Vårt fria ord
Med anledning av de ohyggliga händelserna som har utspelat sig när två svenskar har mördats i Allahs namn i Bryssel på grund av att de var just svenskar, enligt den troliga förövaren, har många ansvariga i vårt vackra land velat lägga locket på. De vill hellre tysta alla de fria svenskar som beklagar det inträffade och som för en gångs skull vill se att något görs åt problemet. Åtminstone vill folk i ett första skede ge luft åt vad som skett och finna nyckeln till problemet. Men det är många som inte vill det. Svenska folket ska, enligt dessa uppenbara beskyddare av islamistisk terror i Allahs namn, inte få ge uttryck för sin vrede, förtvivlan, sorg och känsla av vilsenhet.
Bland dessa beskyddare återfinns f.d. statsministrarna Fredrik Reinfeldt och Magdalena Andersson. Den förste kallar det ett sportdåd, självklart för att förringa det från ett illdåd och terrordåd riktat mot svenskar. Reinfeldt bär givetvis viss skuld för det inträffade genom sin massinvandrarvänliga och svenskfientliga politik 2010-2014 (före det var politiken moderatare på den fronten), men det ska tydligen inte upp på tapeten. Bäst att tala om sportdåd, vad det nu är.
Magdalena Andersson har uttalat att svenskar ska dämpa tonen, inte komma med beskyllningar, lugna ned sig och inte minst sagt att det hela beror på dåliga rykten om svensk socialtjänst och på grund av Koranbränningarna tidigare i år. Därför ska lagen om hets mot folkgrupp spetsas till, menar hon. Svenskar ska censureras än mer så att de inte visar missaktning eller ilska eller kritik mot islam, tycks hon mena. Det kan ju leda till problem, till exempel att svenskar blir skjutna när de vill se på fotboll.
I tidningarna och sociala medier finns det ömsom försvar för yttrandefrihet och rätten att visa sig som stolt svensk runt om i världen, ömsom ett förakt för svenskars reaktioner. Många har velat skifta fokus från illdådet till en SD-politikers upprördhet över Reinfeldts skuld och krav på beskydd efter matchen mellan Belgien och Sverige. Ofta är det bara plumpt, som Jack Werners förvirrade tweet att SD-ledamoten Jessica Stegrud önskade livet ur Reinfeldt - när hon bara störde sig på att han skulle slippa känna den oro som alla svenskar på läktaren var tvungna att känna när de fick stanna kvar i timmar utan beskydd på vägen hem. Trots att Reinfeldt i sin politiska gärning har gjort mer för mordet på de två svenskarna än dem på läktaren.
Alla sådana invändningar mot svenskarnas vilja att ge luft åt det skedda - och det är mycket mer än det som har räknats upp här - är givetvis olika sätt angrepp på svenskens yttrandefrihet, antingen i form av direkta inskränkningar eller genom uppmaningar till självcensur. När det gäller Koranbränningarna - en sorts kritik mot just den religion i vars namn ovannämnda svenskar har mördats - har ju många fört en debatt om att rent av ändra grundlagen för att inskränka yttrandefriheten. Uppfinningsrikedomen är tydligen stor när det gäller att komma åt svenskars önskan att få uttrycka det de vill i svåra frågor.
Det påminner en om för drygt 150 år sedan, år 1856, när regeringen föreslog att tryckfrihetsförordningen skulle fråntas status som grundlag för att lättare kunna ändra den. Förslaget röstades ned, främst p.g.a. bondeståndets motstånd. Som en del av motståndet skrev en av tidens mer kända poeter, CWA Strandberg, en dikt – Vårt fria ord. Även om den inte avgjorde frågans utgång står den som en frihetens och det svenska folkets vårdkase mot försök att tysta och förtrycka våra äkta och innerliga röster.
Strandbergs dikt är glödande aktuell, inte minst som han var en stor fosterlandsvän såväl som yttrandefrihetsvän. Så här lyder den lysande dikten.
Vårt fria ord
Den har intet fosterland, som ställer
alla lika högt – så sant jag tror,
den har ingen kär, och får ej heller,
som ej älskar framför allt sin mor.
Klingar icke modersmålet skönast?
Binder ej vårt hem med dubbla garn?
Lyser icke själva ljungen grönast
på den torva, där vi lekt som barn?
Men vårt land är icke marken bara,
eller språket, som vi lärt så flinkt,
det är tanken ock, den svenska, klara,
och vårt frihetsarv, vår själs instinkt,
och vår goda rätt att överväga
vad oss höves, öppet, oinskränkt,
för att se’n vår trygga mening säga
åt all världen, fritt och oförkränkt.
Varför hade man då krig förklarat
mot vårt fria ord oförberett?
Var det därför att det uppenbarat
någon olat, som väl också skett?
Fly till natten då, som hovsamt tiger,
döden, som av ingen tunga vet,
ty där livet rörs och solen stiger
blir det sorl – men också verksamhet!
Trälens klenmod gör, att han förkättrar
varje öppenhjärtigt ord han hör,
ty han känner mindre sina fjättrar,
när han tänker som hans herre gör.
Men ett folk, som fått i arv att länka
sina öden själv, och obestritt,
älskar sina egna tankar tänka,
och det måste säga ut dem fritt.
Fågeln sjunger visst sin längtans kvitter,
om han blott blir matad i sin bur,
men det inre, som ett folk besitter,
öppnas endast i en fri natur;
vad det känner, är ej något ensamt,
men en blixt av himmelens förnuft,
vad det tänker, tänker det gemensamt,
och det krymper, om det ej får luft.
Därför ve den hand, som avskär tungan
på det folk, som en gång haft en röst!
Ve den, som med vilja sårar lungan
i offentlighetens breda bröst!
Det är gott att lägga tyngd i slaget,
när man fått en klinga i sin hand,
ännu mer att ha ett ord i laget
en gång, när det gäller folk och land.
Skänk ej bort det, Sverige, som en penning.
Skär ej heller bort det, som en böld,
ty vad andras öde tar för vändning,
blir det för din barm en ädel sköld.
Håll dess kopparrundel mot de djärva,
som på friheten begå en stöld,
håll den högt i luften, som Minerva
höll sin fruktade Medusa-sköld!
Såret efter gammal tvedräkt ömmar
stundom än, och kan ej läkas strax;
men vi drömma ej så svåra drömmar
och vi klösas ej, som fordomdags.
Se hur våra skogar därför nicka
dag från dag sin fröjd, och, ännu mer,
se hur våra fäder vänligt blicka
genom vintergatans fönster ner!