Arminius och Gustav Vasa
Jag sprang in i Arminius häromdagen. Ja, namnet alltså! Och mindes något jag skrev för några år sedan. Så här var det. En god vän, en tysk, berättade om en historieklass för sina tyska gymnasister i tolfte klass. Ämnet för dagen var identitet genom historia, nationsbygge genom historia och dylikt sätt att använda historiska händelser och personer. Som en del av resonemanget frågade han ungdomarna vem som kände till Hermann cheruskern, även känd som Arminius.
Eftersom han är nationellt sinnad blev han djupt chockad när han till sin förtvivlan såg att … ingen räckte upp handen. Vi pratar inte om att de hellre glodde på mobilen eller så. Nej, ingen kände till den gamla germanske hövdingen. I alla fall inte vid blotta namnet. Kanske kom det lite minnesbilder efter lite ledtrådar. Men så där på första chans – nej! Undrar om de hade fixat Tutanchamon, Moses, Augustus eller Karl den store?
Arminius dåd och åminnelse
Arminius, som tillhörde stammen cherusker, ledde som bekant en armé germanska krigarna i slaget i Teutoburgerskogen år 9 e.Kr. då de genom att lura romarna i en fälla utplånade tre romerska legioner. Romarna skrinlade därefter alla planer på att erövra norra Europa. Redan på den tiden blev Arminius berömd genom att germanerna diktade poem och berättelser om hans gärning, numera tyvärr förlorade. Minnet var svalt under medeltiden, men under renässansens epok fick han nytt liv genom bl.a. läsning av romerska klassiker.
Martin Luther insåg vikten av den gamle krigaren. Det var han som tänkte ut att Arminius nog bar det tyska namnet Hermann, och vips var den gamla cheruskern en symbol för det tyska folket. Ingen vet vad hans cheruskiska namn var, men än idag kallas han ofta Hermann av tyskarna. Trots att det är mer eller mindre ett påhitt av Luther, den gamle skojaren.
För 100 år sedan var Arminius bland de de hetaste historiska tyska namnen bredvid Bismarck och Luther, d.v.s. självklara namn i det historiska medvetandet hos folket. Luther och Bismarck har klarat sig bra, men Arminius tydligen mycket sämre. Trots att den antika cheruskerhövdingen är en lika grundläggande symbol för det tyska folket och dess känsla av gemenskap och nationalitetsbygge.
Ja, man kan gå än längre i resonemanget. Om inte romarna hade lidit ett förkrossande nederlag den där dagen för drygt 2000 år sedan, så hade Germanien kanske erövrats, liksom tidigare Gallien, och germanerna hade blivit romaniserade. Min vän menade att tyskarna idag hade talat franska i så fall. ”Nä fy”, sade eleverna. Åtminstone en sund reaktion fick vår tyske gymnasielärare av ignoranta tonåringar den där chockerande dagen. Inget ont om fransoser - deras stamfäder frankerna var förresten också germaner - men man vill väl ändå vara just tysk om man nu är av tysk härkomst och bor i Tyskland.
Tänk om Gustav Vasa glöms bort?
Tänk dig nu att motsvarande händer i Sverige. Ett par svenska Arminius vore väl Engelbrekt eller Gustav Vasa, framför allt den senare. Den unge Gustav befriade ju landet från utländske, från dansk överhet. Sedan dess har Sverige varit ett fritt och självständigt land. Vem vet, vi hade kanske danskifierats annars. Det norska skriftspråket (bokmål) är i grunden baserat på danska. Norge låg ju i danska händer i 400 år.
Tänk dig nu att du jobbar som historielärare och lite på skoj frågar vem Gustav Vasa är – för att se om det kan vara så galet att några elever inte räcker upp handen. Förutsättningen är förstås att klassen är linblond. Alla är ingrodda svenskar. Men till din förskräckelse så är det bara ett par trevande, osäkra händer halvvägs upp i luften. Ingen vet säkert vem Gustav Vasa är. Plötsligt är du min tyska vän.
Den här mardrömmen kan bli lika mycket verklighet som hans. Vi har sett hur intresset för Gustav Vasas befrielsekrig och slutgiltiga kröning är. Mycket svalt! I år den 6 juni är det 500-årsjubileum för Sverige som en modern nationalstat. Då valdes Gustav Eriksson till kung. På midsommarafton samma år befriades huvudstaden Stockholm varmed en svensk konung istället för en dansk kunde göra sitt intåg, vilket Carl Larsson så förträffligt har gestaltat.
Kriget mot den danska unionsregeringen var i praktiken över, men symbolvärdet av händelsen har inte sin like i svensk historia. Likväl är det som om ingen svensk myndighet, inget museum, ingen statlig representant vill ta i jubileet med tång. En absurd inställning till händelsen tas upp här.
Tyskarna har tuktats med stenhård anti-nationalism sedan 1945. Vi svenskar var länge hyggligt förskonade från en hård anti-svensk inställning. Visst har mycket förnekats och visst har mycket gömts undan – för att med tiden ersättas med andra minnen som av någon bisarr anledning skulle vara viktigare för svenskar. Men vi är ju ett litet land med få historiska händelser och personer att haka upp oss på, vi har ju vasaloppet som åminnelse, Gustav Vasa har till och med omhuldats av sossarna såsom landsfadersymbol. Inte kan väl Gustav Vasa och hans gärningar glömmas bort?
Men de senaste 20 åren har andra vindar blåst, motsatt den nationella åminnelsens och den högtidliga, historiska symbolikens. Den ytterst svala inställningen till Gustav Vasas val till konung och midsommarintåg i Stockholm är ett tydligt tecken på det. Har du sett särskilt mycket om saken i teve eller tidningar? Kör de fräsiga dokumentärer på SVT? Har de upplyftande utställningar på museerna? Råder det femhundraårsyra i riksdagen? NEJ!
Ge den nonchalansen parat med anti-nationell propaganda några decennier så är hela episoden glömd. Och glömd är gamle Gösta. Plötsligt står du där som lärare och frågar: känner ni till Gustav Vasa?