Världsordning vilse i pannkakan
Svenska politiker väntar med spänning på att Sverige äntligen ska anslutas till Nato. Svenska folket däremot verkar ha slutat bry sig så värst. Genom en massiv massmedial hets tyckte svenskarna ett tag att det var världens idé, men nu låter det mer som ett “jaha”. Och det är kanske ganska naturligt. Utrikespolitiken är nog den del av politiken som befinner sig längst från folkets medbestämmande. Det vill säga mest odemokratiska.
Egentligen är ett Natomedlemskap ganska naturligt för Sveriges del nu. Alla grannländer är medlemmar nu när Finland har anslutit, och de flesta europeiska länder är med. Efter andra världskriget såg det annorlunda ut. Sverige hade varit neutralt under kriget, och finskt medlemskap var inte på tal på grund av skuggan från Sovjetunionen. Därtill såg Sverige till att ha ett hyggligt försvar (och fick smyggarantier av Nato om hjälp vid behov).
De östeuropeiska länderna låg länge under rysk egid. Att de efter 1989 har gått med i pakten är naturligt efter de fruktansvärda åren under rysk överhöghet. Särskilt som Ryssland under Putins styre har varit klart aggressivt jämfört med de ljumma åren under Jeltsin. Vad man än tycker om svenskt Natomedlemskap så är det i alla fall ingen konstig väg att gå.
Sverige är ett litet land, och det spelar ingen större roll för världsordningen vad vi gör. Men hur ska man över huvud taget se på den där världsordningen? Det har varit en ytterst spekulativ disciplin sedan muren föll. Man kan nog säga att både världsordningen och de som försökt utläsa den har varit lite vilse i pannkakan.
Sådan vilsenhet är faktiskt det normala tillståndet i den utrikespolitiska djungeln. Under det kalla kriget var gränserna mellan de stora väst- och östblocken övertydliga. Men det är undantag i historien att det är så. Ofta måste man styra sin utrikespolitiska farkost utan sådana vägledare.
Tittar man på vad som hänt de senaste 35 åren så ser man hur svårt det har varit. Bomberna över Serbien lugnade till slut ned Bosnienkonflikten. Men resultaten var katastrofala för världsordningen. Legitimiteten bakom bomberna var svag. Varför skulle Nato lägga sig i? Kosovokonflikten kom som ett brev på posten av bombningarna, med albansk vapenhandel i Europa på köpet. Förhållandet till Ryssland, en gammal serbisk allierad, försämrades rejält. Allt blev instabilare på grund av delaktigheten.
USAs intåg i Afghanistan var naturligt efter World Trade Center 9/11 2001. Men det blev i längden nästan ett sovjetiskt fiasko. Sovjets afghanska krig var en av orsakerna till imperiets undergång. USA kunde aldrig vinna någon fred i Afghanistan. Om målet var att modernisera landet politiskt misslyckades man kapitalt. Det enda som har skapats är besvärliga flyktingströmmar - en faktor som ofta skapar instabilitet.
Snart vände man sig mot Irak. Invasionen byggde på en lögn om massförstörelsevapen, vilket skapar instabilitet i världssamarbetet p.g.a. minskad trovärdighet och därmed legitimitet. Vidare fanns kanske en idé om att demokratisera Mellanöstern, något som inte heller har lyckats. I stället skapades Isis och nya flyktingvågor. Motsatsen till fred och stabilitet.
USAs och Natos ingrepp efter den arabiska våren, i Libyen och Syrien, har också bara lett till fortsatta flyktingströmmar - eller snarare en hel migrationsindustri. Det har i sin tur skapat instabilitet i Natoländerna som har splittrats i synen på invandring.
Nu försöker många påstå att världspolititiken från västs sida de senaste 30 åren har byggt på (eller åtminstone utgått från) någon form av legal, institutionellt reglerad världsordning i liberal anda. Det är ju andra det är fel på. T.ex. Ryssland, vars aktioner i Georgien och på Krim räknats som helt illegitima, för att inte tala om invasionen av Ukraina. Visst klagades det på Bushs invasion av Irak, men det ursäktades av att demokrati eftersträvades och att Obama (den helige) förde än hårdare utrikespolitik. Trumpadministrationen var det dock helt ok att klaga på; han rubbade enligt tyckarna (även mången professor) på världsordningen vad han än gjorde, t.o.m. om han eftersträvade fred.
Det här är ingen ursäkt för Rysslands agerande. Tvärtom kan man gärna fördöma landet för en riskabel utrikespolitik, särskilt från ett europeiskt perspektiv. Hela Östeuropa har fått smaka på rysk omildhet i flera hundra år. Och resten av Europa hade rysk bolsjevism som ett mycket besvärande hot alldeles intill sig i 70 år. Men mer krasst sett kan man inte beskylla Putin för att luckra upp en tydlig världsordning - som inte har funnits sedan 1989.
Genom USAs reträtt från den värsta hetluften de senaste åren genom uttåget ur Mellanöstern, en ljum Israelpolitik, visst halt i sponsringen av Ukraina de senaste veckorna m.m. ses det av många tyckare som att en reglerad - och därmed ganska stabil - världsordning är på väg att haverera. Att den analysen inte stämmer visar USAs ovannämnda felsteg tydligt. Tvärtom har USA navigerat dåligt i drygt 30 år - om nu lite bättre läge och stabilitet var målet.
Men mest fel är analysen av situationen. Världsordningen har varit instabil sedan 1989, vilket är det naturliga tillståndet. Att USA har varit den överlägsna makten betyder inte att de har klarat av att upprätthålla en fredlig och stabiliserande struktur i världen. Nu har förvisso världsordningen blivit än mer instabil genom Ukrainakriget. Vi har redan sett hur länder i Afrika passar på att utnyttja det heta krigsläge som råder genom militärkupper. Men det betyder inte att världen hade en harmonisk världsordning före februari 2022.
Den usla analysförmågan grundar sig på en övertro på det man kallar västvärldens demokratiska politiska system. Ungefär tio år efter murens fall började tankeförmågan i väst gå på tomgång på grund av det. USA skulle demokratisera och modernisera Mellanöstern, vilket rättfärdigade inblandningen i konflikter och fick stora delar av västvärlden att bli blinda. Man har hela tiden velat se världen i svart och vitt som under det kalla kriget.
Svenska tyckare är av den sämre sorten, förblindade som de är av politisk korrekthet och det som gäller just nu. Att Sverige går med i Nato innebär inte att det kommer att bli enklare att förstå världsordningen. Eller att agera rätt. Det är lätt att gå vilse i pannkakan.