Hur är det med åsiktskorridoren, egentligen?
För många år sedan - 90-talet eller 00-talet - sade jag ofta skämtsamt men ändå med fullt allvar att man inte fick diskutera invandring, utan bara metadebatten om invandring. Så var det faktiskt, och det är nästan fortfarande så. Tanken var att man faktiskt fick prata om invandring men bara om sammanhanget var att man diskuterade huruvida man fick diskutera invandring eller inte. De vanliga åsiktsmånglarna sade, jo man får visst prata invandring, vi gör ju det nu. Och just där ligger problemet. Då var diskussionen om invandring bunden till metadebatten om invandring.
Vad man aldrig diskuterade var huruvida invandring var dåligt, skadligt, något gemene man inte ville ha (inte bara massinvandring som 2015 utan överlag), något pådyvlat uppifrån och så vidare. Det låg inte inom åsiktskorridoren. Man måste nog gå tillbaka till första halvan av 90-talet för en nästan öppen diskurs om att invandring ledde till problem. Då hade vi chilenarna och jugoslaverna som ansågs skapa problem. Och det fick sägas i någorlunda mån.
Sedan dess har svenskarna blivit tuktade, eller snarare, diskussionen har tagits över av det s.k. etablissemanget. Ett etablissemang som inte har tillåtit en öppen diskussion med andra åsikter än de egna. De andra förpassades till dissidenternas skara. Den processen har varit en del av tuktningsförsöken.
År 2013 myntade statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson begreppet “åsiktskorridor”. Från början var det mer för att vanliga människor avfärdades som dumskallar, något Oscarsson störde sig på. Fenomenet lever fortfarande kvar, t.ex. när man påstår att folk på landet, som röstar mer på SD, är korkade. Men snart kallades åsiktskorridoren för försvarare av det politiskt korrekta.
Skiftet är ganska intressant. I början var det ett kritiskt begrepp inifrån etablissemanget, en etablerad debattör som kritiserade de egna leden för att lätttvindigt och nonchalant avfärda vanligt folks föreställningar och åsikter. Men det fångades upp av de drabbade - de avfärdade - som tolkade situationen och upptäckte att de inom åsiktskorridoren alltid (mer eller mindre) var delaktiga i ett politiskt korrekt komplex.
Oscarsson har nyligen skrivit om sitt gamla påhittade ord, och han anmärker helt korrekt att alla politiska diskurser är antastade av vissa gränser. Men han anger de gränserna mycket lamt. Han kallar inte gränserna för politisk korrekthet. I princip skulle man kunna använda PK för gränserna för vad som är lämpligt att säga i politiska sammanhang. Men det moderna begreppet PK, använt sedan 80-talet (myntat i USA), har alltid inneburit ett maktanspråk: du ska lyda, du ska tycka som vi, du får inte, du ska tryckas ned om du inte tycker som vi vill, vi är jantelagen (fast vi förnekar alltid det förstås, vi är tvärtom demokrater), du är fascist, vi är demokratiska, demokrati är fred, tycker du inte som vi är du för konflikter… o.s.v.
Grunden i PK är förstås själva idéerna, att det svaga ska räknas som moraliskt högre, att de dugliga måste vika ned sig, att man ska tycka synd om de s.k. svaga och så vidare. Samvete, skuld, medkänsla (av ett högre slag) o.d. är de moraliska känslor man svänger med. Men för att det ska få bäring, d.v.s. att gemene man ska ty sig till idéerna, krävs att folk tvingas tycka att t.ex. zigenaren är moraliskt finare än svensken.
Oscarsson kallar fräckt dem som använde ordet “åsiktskorridor” för att beskriva PK för “offerkoftor”. Han förstår instinktivt att hans uppgift är att trycka till dem som kritiserar makten. Oscarsson inbillar sig att kritikern av PK går och tycker synd om sig själv, att inte han fick vara med i gänget. Det är förstås helt fel. PK-kritikern vill påpeka att etablissemangarna är oärliga, hycklare, roffare, mutade, bekräftelseludriga (som en vän brukar säga).
Oscarsson går här i sin egen fälla. Han tyckte ju först att åsiktskorridoren felaktigt utmålade dem utanför korridoren som dumma. Men så fort några bland dessa dumma förstår djupet hos åsiktskorridorskrafterna - ett de är PK med maktambitioner att tvinga på folk ett särskilt tyckande, ett skadligt tyckande, nämligen att de i grunden är onda - så försöker Oscarsson ringakta kritikerna.
Problemet härvidlag är att den makt som har till uppgift att kritisera den politiska makten i ett demokratiskt samhälle - media och akademierna - har flutit samman med den politiska makten. Polariseringskrafterna, som tvärtemot vad som ofta sägs utgår från etablissemanget, får (ganska enkelt) sådana som Oscarsson att se det som en kamp mellan hans goda sida och en annan ond sida.
Därför blir hans analys av åsiktskorridoren och dess makt ganska lam. Den missar t.ex. att det fortfarande är förbjudet att säga att invandringen leder till problem. Den säger bara att klaner finns och medför problem. Men nämner aldrig invandringen i sig som ett problem - eller att invandring leder till klaner som skapar problem, systemkollaps.
Det beror i sin tur på att makten - och däri ingår tidningarna på sämsta sätt - inte vill kännas vid att de har skapat problemen genom att förbjuda invandringskritik. Målet blir därmed för dem att skydda sig själva. Att bli PK och tvinga kritikerna till lydnad. De krafterna är fortfarande mycket starka, och sett så är åsiktskorridoren ännu mycket snäv och mycket maktgirig.
Tyvärr hamnar Oscarsson i den fållan. Var det förresten inte han som var bisittare i SVTs studio under det amerikanska presidentvalet 2020? Ifall det var han, då sade han vid ett tillfälle att det var avgjort. Trump hade utan tvekan vunnit valet, det fanns ingen möjlighet att vända så stora siffror (även med poströster), det funkar inte så i demokratiska val. Så menade Oscarsson (om det nu var han).
Sedan vann Biden - efter att man slutade rösträkna i just de delstater där det mirakulöst vände till Bidens fördel, gärna med bortförklaringar. Hörde vi ett knyst om saken av Oscarsson? Nej! Undrar varför?!