En scen i Bhagavad-Gita
Angående Dan Anderssons beundran för dikten. Vad vill dikten egentligen säga?
För en dryg vecka sedan gavs på podden På gamla och nya stigar ett avsnitt om Dan Andersson. Vi nämnde där bland annat att den svenska poeten beundrade etiken - och skönheten - i den indiska dikten Bhagavad-Gita. Den gamla dikten har även tilltalat många andra svenskar, och västerlänningar, och så indier förstås.
Vad är det då som har lockat så mycket? Och vad lockades Dan Andersson av i det mäktiga poemet? I många fall har det säkert varit att se ett alternativ till den kristna läran. Man funnit det hos grekerna och romarna, här i norr hos våra nordiska förfäder, och nu såg man ett spännande alternativ hos indierna.
När de antika indiernas värld och språk uppdagades för oss européer blev vi eld och lågor. Tysken Friedrich Schlegel blev så till sig att han något överdrivet sade att “allt, allt utan undantag kommer från Indien”. Bland annat slogs man av det ålderdomliga språket sanskrit, som man upptäckte var i släkt med våra egna språk.
För Andersson hade upptäckten och beundran av den indiska världen lite att göra med det kristna arvet. Hans far var bland annat lite av en Bibelpredikant, och givetvis var kristen lära det man fick sig till dels där ute i skogen. Men Andersson var en drömmare som ville se mer, se andra möjligheter.
Och där låg plötsligt Bhagavad-Gita framför honom.
Och det är då man undrar - för honom och så många andra - vad är det då han beundrade så? Dikten handlar ju i grund och botten om att prins Arjuna måste gå ut på slagfältet och döda många av sina fränder i krig. Något fruktansvärt. Dan Andersson var ju ganska vek av sig, om än med god grundfysik, får man anta, eftersom han tvingades arbeta vid kolmilor och till skogs.
Bhagavad-Gita är ett avsnitt i eposet Mahabharata. Det är en av världens längsta böcker, och har för övrigt också sitt avsnitt På gamla och nya stigar. Det mäktiga eposet handlar i grund och botten om hur två grenar av en släkt kommer i fejd med varandra, Kaurava och Pandava, och i lite av berättelsens kulmen så möts de vid det legendariska slaget vid Kurukshetra.
Arjuna kvad: ”Du Oföränderlige! styr min vagn emellan båda härarna; jag längtar att rätt betrakta dem, med vilka jag i detta nyssbegynta krig skall kämpa – att skåda dem, som här församlat sig och vilja tjäna uti stridens vimmel sin furste, Dhritarashtras onde son.” Sanjaya kvad: Vid dessa ord av fursten styrde Krishna den fagraste bland vagnar mitt emellan de båda härarna – o Bharata – just dit, där Bhishma, Drona och de andra av världens herrar ordnat sig till strid, och sade: ”Skåda nu, o Prithas son, hur Kurus skaror samlat sig tillhopa!”
Sanjaya är den som återberättar händelserna. Krishna (eller Bharata) är Arjunas körsven och guru. Den höge guden har tagit en människas kropp för att hjälpa Arjuna och styra händelserna i någorlunda rätt riktning. Bhagvad-Gita betyder just Herrens sång, den gudomliges sång. Ungefär som Havamal betyder “den höges sång”.
Krishna styr således Arjunas vagn dit var han kan få en blick över trupperna före slaget. Men då grips han av fullständig ångest. Han ser ju sina egna fränder i motståndarhären. Hans eget kött och blod på sätt och vis. Hans eget arv. Hur ska han kunna slåss mot dem och döda dem? Även om de är syndare. (Gnadiva är Arjunas båge; Keshava och Madhus bane är namn på Krishna.)
Arjuna kvad: ”O Krishna! Då jag skådar mina fränder som längta att få möta mig i strid, då svika mina lemmar, tungan låder invid min gom; jag darrar, och mitt hår sig reser högt av fasa; min lekamen blir het och bävande, Gandiva faller utur min hand, jag vacklar, och min själ förvirras; onda tecken, Keshava, omvärva mig! Ej heller kan jag vänta att något gott skall bliva mig till del, om jag i striden dräper mina fränder. Ty jag, o Krishna, önskar icke seger, ej heller kunglig värdighet och njutning. Vad är allt detta – vad är själva livet för människan? Se, de som giva tronen och nöjena ett värde, möta oss med strid och död – försaka liv och skatter blott för att dräpa oss, sin närmsta släkt. Och fast de vilja bringa död åt mig, o Madhus bane, önskar icke jag att döda dem – nej, icke ens för väldet i alla trenne världar, mycket mindre för någon jordisk tron. Ack, glädjen flyr för alltid oss – o Du som fäller härar – om vi förgöra dessa syndare; ty deras synder komma på vårt huvud."
Arjuna säger också att varje ätts död leder till att en dharma - rätt och plikt - slocknar, varmed laglöshet inträder och kasterna blandas. Allt blir fel, tror Arjuna, om de två släkterna ska drabbas samman. Krishna svarar honom då att han måste förstå sakerna i ett mycket högre, eller rättare sammanhang. Att dharma, verkets viktigaste begrepp, är något mycket mer än bara hans ätts hävd.
Herren kvad: ”Vi slår ett nesligt klenmod, o Arjuna, din själ i farans stund, och stänger vägen till äran och till himlen? Giv ej vika för denna vekhet, o du Prithas son! Den anstår icke dig; fördriv din svaghet, du fiendernas gissel – upp till strid!” /---/ ”Du sörjer dem, som icke böra sörjas, och söker smycka ut ett fåvitskt tal med ord av lånad visdom. Vise män begråta varken livet eller döden. Den stund har aldrig funnits, då ej Jag och du och dessa mänskofurstar levde, ej heller skall den stunden nånsin slå. Då själen, kroppens furste, genomgått dess barndom, ungdom, mandom och förfall, då drar han hädan i en annan kropp; den vise känner icke sorg däröver. O son av Kunti, stoftets närhet bringar så köld som hetta, fröjd såväl som kval – bär deras växling lugnt, o Bharata! Du furste ibland män – odödligheten är blott för den, som ej av dessa plågas, som bär med jämnmod både fröjd och kval och är ståndaktig. Vad fåfängligt är, det har ej något väsen i sig självt; det verkliga hör aldrig upp att vara. Den som i sanning skådar tingens väsen, han inser även detta. Vet, att DET är starkare än allt vad DET har danat, att intet kan förinta detta Enda. Det Enda är odödligt och oändligt och evigt lever Det – blott former växla och dö; så kämpa då, o Bharata! Båd’ den, som tror att anden mäktar dräpa och den, som tror att han kan dräpas, fela. Han kan ej dräpa, kan ej heller dräpas. Han föds ej och han dör ej; han är till och upphör ej att vara: aldrig född, beståndande, evärdlig, oförgänglig, han dör ej, om än hans lekamen dödas. Vem känner denne oförgänglige, som aldrig född och evigt oförminskad förbliver vad han är – vem känner honom och tror dock att han dräper eller dräpes? Nej, som en mänska kastar av en klädnad som slitits ut, och tager på en ny, så tager den, som bor i kroppens skepnad, en nyfödd kropp, så snart den förra dött. Han såras ej av vapen, brännes ej av elden, dränkes ej av vattuflöden, förtorkas ej av ökenvindars fläkt. Osårbar, oförtärbar, outgrundlig, alltgenomträngande, beståndande, uråldrig och orubblig och ovansklig, fördold, ofattlig, evig kallas han; om du som sådan känner honom, säg, vi sörjer du väl den, som aldrig dör? Men även om du tänker dig, att han beständigt födes och beständigt dör, – o hjälte med den starka armen du – om även så du tänker, sörj dock icke! Ty vad som fötts, det måste dö en dag, och vad som dött, det måste åter födas: sörj icke denna evigt givna lag! Se, tingens början är i det fördolda, blott deras varas mitt är uppenbar, och deras ändalykt är åter dold. Vad rum för klagan ges det häruti? Det ses av en med undran, och en annan förtäljer det med undran, och en tredje med undran lyss därpå, och alla gäckas. Den, som i kroppen dväljes, kan ej såras; sörj därför ingen död, o Bharata! Se blott uppå din kungaplikt! – en hjälte med glädje hälsar en rättfärdig strid; då själv den honom sökt, o Prithas son, han ser i den en öppen väg till himlen. Men om du ej vill kämpa denna kamp, fastän rättfärdigheten bjuder så – då viker du ifrån ditt samvets bud och syndar mot din plikt och mot din ära. Till evig tid du nämnas skall med blygd, och skam är tyngre för den ädelborne, än själva döden. Alla skola tro, att du av feghet flytt; och de, som förr ha skådat upp till dig som till en hjälte, de skola blicka på dig med förakt; bland fienderna skola klaffare med föga höviskt tal dig smädligt håna: ges det väl värre öde för en kung? Om du i striden dör, är himlen din, och segrar du, skall du besitta jorden: stå därför modigt upp, o Kuntis son! Omgjorda dig till strid, och tag med jämnmod båd’ lust och kval, förlust och seger – kämpa för pliktens skull, så sker det utan synd. Så lärer Sankhyaskolans visdom; lyssna till Yoga nu, du Prithas ättelägg! Om du av denna blivit genomträngd, skall du befrias ur din handlings bojor.
Krishna undervisar sedan Arjuna om hans plikter såsom individ, hur världen till sin natur egentligen är och om yoga, andliga övningar för att på rätt sätt bli delaktig i världen som den egentligen är. På det sättet kommer han att kunna frigöra sig från sin tveksamhet, som bara bygger på villfarelser. Det är klassiska indiska läror om återfödelse etc, vilket syns i utdraget ovan.
Dharma är således något mycket större och mäktigare - och evigare - än Arjunas snäva syn på begreppet. Arjuna måste inse sin roll som krigare, och det är krigarens roll att döda och dö, det är hans uppgift i livet. Krigaren har sin uppgift och sitt öde - sin dharma - i det högre kretsloppet. Han måste se till sina dygder, såsom ära och tapperhet, och förverkliga dem. Vi känner budet gott från Havamal. Därmed kommer Arjuna att uppfylla sin roll i den större ordningen. Att gå emot det kan bara leda fel - även om det gör ont att döda sina egna, och även om en viss dharma tycks gå under därmed.
Arjuna måste följa sin plikt men också finna förmågan och insikten att godta ödet, att godta händelsernas gång, vad nu de högre krafterna vill. Om jag motsätter mig det är jag inte riktigt del av de högre krafterna, eller jag gör motstånd mot en högre vilja. Men om jag inrättar mig och inser att allt, även mina fränder, som just nu är mina fiender, styrs av högre krafter - som jag inte ser - så kan jag finna frid däri. Men det hänger på att jag gör min plikt, inte motstånd mot ödet och min roll, hur arm den än kan tyckas. Att finna mig i min plikt och mitt öde. Inte tro att det är jag som styr min väg genom livet (och nästa liv).
Var det det som Dan Andersson fann så fascinerande med den indiska dikten? Många svenskar har sagt sig beundra Bhagavad-Gita, men man undrar om de verkligen har läst detta, att huvudpersonen, den godaste personen, måste slå ihjäl sina vänner.
Men Dan Andersson hade ett klokt huvud och ett stort hjärta. Han måste ha insett hemskheterna i diktverket men ändå glatt sig vid detta bud att finna sig i, att förlita sig på högra makter, att det är löjligt och omöjligt att spjärna emot naturens lagar, att följa plikten, att tro på sitt öde.
Vill du stödja Svea Ting? Det gör du bäst på följande sätt.
Teckna en prenumeration. Info finns i fliken “prenumerera” på sveating.se.
Swisha en gåva till 0735200402. Märk din swish med “gåva”.
Dela den här artikeln med dina bekanta.
Dela Svea Ting med dina vänner.
Skriv i kommentarsfältet vad du uppskattar (eller inte) med den här artikeln och Svea Ting - bara möjligt för prenumeranter.