Excellens, öppenhet, oberoende, sanning

Fina ord åberopades av den f.d. Harvardrektorn, men själv är de knappast en del av hennes etos.

Photo by Somesh Kesarla Suresh on Unsplash

Det har varit mycket skriverier om Harvard efter rabaldret där studentorganisationer tog Hamas sida i Israel-Hamas-krisen, där rektorn kritiserades av kongressen för att släta över hårda provokationer mot judar och där rektor Claudine Gay slutligen avgick. I och med hennes avgång har skriverierna avtagit, men vi får hoppas att de fortsätter eftersom högskolevärlden är ett stort problem för vårt samhälle, tillsammans med systemmedia, public service, åsiktskorridorer o.d.

Det är en brist hos alternativmedierna. De skriver gärna när det kan skandaliseras, klagas och ges många klick för att något är på toktapeten. Sedan glömmer de det tills nästa skandal blommar upp. Det följer förvisso vanlig medialogik och alternativmedia har små resurser, men de borde vara lite mer alerta och genomgående hålla liv i viktig kritik mot viktiga samhällsinstitutioner.

Mycket har sagts om det där rabaldret, som från alla håll har visat hur rubbad världen har blivit på grund av grundorsaken: tycka synd om-mentaliteten och anklagandet av vita människor. Det ska tilläggas att en skribent numera placerar judar och östasiater bland de anklagade (för att de är framgångsrika och intelligenta förstås), men alla vet att det främst är vita som det gnälls på.

Många har förundrats över den överväldigande uppslutningen bakom Hamas, knappast av antisemitiska skäl utan för att det anses synd om palestinier och Hamas. Andra har upprörts över att Harvard tillåtit den sortens politiska manifestationer, antingen för att universitet ska syssla med forskning och utbildning i stället för politik, eller för att de är judiska Harvarddonatorer som inte vill veta av studenternas demonstrationer. Några har blivit arga för att man kritiserat studentorganisationer; Hamas borde få mer stöd, enligt dem. Ytterligare andra har stört sig på hur Claudine Gay och andra rektorer har slätat över upprop om judeutrotning. Ännu en falang har visat missnöje med att man bara upprörs när judars situation överslätas, däremot inte vitas som tydligen alltid ska bära hundhuvudet. Från alla håll således.

Harvard får skylla sig själv

Man måste säga att Harvard fick vad de förtjänade. De har länge lekt med elden, precis som otaliga andra högskolesäten. Med Claudine Gay vid rodret blossade till slut elden upp. Bara en kort glutt på henne och hennes insats får en att tycka att det luktar vänsteraktivism. Hon är kvinna, svart, korthårig, har avhandlat om någon sorts afroamerikanism. Hon har ingen djup forskning bakom sig utan verkar mer tillhöra tyckarskrået - tycka rätt-skrået.

Claudine Gay uppfyller allt vad de senaste årtiondenas mode inom amerikansk högskolevärld kräver: politisering, identitetsstudier med sikte mot vita män, marxism och så vidare. I USA kallas det för Diversity, Equity, Inclusion - DEI. Med svenska ord - mångfald, jämlikhet, inklusion. Eller på sossesvenska: Alla ska med! Eller på det hatspråk med dubbeltänk som den ideologin har som grund: Vit skuld! Dubbeltänk är det eftersom vita anklagas för hat men inte de grupper som anklagar. Det är så illa att flera amerikanska universitet har som krav att studenterna svär att de inte ska bryta mot DEI-ideologin och för säkerhets skull börjar studierna med en kurs om vit-skuld-politiken. Vissa kallar sådant för hjärntvätt, men i dubbeltänkets namn är det visst ändå inte det.

Det här galenskapen har florerat länge och kom slutligen så långt att en av dess företrädare nådde toppen av den akademiska världen: rektorsposten på Harvard. Alla har spelat med - även de där judiska donatorerna - i hopp om att det ska självdö eller att det går att utnyttja. Men alla borde ha förstått att det var typiskt att något sådant skedde under en sådan som Claudine Gay. Harvard fick som sagt vad de förtjänade.

Nu är företeelsen inte helt konstig. Universitetsvärlden har sedan dess begynnelse på 1100-talet - Bologna var först ut - varit en del av striden mot rådande förhållanden. Och studenter har alltid bullrat, tågat, demonstrerat och stått på barrikader. Det var studenter som anordnade manifestationer där Gustav II Adolf och Karl XII åmindes och hyllades samt revansch avkrävdes ryssen efter 1809 års förlust av Finland. Det var studenter som i skandinavismens namn krävde att vi skulle gå i krig på danskens sida när Preussen hotade våra bröder. Många studenter deltog i Baltländernas sjungande revolution och hamnade i kommunistfängelse. Studenter stod längst fram på barrikaderna i DDR och fick muren att falla.

Problemet nu är att DEI-policyn går direkt mot universitetets kärnvärden (inte värdegrund), och Claudine Gay har visat det klart och tydligt. För det första har hon plagierat annan forskning för att åstadkomma en avhandling. Hon är inte duglig och har fuskat. För det andra är hennes forskningsområde helt ideologibaserat, d.v.s. tyckande långt ifrån forskarens neutrala ort i stället för undersökning med sanningsanspråk. Oberoende och öppenhet präglar inte hennes etos, snarare att man inte får ifrågasätta hennes ideologiska normer. För det tredje är hon en dubbeltänknatur, som inte kan stå för sitt tyckande.

Excellens, öppenhet, oberoende, sanning

Vid hennes avgång skrev hon att hennes handling (att avgå) gjorde att man inte kunde utnyttja situationen till att undergräva Harvards ideal: excellens, öppenhet, oberoende, sanning. Orsaken till hennes avgång var i hennes ögon således inte hennes usla ledarskap, hennes brister, hennes lågkvalitativa forskningsinsats, hennes fusk, hennes aktivism som lät demonstrationerna fortgå m.m. Claudine Gay verkar mena att hon uppfyller Harvards ideal alltmedan de som ser hennes vänsteraktivism som skulden till debaclet och hela universitetsvärldens problem i dag är skurkar som vill slå de värdena i sank.

Där är vi tillbaka vid problemet. Gays ideologi menar att hon inte får ha fel, det är de andra som tycker fel. Det är typiskt för Gays sort och dess etos att åberopa ideal som hon själv inte besitter. Marxismen, både den gamla och den mer moderna (kulturvarianten) åberopar frihet när de alltid skapar ofrihet. Välfärd och äkta rikedom hyllas när man åstadkommer fattigdom. Yttrandefrihet kallas ideal när man kräver att ingen talar fritt och tycker något annorlunda än kraven.

Gay har ju tvärtom visat att hon struntar i Harvards ideal: Veritas. Hon fuskar när hon forskar. När kongressen vill ha ett rakt svar säger hon att det beror på kontexten. När hon har misslyckats i sitt ledarskap anklagar hon andra. Det är bra att hon är borta, men vi får aldrig glömma att det finns många av hennes sort.

I Sverige frodas den där rörelsen. Vi har sett hur forskning som avslöjar saker om invandringens följder skickas till någon skum etiknämnd. Vi har sett hur forskare läggs med munkavle eller får gå. Ur studentperspektiv har vi här på Tinget fått en redogörelse om hur det kan gå till.

En snyfthistoria i Karlstad

Samma snyfthistoria som vid Gays avgång hörde vi i Sverige när Tobias Hübinette fick problem med sin kurs om rashets i Karlstad i och med att Christian Peterson ansökte till kursen. Det var så synd om Hübinette att han efter ett par föreläsningar kände sig tvungen att sjukskriva sig, och vi har i efterhand fått höra en tillrättalagd berättelse om hur förfärligt det var. I stället för att Hübinette tog tjuren vid hornen och välkomnade en ståndpunkt och insikter som inte faller in i ideologin, varigenom en lite bättre sanningshalt kunde uppnås, större insikter göras, mer excellens frodas, mer öppenhet finnas. Men precis om i Gays fall skulle någon annan anklagas.

Ovan Uppsala universitet hägrar devisen “Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större”. Orden är av Thomas Thorild. Han är lite av den besvärligaste och bråkigaste personen i svensk universitetshistoria, men han förstod att vissa ideal står över käbblet om hur man bör skriva poesi eller hur man bör tänka.

Vi får se om de orden kommer att respekteras eller vändas i sin motsats av någon aktivist.