Bryr du dig om ditt eftermäle?
Ett folk som består av individer som vill bli ihågkomna genom stora, vackra och ärofulla handlingar kommer att skina. Ett folk vars medlemmar inte bryr sig kommer att dö sotdöden.
Jag förvånas över hur få det ändå är som verkar ha ambitionen att göra ett avtryck här på jorden under sin levnad. Är det bristande ambition? Eller har letargin satt sig så djupt att eftermälet inte är något gemene man ens tänker på?
Tid och ork att tycka synd om sig själv och hitta intrikata ursäkter varför gudarna inte ler åt en verkar många ha i överflöd. Lyssna på samtal bland vänner och kollegor där ute så står självömkan som spön i backen. Inte underligt, det är så vi uppfostras. Jag hör med fasa berättelser från sonens skola, hur en air av "det är inte ditt fel" alltid är närvarande. Man ska bekräftas, inte kritiseras.
Vidare, i samhället finns det arméer av statsanställda inom den offantliga sektorn vars enda arbete går ut på att stötta medborgare som inte klarar av vardagen (eller hålla oss som trälar åt välfärdsstaten?). Vi har bundit ris till egen rygg sedan vi lät sossarna få kontrollen över landet. De har de facto gjort oss till trälar, viljelösa och initiativlösa. Också skamlösa eftersom vi inte ens skäms längre när vi misslyckas. Alla är ju vinnare, om man vrider och vänder på det, säger de.
Men ändå, underligt att man inte vill efterlämna ett vettigt eftermäle.
På sätt och vis kunde jag ha förstått det om folk var gudstroende eller övertygade om karma eller reinkarnation. Då kanske det individuella kunde lämnas därhän. Men i dag, då den materiella livsåskådningen dominerar, borde behovet av att lämna avtryck här och nu vara stort. Men så upplever jag inte att det är. Är folk nöjda med att bara flyta med?
Kanske är de det och det är i så fall upp till dem. Men världen förändras inte om inte människor med ambition och vilja till makt och seger kliver fram. Det var därför fäderna skaldade om den människa som ett gott eftermäle vunnit. Det var genom sina handlingar här och nu man såg till att ens namn levde vidare.
Visst är det få som får sådan namnfrejd som mytens hjältar. Men det torde inte avskräcka någon från att vilja göra sig ett namn, sätta avtryck och inte bara gå tyst in i mörkret1. Det går nämligen hand i hand att vilja göra avtryck och att vara ambitiös för sin familj och sin släkt.
I grund och botten handlar det heller inte om individen, även om det kan verka så vid första anblicken. Sanningen är ju den att om ett folk är besjälat av idén att var och en av dem vill göra avtryck på historien, så är det ett folk som kommer göra stordåd. Det behöver inte handla om att var och en vill bli för evigt ihågkommen som den främste av alla, men i alla fall att var och en vill få en rad i något hjälteepos. Eller är det bara jag som blir varm av tanken på att mitt namn om tusen år nämns som "en av vårt folks hjältar"?
I så fall är det inget jag skäms över. Jag vill bli ihågkommen som en av de svenskar – en av de européer – som kämpade emot, sade sanningen och slog tillbaka. Jag vill också att ditt namn nämns, kära läsare, eftersom det i så fall beror på att vi båda gjorde oss förtjänta av det. Jag har svårt att tänka mig något mer ärofullt.
Jag kommer här att tänka på Dylan Thomas dikt Do not go gentle into that good night där han slår tillbaka mot idén att gå in i mörkret utan motstånd. Man kämpar väl för livet och för eftermälet ända in i döden?
Do not go gentle into that good night, Old age should burn and rave at close of day; Rage, rage against the dying of the light. Though wise men at their end know dark is right, Because their words had forked no lightning they Do not go gentle into that good night. Good men, the last wave by, crying how bright Their frail deeds might have danced in a green bay, Rage, rage against the dying of the light. Wild men who caught and sang the sun in flight, And learn, too late, they grieved it on its way, Do not go gentle into that good night. Grave men, near death, who see with blinding sight Blind eyes could blaze like meteors and be gay, Rage, rage against the dying of the light. And you, my father, there on the sad height, Curse, bless, me now with your fierce tears, I pray. Do not go gentle into that good night. Rage, rage against the dying of the light.