Världen badar i blod
Världen badar i blod
Några ord om Edith Södergrans diktsamling Septemberlyran.
Skuld, dåligt samvete, mindervärdighet, rädsla, svaghetsempati! Även om orden sällan sägs rent ut så finns det ett slags krav på att vi västerlänningar ska känna sådant. Vi orsakar jordens förstörelse, vår “onda” kolonialism måste bestraffas med gigantiskt flyktingmottagande, vår rikedom måste gäldas med bistånd och privilegier för invandrare, vår strävan och kunskap måste sonas medelst självrannsakan. Usch!
Vilken vederkvickelse då för själen att ibland ta fram sin Edith Södergran och läsa om hennes “Triumf att finnas till” (här diktens första del).
Vad fruktar jag? Jag är en del utav oändligheten. Jag är en del av alltets stora kraft, en ensam värld inom miljoner världar, en första gradens stjärna lik som slocknar sist. Triumf att leva, triumf att andas, triumf att finnas till! Triumf att känna tiden iskall rinna genom sina ådror och höra nattens tysta flod och stå på berget under solen. Jag går på sol, jag står på sol, jag vet av ingenting annat än sol.
Södergran räknas som en av våra stora 1900-talspoeter. Hon var inte bara först ut med modernistiska tendenser, utan hon har fångat såväl ensamma tonårsflickor i deras kammare som avantgardets poeter, hennes poesi har varit studie för åtskilliga doktorsavhandlingar, hon har onekligen ett fängslande anslag i dikterna och bjuder på både påfallande bilder och tankar. Dessutom tordes hon utmana etablissemanget öppet, stegra sin livskänsla (i sin poesi), skriva “positivt” om blodbad under brinnande krig och annat med själen som insats.
Med diktsamlingen Septemberlyran från 1918 ser svensk modernism sitt första ljus (även om de lärde ännu grubblar däröver). Men kan tycka vad man vill om modernistisk lyrik, men i början är det utan tvivel något kraftfullt, omväxlingsrikt och spännande. Och det blir ju inte sämre av att Södergran inleder det hela med att säga:
“Att min diktning är poesi kan ingen förneka, att det är vers vill jag inte påstå. Jag har försökt bringa vissa motsträviga dikter under en rytm och därvid kommit underfund med att jag besitter ordets och bildens makt endast under full frihet, d.v.s. på rytmens bekostnad. Mina dikter äro att taga som vårdslösa handteckningar. Vad innehållet vidkommer, låter jag min insikt bygga upp vad mitt intellekt i avvaktande hållning åser. Min självsäkerhet beror på att jag har upptäckt mina dimensioner. Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.”
Och hon fortsätter ännu fränare i en tidningsartikel strax efter att boken har publicerats: “Denna bok är icke avsedd för publiken … endast för de få individer som stå närmast framtidens gräns. … Ur dessa dikter strömmar en högre eld, en mäktigare lidelse … Jag kan icke hjälpa den som icke känner att det är framtidens vilda blod som pulserar i dessa dikter.”
Nu mottogs faktiskt diktsamlingen med blandad kritik, varav några tyckte det var bra och stark poesi; långt ifrån alla var således oförstående. Men det är ändå befriande att känna av Södergrans högresthet i det där ögonblicket. Särskilt som man i efterhand, i vår tid, kan läsa saker som att hon bländades av nietzscheanskt övermod, att hon drogs in i något slags megalomani, att hon kunde vara skrämmande okänslig i vissa detaljer. Sådana tankar skriker just om krav på skuld, samvete, mindervärdighet, svaghet.
Stöd oss gärna genom swishdonation, prenumeration eller delning. Då kan vi fortsätta med kulturartiklar, poddar och ljudböcker. Rulla längst ned för mer information.
Nu ska det sägas att en god del av Södergrans sturskhet var rent poetisk. Hon vek inte ned sig när hon var i sällskap, men hon ställde sig knappast på bordet. I grund och botten tvingades hon leva ett rätt sorgligt och stilla liv. Hon drogs med lungsot (och dog blott 31-årig), familjen hade förlorat sin förmögenhet och levde på landsbygden, oktoberrevolutionen och finska inbördeskriget tärde på vardagen, hon tvingades mestadels leva på sanatorium eller tillbakadraget i lilla Raivola i Karelen, kärleken fick hon aldrig smaka. Mot slutet av sitt liv kan man skönja en ganska resignerad hållning i både diktning och brev.
Men i Septemberlyran far hon fram. “Starka hyacinter” ska det vara, ingen unken skuldkänsla.
Man får mig ej att tro på vämjeliga flugor – hämnd och små begär. Jag tror på starka hyacinter som droppa urtidssaft. Liljor äro läkande och rena som min egen skärpa. Man får mig ej att tro på vämjeliga flugor som hämta stank och smitta. Jag tror att stora stjärnor ställa väg till mitt begär, – någonstädes mellan sol och söder, mellan nord och natt.
Södergran hade nyligen läst Friedrich Nietzsche och färgades av honom, likt så många andra som kände snarorna hos en falsk moral, genom att låta livskänslan stegras och bryta vissa normer för att skapa på nytt. Men det betyder inte att någon sorts övermänniskoattityd skulle vara kompensation för hennes sjukdomstillstånd, eller för kärleksbesvikelser. Sådana slutsatser är bara ett sätt slita hyacintens sinnliga kraft ur händerna på henne och dra ned henne från de stjärnor och höjder som ofta förekommer i Septemberlyran. Det är den svages analys, den som vill att Södergran ska förbli en sjuk och nätt poetissa.
Södergrans anteckningar från den tiden visar tvärtemot mindervärdeskomplex yttrat som megalomani att hon verkligen var “drabbad” av stark inspiration den där hösten när dikterna tillkom. Den inspirationen kom inte bara från Nietzsche utan var vanlig bland poeterna då (framför allt symbolisterna) och har väl alltid varit en väsentlig del av poetisk skaparkraft. Södergran ville skapa nytt liv i poesi och därmed världen, inte kompensera sin eventuella ångest. Eller västerländsk skuld!
Världen badar i blod för att Gud måtte leva. Att hans härlighet fortbestår, skall all annan förgås. Vad veta vi människor hur den evige smäktar och vad gudarna dricka för att nära sin kraft. Gud vill skapa ånyo. Han vill omforma världen till ett klarare tecken. Därför gjordar han sig med ett bälte av blixtar, därför bär han en krona av flammande taggar, därför höljer han jorden i blindhet och natt. Därför skådar han grymt. Hans skaparehänder krama jorden med kraft. Vad han skapar vet ingen. Men det går som en bävan över halvvakna sinnen. Det är som en svindel inför avgrunders blick. Innan jublande körer brista ut i en lovsång är det tyst som i skogen förrän solen går upp.
Att inte bejaka Södergrans himmelsfärder, det utmanande tonläget, hennes profetiska rop, hennes bejakelse av blod och skaparkraft - det vore att dra ned hennes poesi i dyn, till “flugor - hämnd och små begär”. Bejakelsen innebär givetvis att man också måste bejaka lidandet på jorden. Vissa forskare tror att dikten “Månens hemlighet” belyser en avrättning av soldater på de rödas sida i Karelen under inbördeskriget, och ryser vid Södergrans sköna gestaltning av den hemska händelsen.
Månen vet … att blod skall gjutas här i natt. På kopparbanor över sjön går en visshet fram: lik skola ligga bland alarna på en underskön strand. Månen skall kasta sitt skönaste ljus på den sällsamma stranden. Vinden skall gå som ett väckarehorn mellan tallarna: Vad jorden är skön i denna ensliga stund.
Varför ska man beklaga att Södergran målar upp avrättningen med månens skönaste ljus - vad man än tycker om röda eller vita? Badar inte världen i blod, utgjuts inte blod - med eller utan krig? Är det inte uppfinnarsonens Ikaros öde att störta från himlen, är det inte krigarens livsuppgift att bemästra tanken på döden, är det inte polisens uppgift att bestraffa brottslingar oavsett samvete? Bör inte föräldrar glädjas vid en nedkomst - en stund av skrik, blod och smärta?
Här blottas ännu en sida hos de moraliskt svaga och arma, vilka ofta hör till politikens vänstersida. Det bör inte finnas något lidande i världen (eller bör i rättvisans namn fördelas jämlikt), enligt dem. Inte heller olika öden bör finnas. Allt ska vara ett rosa dockhem.
Men hur ska då något nytt kunna skapas? Till exempel ny poesi! Eller människoliv! Borde inte Edith Södergran ha fått sjunga som hon ville? Borde lyran ha förblivit tyst? Av fruktan för lidande, för orättvisa, för att skönhet också kan göra ont! Slits inte urskalden Orfeus i stycken av menader? Just för sin förmåga att skapa skönhet, att få den skrämmande pantern att stryka sig mot en.
Jag förvandlar ormarna till änglar. Höjen edra huvuden! Resen er på stjärten! En sekund ... och ingen väser mer. Sälla ligga de vid mina fötter drömbetagna, kyssande min mantels fåll. Jag rör vid lyran. Det går en vind över jorden sakta, högtidligt, i tårar kyssande skönhetens livlösa, marmorvita statyer på munnen att de slå upp sina ögon. Jag är Orfeus. Jag kan sjunga hur jag vill. Mig är allt förlåtligt. Tiger, panter, puma följa mina steg till min klippas häll i skogen.
Vill du stödja Svea Ting? Det görs bäst på följande vis. Ditt stöd behövs.
Teckna en prenumeration. Info finns i fliken “prenumerera” på sveating.se.
Donera genom Swish till 0735200402. Märk din swish med “gåva”.
Dela den här artikeln med dina bekanta.
Dela Svea Ting med dina vänner.
Skriv i kommentarsfältet vad du uppskattar (eller inte) med den här artikeln och Svea Ting - bara möjligt för prenumeranter.