Förutsägbart när Jonna Sima hånar svensk historia

Det är lätt att sitta i sin skyddade verkstad och teoretisera, men utanför redaktionernas välbevakade dörrar tvingas svenskarna leva med konsekvenserna av politikers svek.

Att vi i år firar att det är 500 år sedan Gustav Vasa valdes till kung och gjorde slut på utländskt välde under Kalmarunionen verkar inte speciellt intressant för vare sig media eller politiker i Sverige. Men just att det offentliga Sverige helt verkar strunta i detta historiska år är nog det enda jag håller med Jonna Sima om i Aftonbladet (1/5).

Bladets egen lilla prinsessa på ärten, som från sin mångmiljonsvilla i det helsvenska Bromma ofta skriver hyllningar till mångkultur och massinvandring, missar så klart inte chansen att både förringa och fördumma svensk historia och kultur. Som den goda sosse hon är vill hon fortsätta på Partiets historieförfalskande väg där Sveriges egentliga födelse kommer med “arbetarrörelsen”.

Nationaldagen den sjätte juni blev inte en officiell helgdag förrän 2005. För de flesta av oss är det mest en välkommen ledig dag i den svenska försommaren. Första maj däremot är en speciell dag för många. Arbetarnas dag, en dag för kamp men också för firande av stora segrar.

Det är tack vare arbetarrörelsens organisering och tuffa strider som vi har fått kollektivavtal med åtta timmars arbetsdag, fem veckors semester, betald föräldraledighet och socialförsäkringar om vi blir sjuka eller arbetslösa. Alltså mycket av det som gör en stolt över Sverige.

Att den tidiga arbetarrörelsen drevs av goda intentioner, framförallt på gräsrotsnivå, är jag väl benägen att hålla med om. Men den har väldigt lite att göra med den vänsterrörelse som tagit dess plats efter 1968, och som idag verkar mer upptagna med att slåss för att få könsstympa barn och resa moskéer än att se till att anställda i offentlig sektor får schysta arbetsvillkor. För helt ärligt, sossarna har haft makten den absoluta majoriteten av tiden sedan andra världskriget, men ändå är det just i sossarnas sektorer (vård, skola och omsorg) som arbetsförhållandena är som sämst. Både löner och villkor är istället bättre inom den av vänstern så förhatliga privata sektorn.

Så sluta klappa er själva på ryggen och städa framför egen dörr.

Sima fortsätter i sitt elfenbenstorn att drömma om ett Sverige som bara finns i hennes teoretiska värld:

Vi är idag ett mångkulturellt samhälle som hålls ihop av värderingar kring solidaritet. Det märktes inte minst i årets avtalsrörelse där landets fackföreningar tog ett enormt ansvar för att trycka tillbaka den skenande inflationen.

Hålls ihop? Kanske det “hålls ihop” bland grannarna i Bromma, eller på Aftonbladets redaktion, eller på branschfesterna med andra journalister, men att påstå att vårt land “håller ihop av värderingar kring solidaritet” kräver en alldeles speciell sossehjärna för att fantisera fram.

Jonna Sima skulle behöva bo några år i Rinkeby och försöka predika HBTQ-frågor på torget där. Eller knacka dörr i Rosengård och förklara vikten av att deras 13-åringar får byta kön om de vill. Eller varför inte sjunga feminismens lov och prisa nedmonteringen av den starka familjen i Tjärna ängar?

Sanningen är den att Sverige är mer splittrat än någonsin. Vi är ett land av hundratals nationer, utan vare sig gemensamma värderingar, kultur eller religion. Bara för att det står att det är en styrka i Partiets pamfletter betyder det inte att det är sant, men det kan vara svårt att veta om man lever i Simas skyddade verkstad.

I går firade den nuvarande konungen Carl XIV Gustav sin sjuttiosjunde födelsedag. I år firar han femtio år på tronen, den längsta tiden någon svensk regent suttit där, och det är alltså 500 år sedan Gustav Vasa valdes till kung och inledde en ny epok för Sveriges folk.

Det är inte bara anledning att fira. Det är också en påminnelse om vikten av nationella symboler, traditioner och institutioner som binder oss samman. Allt som visar att vi är ett folk, att vi har detta gemensamt, att vi ärver, bär och förädlar det som en enhet.

Så bygger man gemenskap, trots regionala olikheter.

Men det är knappast en gemenskap Jonna Sima vill veta av, eftersom den också innebär klassöverskridande gemenskap, något av det värsta en mediasosse vet. Inte för att hon bryr sig om arbetarklassen, utan för att hon vill att den nya mediala pissklass hon själv tillhör ska få sitta i sina elfenbenstorn och fantisera i fred medan svensk arbetar- och medelklass påtvingas mångkulturens allra mörkaste sidor i sin vardag.