle vara lika mycket värda är precis lika dumt som att vi alla är jämlika (eller att ett sådant tillstånd vore eftersträvansvärt). Den dagen vi alla är jämlika så är vi alla värdelösa medelmåttor.
Men soldatkvinnan i Mali hade till den milda grad köpt lögnen om ”alla människors lika värde” att hon inte kunde förstå varför hennes liv – som svensk, europeisk kvinna – var långt mycket mer värdefullt än något som Mali kan erbjuda (för oss som svenskar vill säga, inte för malaviterna så klart). Soldatkvinnan väljer malaviternas framtid före svenskarnas, vilket inte går att försvara ens ur en geopolitisk synvinkel.
Det finns tidsperioder genom historien då ett befolkningsöverskott kunnat ursäkta dylikt. Men vi lever inte i en sådan tid. Det finns därför ingen ursäkt, även om insikten om effekterna av den massiva propaganda som sköljt över oss förklarar varför hon resonerar som hon gör.
Samma sak ligger bakom de bedrövliga födelsetalen i Sverige och Europa. Många – alltför många – svenska unga män och kvinnor (ja, äldre också för den delen) anser inte att det finns något självändamål med att bilda familj och få barn. Det spelar ingen roll om de får barn eftersom det finns så många barn på andra ställen. Och våra motståndare gör vad de kan för att underblåsa det. Ofta läser vi att det är ekonomiskt gynnsamt för Sverige att avstå egna barn och hellre importera främmande folks ungar. Alla är ju lika mycket värda och alla är ju jämlika och det är bara hudfärgen som skiljer europén från afrikanen.
Vi svenskar har blivit åsidosatta så många gånger att vi numera gör det av egen kraft. Likt Pavlovs hundar har undfallenheten blivit vår natur och själva tanken på att vi ska vara herrar i vårt eget hus är för svår att tänka för väldigt många.
Men förutom dessa fega stackare har vi en växande kategori svenskar som kommit till insikt om att det inte kan fortsätta så här. De pratar sällan om ras, etnicitet, demografi eller hävdar att det finns ett egenvärde i att just vårt unika folk ska finnas kvar. De drar fram kultur istället, svårigheter med integration och så vidare. Förutom det uppenbara så har de en blind fläck som gör att de inte kan komma fram till målet med sitt resonemang.
När vi säger internera, så svarar de med att man inte kan göra så på grund av lagar och regler; när vi säger deportera, så menar det att det inte går eftersom många som kommit hit inte har någonstans att återvända. När vi säger att gränsen ska stängas så skruvar de på sig och tycker att asylrätten faktiskt måste respekteras. Det är som att Sverige inte skulle kunna dra sig ur avtal, skriva lagar som faktiskt gör skillnad och sätta asylrätten på undantag. Dessa har inte vad som krävs för att rädda Sverige eller Europa.
Allt går att lösa, bara man vill det. Det finns inget som hindrar Europa från att vakta sina gränser och sätta ut krigsfartyg i Medelhavet med order att vända på fartyg som försöker lämpa av ”flyktingar”. Det demografiska hotet mot oss är på riktigt och var och en som försöker komma till Europa illegalt kan gott anses vara en del av en invasionsstyrka. Ergo: ge order om eld. På sin höjd räcker det med att sänka ett fartyg eller båt, sedan kommer migrantströmmen helt upphöra.
Vi har svaga ledare, vilket passar ett vekt folk. Därför är det som det är. Men det måste inte fortsätta så.
Nationalistens prioriteringar
Våra motståndare är oärliga. De ljuger om allt och de ljuger hela tiden. Oss lurar de inte så kanske är det för att kunna se sig själva i spegeln de gör det. Vad vet jag. Själv tror jag att ärlighet varar längst, och därför kan jag – utan att blinka – konstatera att jag som nationalist ställer grupp mot grupp och prioriterar dem emellan.
De flesta av oss är rätt schyssta varför vi gärna delar med oss av våra surt förvärvade slantar. Går lite av skatten till att hjälpa människor som hamnat snett att få en drägligare tillvaro (även om det är deras fel helt och hållet), låt gå. Vi upprörs inte nämnvärt om en del av resurserna går till cancervård av storrökare eller hjärtmedicin till en eller annan som ätit sig till en fetma av betydande mått. Inte heller att några kronor per person skickas till folk på andra sidan jorden så de kan få rent vatten bär oss emot.
Men Sverige och svenskarna står alltid främst i kön. Inget som är skadligt för landet eller folket kan någonsin komma på tal. Det är grundläggande för nationalismen. Vi väljer oss själva framför utlänningar från andra sidan jorden och det spelar ingen roll om det är män, kvinnor eller barn. En svensk har alltid företräde, en svensk ska alltid ha företräde. Det är inte svårare än så.
Därtill vinnlägger vi oss att vara litet mer ömmande för grupper av människor vars röst inte hörs lika högt. Gamla, sjuka och barn samt familjer i besvärliga situationer måste veta att vi finns där. Ja, vi är beredda att till och med låta den mest odugliga av odugliga latmaskar få ett uthärdligt liv i vårt samhälle. Alternativet är inte acceptabelt. Nationalismen har en social idé. Utan den är inte vår världsåskådning värd ett vitten.
Nationalismen är i allt väsentligt konservativ i värdefrågor, men med en social tanke i grunden. Inte socialistisk, märk väl. Vi erkänner inte alla människors lika värde annat än som ett filosofiskt sofisteri och deklarerar högt att det system som har denna vantro som grund kommer att dra elände över sig själv. Din familj, dina vänner, ditt folk och ditt land är dig kärare och mer värt än allt annat. Och det är inget fel med det. Faktiskt är detta en av Gud given instinkt som vår överlevnad och utveckling är beroende av. Detta är inget att skämmas över.
Då Sverige var som starkast var vi ett kristet land med en förståelse om vår särskilda relation med Gud – eller Allfadern om du vill. Bibeln fanns i alla hem och Rudbecks bok om Manhem i de lärdas. Guds budskap och regler var levande inom oss. Vi kände hans lagar – lagar som bland annat är stränga när det gäller att sätta sitt egna folk främst.
Svensken visste då hur det går om man bryter mot Guds – alltså naturens – lagar. Det står nämligen skrivet och jag vill här dela med mig av denna mångtusenåriga kunskap. Om folket bryter mot Allfaderns lagar så kommer följande att drabba dem:
”Dina söner och döttrar skall i din åsyn utlämnas åt ett främmande folk, och du skall gråta efter dem dagen lång, men du kan ingenting göra. Ett folk du inte känner skall äta din skörd och frukten av all din möda, och du skall ständigt bli förtryckt och misshandlad. Du kommer att bli galen av allt dina ögon tvingas se.”
”Invandraren som bor hos dig skall höja sig över dig, högre och högre, medan du skall sjunka, djupare och djupare. Han skall ge lån till dig, men du kan inte ge lån till honom. Han skall bli huvud, du skall bli svans.”
Detta skrevs ned för kanske 2 500 år sedan och vi kan inte annat än konstatera att det är på pricken sant. Om man inte sätter den egna familjen och det egna folket främst så blir man till sist svansen, och invandraren blir huvudet.
Nationalismen är den gudagivna världsåskådningen, som erkänner varje folks strävan efter att uppfylla sitt eget öde, som respekterar varje folks integritet och som strävar efter att upprätthålla en verklig mångfald på jorden. Nationalismen försvarar det egna, den står inte efter någon annans. Det är detta som gör den överlägsen, och det är därför som nationalismen också är vår enda garant för fredlig samexistens på jorden.
Men vi lever inte i nationalismens tid och innan denna guldålder inträder så kommer vi vara tvungna att gå igenom bistra tider. Dock är det så att alldeles oavsett hur staten beter sig så finns det inget som hindrar oss svenskar att agera på rätt sätt. Å ena sidan handlar det om att försöka påverka politiken till vår favör, men också – och kanske främst – att vid sidan om deras Sverige faktiskt bygga upp vårt eget Sverige, det fria Sverige. Att det är som det är i vårt land är inte en ursäkt för att inte göra något.
Med nationalismen som ledstjärna vet vi att vi alltid kommer vandra på rätt stig. Den stig som går uppåt och framåt. Den må vara smal, krokig och full med hinder. Men den leder oss likväl rätt. Alla andra vägar leder oss fel. För egen del tänker jag inte vandra stigen ensam. Jag gör det tillsammans med alla fränder i Det fria Sverige. Tillsammans väljer vi rätt väg.
När grupp ställs mot grupp ställer vi svenskarna först. Och vi ställer de mest utsatta svenskarna främst i ledet. Våra motståndare, politikerna som styr och den regimtrogna fårskocken, gör inte det. De sätter utlänningarna främst och anser – även om de inte erkänner det – att svenskar som drabbas ont av detta är ett offer som är acceptabelt. De är – enligt min mening – föraktliga varelser, till vilka vi inte ska hysa någon lojalitet. Inte till dem eller deras system.
Att komma dragandes med att regeringen och SD på något sätt genomför ett ”paradigmskifte” är att bedra sig själv. Det mesta fortgår som vanligt, och med mindre än stängda gränser och repatriering så kommer utfallet - folkutbyte - bli detsamma.