Att möta döden...
Gårdagens Svea Ting bjöd på en text om vikingar i seriernas värld. Vikingakrigare sägs ha varit tämligen orädda för döden, åtminstone när de stred och strävade. Kanske var de säkra på att då hamna hos Oden i Valhalla. Det förtäljer myterna.
För knappast hade de läst William Cullen Bryant, en amerikansk poet som levde långt efter vikingatiden. Denne skrev i sin mest kända dikt Thanatopsis - den finns nedan - hur man bör möta döden ej med fruktan utan med jämnmod och tillförsikt. Inte helt olikt vikingarna. Fast Bryant skrev nog mer enligt ett par urgamla teman, enligt uttrycken memento mori och carpe diem, latin för “kom ihåg att du ska dö” och “grip dagen”.
En gång skrev jag lite om Bryants dikt i ett helt annat sammanhang. Skälet till att återkomma till dikten är enkelt. Den är kort och gott oerhört bra. Och dess tema och budskap är förstås odödligt, evigt upprepat av visa människor (och praktiserat av vikingar).
Fast diktens omständigheter är också lite märkvärdiga. Bryant ska ha varit blott 17 år när han skrev dikten, eller åtminstone en första variant av den. Även om tankarna har tagits upp otaliga gånger i poesins historia och formen är relativt enkel så är det oerhört fint komponerat, väl avvägt och vackert - mycket moget för en så ung man. Fadern ska ha några år senare funnit unge Williams dikt tillsammans med lite annat material i pojkens skrivbord och tagit med det till en tidningsredaktion.
Där blev de eld och lågor och menade att något så bra inte har skrivits i Amerika tidigare. Det engelsktalande ska sägas; på spansk-amerikanskt område skrevs redan på 1600-talet storslagen poesi av till exempel Sor Juana Inés de la Cruz. Redaktionen misstog sig dock på författaren och trodde att det var fadern som hade skrivit den stora dikten, som de alltså publicerade under fel namn.
Det rättades förstås snart till, och med tiden gav den unge William ut en samling dikter med Thanatopsis ståtande som en av dem. Bryant har givetvis inspirerats av andra poeter som har skrivit om mötet med döden och delaktigheten i naturen och alltet. Men han har givit det hela sin speciella prägel i ett slående vackert poem.
Jag ska inte ge mig in på Bryants poetiska teknik här, hur han ger tankarna lyster och glans, hur han komponerar orden och tankarna till en mycket angenäm läsning, vad som gör det hela så lockande och vackert att man nästan får andnöd. Det lilla kan dock sägas att Bryant använder versmåttet blankvers (som Shakespeare och många andra gärna använde), det vill säga femtaktig, orimmad vers. Det är ett ganska enkelt versmått, men Bryant har som sagt skapat ett underbart språkligt flöde med sin blankvers.
Skälet till att dikten Thanatopsis har hittat till Svea Ting i dag är för att jag stötte på den i en gammal 1800-talsöversättning när jag jobbade med annat. Översättaren var en finländsk man vid namn Theodor Lindh. Dikten behöver nya läsare, anser jag, och alla läsare kan gott få konfronteras med tankar om döden. Det är vad titelns grekiska ord betyder, synpunkter eller funderingar på döden.
Den 17-årige William Cullen Bryant har återgett sina tankar på döden på ett sublimt sätt. För sin litterära insats i USA har han förärats en park I New York, Bryant Park, där han lämpligtvis tronar - en äldre variant av sig själv - framför Public Library, som man kan se på bilden ovan.
Vi svenska naturälskare, som gärna nämner skog och sjö och klipphäll när vi ska försöka beskriva högre väsen, borde i högsta grad förstå vad Bryant vill säga oss. Och vi bör väl påminnas om att i den naturen som vi älskar så mycket - “de döda vila där”. Men inte nedslås av det eftersom vi snart får sällskap när nya människor lägger sig att vila där bredvid oss!
Så läs Bryants dikt och känn dig hellre upplyft och kanske förtröstansfull vid tanke på den väg vi alla vandrar en dag. Ja läs den både en och två gånger, det är den värd, för visst vill du dö som en kung och inte som en slav!
Thanatopsis
Till den, som uti kärlek till naturen
med henne har gemenskap, talar hon
sitt skilda språk. Uti hans glada stunder
hon har en glättig röst, ett leende,
en skönhet uttrycksfull – uti de sorgsna
en sympati som helar och förmildrar
det bittra i dem, innan han det vet.
Om tankar från den sista bittra stunden,
om bilder utav kamp och död och svepning
liksom demoner komma över dig,
om tystnad, mörker och den trånga kammarn
gör sinnet sjukt och bringar dig att rysa,
gå ut inunder himmelen och lyssna
till stämman i naturen, och från allt,
från landen, haven och den blåa etern
du hör en röst: Ännu en liten tid,
och solens öga dig ej mer skall se
ifrån sin höjd! Din bild skall mer ej finnas
uppå den jord uti vars sköt du lades,
ej oceanen mer skall spegla den.
Av jord du kommen är, och jorden skall
dig fordra åter, att bli jord igen.
Vart spår av individualitet,
av människa förlorar du; du skall
med elementerna för evigt blandas,
du blir en broder till den hårda klippan
och till den stela jordklimp, vilken odlarn
med plogen vänder och förtrampar. – Eken
skall genomborra dig med sina rötter.
Men till ditt vilorum du går ej ensam,
ej heller kan du önska dig en bädd
mer härlig, mer sublim. Du vilar där
med patriarker, kungar, länge döda,
med mäktiga, med visa, goda, sköna,
med gråa siare från forna tider,
och alla i en enda väldig grav.
Och höga kullar, gamla såsom solen,
och gröna dalars tankfullt lugna sträcka,
och skogar, stolta, vördnadsbjudande,
och floder uti väldigt majestät,
och bäckar, höljande sin strand med blommor,
och oceanens gråa, dystra yta –
ack, äro blott dekorationer kring
den gångna mänsklighetens stora grav.
Se, soln, planeterna och himlens stjärnor
blott skina uppå dödens mörka boning
från sekel och till sekel. Allt som nu
beträder jorden är en handfull endast
mot det, som slumrar i dess sköte. – Ja,
tag vingar utav morgonen och drag
igenom Barcans öken, eller sträck
din flykt där i urskogens mörka famn
Oregon brusar och blott ljudet hör
utav sitt dån – de döda vila där.
Miljoner ifrån tidens början re’n
i ensligheten stilla lagt sig ned
till sömns – de döda härska ensamt där.
Så skall du vila – och vad sen, om än
du bortgår, saknad utav ingen, om
en vän ej sörjer dig? Allt, allt, som andas,
din lott skall dela. Som förut den glade
skall le, fast du är bort', den sorgsne irra
förutan frid! Och var och en som förr
sin nyck skall följa – men en liten tid,
och alla dessa lämna glädje, omsorg,
och lägga sig till vila vid din sida.
Som åren gå, så går det tysta tåget;
och ynglingen i livets vår, och mannen
uppå sin middagshöjd, och gumman, jungfrun,
den glade gossen och den trötte gubben –
skall en om en bli lagd invid din sida
av dem, som i sin tur skall följa dem.
Lev därför så, att när du kallad blir
att dig förena med den karavan som går
till det okända rike, där envar
skall ta sitt rum i dödens tysta boning,
du då ej går lik slaven, som med piskan
drivs till sin cell – men att du, lugnad, tröstad
av ett osvikligt hopp i graven stiger,
lik en som sveper täcket kring sig glad
och lägger sig att drömma ljuva drömmar.