Av: KPJ Sundquist
Vi behöver reformera hela samhället, skolan och rättsväsendet, hela själen och psyket, från att tillämpa det lågaffektiva, mjuka bemötandet till en rak och ärlig barskhet. Vi har två händer vardera, men använder ingen till att peka med hela handen.
Vi behöver gå från det kvinnligt mjuka, emotionella och fejkmedlidandet till det manligt hårda, logiskt sunda förnuftets kärlek. I dag backar folk för minsta lilla, är konflikträdda till sin egen nackdel och vågar inte stå för sina egna ord. Rädsla och hat driver deras varande.
De försöker göra gott, men liknar mest föräldrar som skämmer bort sina barn till den grad att de inte har fått de verktyg som krävs för att möta världen. De blir nu samhällets nya offer som, i stället för att själva ta sig ur knipan, anklagar andra för sina egna tillkortakommanden och anser sig ha rättigheter som hade skämt bort forna tiders kungar.
Männen har blivit fjollor och kvinnorna har tagit över. Mannen behöver räta på ryggen, för sin skull, för kvinnans skull, för barnens skull, för hela samhällets och själens skull.
Dagens man är otroligt svag och har låtit sitt hjärta bli korrupt. Han minns inte längre de gamla hjältarnas myter, utan har tanken full av bomullsbemötande och inlindande av själar i ett regnbågsfärgat plagg av falsk syntetisk trygghet som krymper och stramar åt runt halsen så fort helvetet tvättar ur renheten ur vad som en gång var.
I stället för att ta smällar, fysiska och emotionella, utan jämmer, så uppmuntrar samtiden oss att gråta ut och förminska oss till just offer. Tårarna är den nya tidens heliga vatten som de dränker de skenheliga i om de inte följer fotspåren från fursten som står bakom podiet och predikar om dekadenta drömmar som ömmar i onda bröst.
Manlighet har blivit något främmande och sällsynt. I dag står ordet snarare för något burdust, maktlustande och kontrollerande. Dagens manlighet har blivit en form av påtänd och lustande, korrupt kvinnlighet i en mans kropp, vilket passar väl in i dagens förvridna anda där transor är på allas läppar.
De manliga förebilderna tror att kvinnor, sex, droger, våld, pengar och status har något att göra med äkta manlighet. Den verkliga mannen ser stilla på, gör sitt jobb, tillrättavisar kollegor och familjemedlemmar när så behövs och lever sitt liv, men ses av omvärlden som störig och hatisk eftersom han inte står i paritet med de falska männens och goda kvinnornas ideal om jämlikhet, öppen invandring och genusdoktriner.
Mannen är Satan i de falskt godhetsknarkandes kyrka. Prästerna är langare som sniffar sig höga på sin egen ondska och låter invandrare och inavlade barn smaka på resterna av (väl)ståndet. Den sanna mannen står upp emot deras frånvändhet, men de dyrkar den märkliga mannen med horn utan att se det.
Den moderna mannen är kastrerad och ena kulan håller staten i med järnhand och andra klämmer kvinnan på i hemmet när mannen får för sig att agera på egna insikter och inte följa onda instinkter från hönshuvudet i hemmet.
Tuppen gal bara när språkröret säger att morgonen är kommen. Sina egna sinnen har han lärt sig att glömma för att få vad lusten vill ha. Han ligger lamt och vilar i egenbäddad säng tills kvinnan drar i kopplet som mannen bär i denna fallna värld. Han är nu en dörrmatta där hoven smetar av sin skit.
Kvinnan suktar dock på djupet efter mannen som aldrig behöver slita sig från tyglarna och ser samtidigt ned på den torsk hon fick från Djävulens hov. Feministerna längtar med hela sitt hjärta efter hjälten att fria dem från piskan som de håller i handen.
Mannen står på knä och dyrkar sina lustar, medan familjer lider och dör. Satan skrattar och staten gapar efter fler offer och kvoterar in större lågor att bränna soptippen som redan står i stora lågor. Kvinnan är herre på soptippen och mannen vältrar sig i skräpet och slickar rent det blå skåpet.
Vem är det vi skyddar genom att ömma för egot? Männen har blivit ett med mammarollen till den grad att de nu själva agerar ut den och ber andra att smutta på den ditlimmade tutte, vars vårta vi har att tacka svinaktig skatt och hederliga medborgares bidrag för.
Är du fadern som lindar in barnet i bomull för att skydda det lilla livet mot smärta samtidigt som du lär barnet att inte hantera det oundvikliga, eller den som säger: ”Slår du dig, så lär du dig. Det är gåvan jag ger så att du själv kan se att verklig erfarenhet och medvetenhet är det som krävs för att möta och leka i världen.”
Japp, denna text gäller mig. Jag är en bruten man och jag såg inte knäcken komma, så jag lät det ske. "Tårar är den nya tidens vigvatten". En tes värd att bli ett bevingat ord.