Vart tog patriotismen vägen?
Patriotismen är som bekant mer eller mindre stendöd i vår tid. Åtminstone officiellt. Nationalismen som ideologi anses suspekt, rent av ohygglig. Den leder, enligt den etablerade hållningen, utan tvekan till gaskammare. Ungefär så låter det. Patriotiska uttryck anses i sin tur som något fult. Man fick gilla Zlatan när han var igång, men att hävda sig och åberopa renrasiga svenskar är mer usch usch. Att hävda svensk storhet anses dåligt eftersom man då kan trampa andra folk på tårna. Och nu för tiden råder minsann mångkulturen…
Det vänder sig verkligen i magen när man betänker den etablerade PK-hållningen. Men går man lite bortom PK:s klor, närmare vardagen och det praktiska livet, så råder en annan bild. Jag höll tal i Svenskarnas hus på evenemanget Fria Ord om saken och var tvungen att konstatera: det har aldrig funnits så mycket nationalism och lokalpatriotism i Sverige på ett sätt.
Jag berättade om hur det finns föreningar som kategoriserar natur, maträtter, visor och allt möjligt. Vad är typiskt för Sverige? Vad är speciellt för just landskapet Närke? Man har bestämt vilken trollslända som hör till respektive landskap. På den nivån är det. Trollsländor! Äpplen. Stenarter. Och ur det växer sig förstås en allmän känsla vad som är särskilt för Sverige - och förstås det svenska folket.
Det gäller bara att den där känslan blir medveten och får kraft. Det kanske är närmare dit än många tror. Det är starka krafter som håller de där känslorna i styr, ja, men det är också mycket som ligger och skvalpar där under ytan. Och det var inte så värst länge sedan som patriotisk hållning var något självklart.
I ett nummer av Svensk tidskrift från 1940 skrev statsvetaren Edvard Thermaenius en artikel som heter just “Svensk patriotism”. Thermaenius verkar inte kunna förknippas med Tredje riket eller med den sortens nationalism. Han verkar vara insatt i och anhängare av en svensk patriotisk hållning, en förespråkare för en sund svensk nationalism. Så här börjar han.
Ämnet är brännande aktuellt, ej minst av det skäl, att fosterlandskärleken i våra dagar ovedersägligen gripit hela folket. Patriotismen – tidigare ofta förhånad – har blivit en självklar sak. Fosterlandskärleken har blivit enkel och enhetlig, aktiv och offervillig som icke i mannaminne och kanhända som aldrig förr i vår historia.
Patriotismen skulle således ha varit mest kraftig någonsin hos svenskarna för drygt 80 år sedan. Inte för 380 år sedan. Det är viktigt; det kan betyda att svensk patriotism bara slumrar lite nu. Thermaenius granskar hur som helst hur patriotismen, högst alllmänt, har tagit sig uttryck och märkts av genom århundradena, alltifrån vikingatid till författarens egen tid.
En annan gång får vi skärskåda innehållet i Thermaenius artikel. Just nu kan vi nöja oss med att konstatera att det knappast är slut med svensk patriotism, vare sig allmän för hela folket och landet eller dess regionala varianter. Förtrycket är starkt och piskar oss varje dag, ja, men Sverige lever, svenskarna lever. Och de har inte så mycket annat än sin folkkänsla att leva ut.
PK-attityder är ganska ytliga saker. De kan hålla i sig några årtionden, men sedan går luften ur dem, precis som östblocket i Europa rasade samman på ofattbart kort tid efter 1989. Låt oss se till att samma sak händer med antipatriotismen och antinationalismen i vår tid. Det behövs bara lite medvetenhet hos oss själva och lite press på den etablerade PK-hållningen så rasar den samman.
Och så står vi där alla som goda nationalister och patrioter. Svenska patrioter.