En students betraktelser av ett ruttet universitet
Ett gästinlägg om hur juriststudenter tvingas på legitimering av islamisk rätt.
Av Hannah Eliasson
Det här är den första delen av tre om hur och varför universiteten vittrar sönder.
Universiteten är inte en plats dit man söker sig för att få bildning, även om den tanken fortfarande lever kvar hos större del av befolkningen. Det är ett välkänt faktum att ”kulturrevolutionen” sedan en lång tid tillbaka har haft inflytande på den undervisning som bedrivs (numera tar de sig inte ens besväret att försöka dölja det). Men att rådande ideologier får avgöra vad som lärs ut är bara en del av problemet. Jag hoppas mina betraktelser i tre delar kan få er att inse varför ni gör bäst i att hålla era barn långt borta från universiteten. Det har blivit en plats dit vetgiriga själar kommer för att dö.
Häromdagen slog jag mig ner för att lyssna till en introduktionsföreläsning i rättshistoria på ett av våra mest ansedda universitet norr om Stockholm.
Professorn börjar att inleda föreläsningen med: ”Den här kursen har vi försökt utforma på ett lite annorlunda sätt. Vi vill nämligen beskriva rättshistorien från de förtrycktas perspektiv. Det blir så många vita gubbar annars”.
Paus för skratt. Applåder utbryter.
Jag: Gäspar stort. På västfronten intet nytt.
Professorn fortsätter: ”Känner ni till kvinnan på bilden? Det är Ruth Bader Ginsburg. Hon är lite som drottningen över amerikansk rätt och har på många sätt förstärkt ursprungsbefolkningens rättigheter i USA. Hon får lov att symbolisera den amerikanska rättens utveckling, annars hade jag varit tvungen att välja en bild på någon gammal, vit gubbe.”
Återigen paus för skratt.
Jag: Försöker kväva ännu en gäspning. Rättshistoria börjar få en bitter eftersmak…
Professorn tar oss i sakta mak igenom historien: Bettitsia Gozzadini, kvinnlig professor i juridik vid det allra första universitet i Bologna, Dame Rose Heilbron, första kvinnliga domaren i Storbritanniens Högsta domstol, Anna Christensen, Sveriges första kvinnliga professor i juridik, och så vidare…
Jag bestämmer mig för att skippa dagens andra föreläsning, ”Kvinnornas rättshistoria”. Jag känner mig ganska väl bevandrad i den efter de tre timmar jag just suttit av.
En seminarieuppgift om islamsk rätt
I stället sätter jag mig ner för att ta mig an den kommande seminarieuppgiften. Vi ska tydligen diskutera islamsk rätt med utgångspunkt i den ”mångfald och flexibilitet” som kännetecknar sharia. Det är förvisso sant att det finns flera olika sedvänjor i den muslimska sfären för hur man på bästa sätt bestraffar en äktenskapsförbryterska; Saudiarabien anser halshuggning vara lämpligast, medan ayatollan i Iran envist fortsätter insistera på stening. Så visst kan man tala om en ”mångfald” och ”flexibilitet” (det visade sig senare, till min besvikelse, att det inte vara denna mångfald som professorn syftade på). Men det som hade varit verkligt intressant att diskutera är den essens som förenar olika skolor inom islamsk rätt. Varför har muslimska samhällen i historien och på olika platser runtom i världen oftast genererat (och fortsätter att göra) samma resultat?
Det källmaterial vi får ta del av är icke-existerande. Detta förklaras av ”utrymmesskäl”. Ledningen fruktar förmodligen att en sida i koranen kan räcka för att få marken att skaka även under den mest inbitna islamapologeten. Vi har i stället blivit hänvisade till en artikel skriven av Lena Salaymeh, professor i rättshistoria vid Oxfords universitet med inriktning på islamsk rätt. Hon menar att det är nödvändigt att skilja på islamsk rätt som sådan och gällande lag i muslimska samhällen (det förra syftar endast på juridiska tolkningar av sharia). För att övertyga oss om denna dikotomi hänvisar hon till en artikel från 2014, skriven av, hör och häpna…. Lena Salaymeh. I hennes originalartikel1 saknas helt hänvisningar till någon litteratur i ämnet. Ändå påstår hon att de traditionella studierna av islamsk rätt präglas av ”islamofobi” och är ”ett misslyckande med att erkänna något annat inflytande på de muslimska samhällena än religionen”. Syftet med uppdelningen är såklart att vi inte ska kunna hålla islam eller muslimerna ansvariga för att deras del av världen ser ut som den gör. Om någon trots hennes varningar ändå skulle vilja hävda att islam i allra högsta grad är orsaken till några av de värsta helveteshålorna på jorden, deklarerar hon sina avsikter att genast låta denne stämplas ”orientalist”.
Så kusligt. Det verkar som att Edward Saids vålnad har kommit tillbaka för att hemsöka oss (påstridig jäkel det där). Jag blir som vanligt uppeldad. ”Mig lurar ni inte så lätt!” tänker jag. Jag går till biblioteket för att låna Introduction to Islamic Law av Joseph Schacht, en erkänd professor i islamsk rätt, men som om man ska tro Salaymeh endast drivs av sin obotliga fobi för islam (vilket hade varit ett sundhetstecken, men hans framtoning, som är allt annat än överlägsen, vittnar snarare om att han verkar ha dragits till ämnet av pur nyfikenhet).
Hursomhelst föreslår han en annorlunda syn på den islamska rätten. Genom historien har de styrande skikten i muslimska samhällen alltid varit begränsade i sin maktutövning av sharia. De har sett sitt lagstiftande som en ren formalitet, tråkigt administrativt arbete nödvändigt för att implementera allahs vilja på jorden (ett arbete som utförarna kanske helst inte önskar nagelfars av allah alla gånger). Doktrinen började tillämpas under det Abbasidiska styret och har i efterhand tillskrivits kalifen Umar ibn Abd al-Azizs uttalande: ”Det finns ingen Profet efter vår, och ingen helig bok efter vår; vad Allah har tillåtit eller förbjudit genom Profeten kommer förbli så för evigt; jag är inte den som bestämmer utan endast den som utför order, jag är ingen uppfinnare utan endast en följare”. Om man förstår islamsk rätt på detta sätt vore det olämpligt att göra en uppdelning likt den Salaymeh gör. Det skulle omöjliggöra all form av förändring i den muslimska världen.
Är läraren aktivist?
Inför seminariet har jag rustat mig inför en hård drabbning. Jag är redo att övertyga mina medstudenter om varför islam utgör ett stort hot mot vårt samhälle och därför måste dissekeras på ett skoningslöst sätt (på samma sätt som min lärare gärna går in på de blodigaste detaljerna när vi diskuterar den brittiska imperialismen). Till min förvåning (och besvikelse, måste jag erkänna) får jag avsluta mitt anförande utan invändningar. Min lärare utbrister ”Bravo!” när jag är klar. Jag kliar mig i huvudet, märkbart förvirrad. Vad är det egentligen frågan om?
Snart går det upp för mig att jag har sagt det magiska ordet: islamofobi. Ordet som har förmågan att lamslå all intellektuell tankeverksamhet (något som många tidigare korrekt påpekat även gäller ord som nazism och rasism). Om någon hör en person yttra ordet islamofobi antar man att personen i fråga ”står på rätt sida” och då kan man tryggt och lugnt luta sig tillbaka, sluta lyssna och nicka medhållande, utan att oroa sig för att utrycka stöd för ”den onda sidan” (det är förstås också en möjlighet att större delen av klassrummet befann sig i ett halvt sovande tillstånd, det vill säga deras normaltillstånd).
Jag påpekar missförståndet, och tar återigen upp det inneboende problemet i islamsk rätt; all rättsutövning måste vara förankrad i och sanktionerad av det väldigt begränsade källmaterialet (koranen och sunna). Även om stormuftin skulle vilja skapa ett friare samhälle står han och trampar i en sörja av gamla vidskepelser och efterblivenhet.
Vid detta uttalande blir läraren genast röd i ansiktet. Han börjar frenetiskt rabbla upp alla de liberala strömningar som vuxit fram inom islam. Han mumlar något ohörbart om att det skulle vara en stor våg av kvinnliga imamer på väg, som bara väntar på att få svepa över Främre Orienten.
Efter det får jag inte ordet trots att jag räcker upp handen flera gånger. Inte ens när jag är halvvägs upp ur stolen medan läraren försöker övertyga oss om att det inte finns några problem med det faktum att England nu har shariadomstolar. ”Varför skulle det vara ett problem att införa ett liknande system i Sverige?” Han sneglar på mig i mjugg, belåten över att ha övertygat halva klassrummet (den halvan som än så länge har lyckats hålla sig vaken) om sin sak. Några trötta studenter gör ett försök att bemöta hans argumentation: ”Men det går ju inte, vi är ju ett sekulärt land”. Han tar sats igen och börjar förklara för oss hur vår föreställningsvärld är inskränkt och fördomsfull. Hur kan vi inte förstå att vår monogama äktenskapsinstitution är en förlegad kvarleva från vår kristna tid? Är vi verkligen ett sekulärt land? Det räcker för att få tyst på dem.
Nu är det min tur att bli röd i ansiktet. För ett ögonblick överväger jag att tåga rakt ut ur klassrummet för att aldrig återvända. Efter några minuters övervägning ger jag uppgivet upp tanken på en sådan fåfäng revolt, sjunker ner i stolen igen och blickar förstrött omkring mig. Vad tjänar det till? Hur kan dessa personer någonsin förstå vårt arv, och vikten av att förvalta det, när de befinner sig i en konstant dvala. Våra universitet är förlorade, vilket jag insett alltför sent i livet.
Nästa del kommer handla om hur införandet av det allmänna skolsystemet banade vägen för universitetens förfall. Universiteten var redan ett hopplöst fall för länge sedan.
Mycket intressant inblick och väl skrivet! Jag studerade ett kort tag på universitet för fem år sedan, men hoppade av efter ett par månader in på första terminen och körde på YH-utbildning istället. Ju mer jag får veta om hur illa det faktiskt är på universiteten desto gladare är jag över att jag hoppade av. Jag gick på Umeå universitet så det var redan illa nog med affischer på Karl Marx (ja, på riktigt!) och över ett dussin olika vänsterextrema klistermärken på campus. Ska bli spännande att läsa mer!