Vårkänslor

Äntligen är snön borta och våren har gjort sig hörd. Vilken är då den bästa vårdikten och vårsången att sjunga till spektaklet? Här ges ett förslag.

Börjar våren den första mars? Nä, det kan man väl inte säga. Inte här uppe i Norden. Till exempel i norra Västergötland, i lilla Älgarås. Här låg snön vackert kvar. Samma sak var det första april, ja ännu värre faktiskt. Fortfarande dansade temperaturen mellan minus och plus, frosten höll jorden i ett järngrepp. Först i mitten av april tröttnade kung Bore och lät våren anlända till Älgarås. Först då kämpade sig snödroppar och krokus upp ur jorden på sina håll.

Varen svenske, och sjung!

Likväl åkte vårskivorna fram den första mars. Jodå, några av oss spelar fortfarande cd-skivor. Och sjunger till det hela gör vi gladeligen. Ja, vi kan helt enkelt inte låta bli, svenskar som vi är. Varen svenske! Sade han inte så, Gustav Eriksson? Varen svenske, och sjung! De två sista orden – ”och sjung” – syns aldrig till i citatsamlingarna, men nog måste gamla Gösta ha sagt så. Vi är ju det sjungande folket.

Och för att sjunga behöver vi ju texten. Det var ju ett helt år sedan vi sjöng sångerna sist. Och så letar vi efter texterna i böcker och på internet. Och när vi söker undrar vi förstås: vilken är egentligen den bästa vårdikten? Frågan är lättställd, men svaret är förstås omöjligt att ge. Här ska bara nämnas tre vårdikter, men det finns givetvis otaliga vårpoem, varav många har tonsatts. Det gäller väl alla folk på jorden eftersom alla firar återfödelsen på något sätt.

Fascinationen över våren gäller nog mest för oss nordbor. Hos oss gör sig våren särskilt märkbar genom kontrasten till den fasliga vintern. Och här gäller den liv och död. Redan i Frankrike är våren självklar. Men i Sverige är det inte så förbannat självklart att våren kommer. Här lämnar ogärna kung Bore ifrån sig makten till mildare väsen. Vilket mången gång har betytt döden för våra förfäder, och deras nordiska bröder.

Ett par vårdiktsförslag

”Vintern rasat uti våra fjällar…” Så begynner som bekant en av våra vanligaste vårsånger, Längtan till landet från1838/39 med text av Herman Sätherberg. Vintern som sagt, den har gjort sig hörd, men till slut ger den tack och lov med sig för att lämna plats åt den underbara våren. Sången vi sjunger har bara ett par strofer, men originaltexten kör på med hela sex strofer. Det är mycket vårläsning för den vårtokige och kan läsas här för den som vill.

Allra mest handlar vårdikterna förstås om fröjden som kommer med växtligheten och tacksamheten därmed. Vår mest klassiska vårvisa handlar just om det. Mest klassisk eftersom den är 700-800 år gammal! Sångerna i Piæ Cantiones sjöngs av finlandssvenska studenter redan på 1200-talet. När vi i mars ger hals och sjunger ”Våren kommer till vår fröjd” håller vi således liv i en otrolig skatt. Det är hisnande att tänka att våra förfäder sjöng visan för så länge sedan. Fast de sjöng ”Tempus adest floridum” eftersom sångerna var på latin. Den vi sjunger idag är översatt i vår tid.

Men skönheten går inte att ta miste på, och glädjen och tacksamheten när våren kommer med värma och blommor. Som hjälp när du ska sjunga finns texten här. Eller varför inte sjunga på latin?

Den bästa vårdikten

Kanske behöver inte ens den bästa vårdikten handla om våren? Vi låter oss så lätt bedras av vanan, det vi hört tusen gånger, och de första raderna i en dikt. Liksom Längtan till landet sjunger vi bara ett par tre strofer i sången vi kallar Vårvindar friska. Inte ens Ultima Thule klämmer i med hela dikten i deras version.

Dikten heter egentligen Den stackars Anna – eller Molltoner från Norrland. Poet är Julia Nyberg, som skrev under pseudonymen Euphrosyne. Hon tillhörde den romantiska skolan i början av 1800-talet, och i den stilen laddar hon diktens stämning med trolska väsen såsom strömkarlen och älvor samt skön svensk natur. Det är bara de första raderna som nämner våren, och där finns knappast några mysiga vårkänslor. Men dikten finns ofta med på körernas och barnens vårrepertoar, inte minst på grund av den vackra folkmelodin. Den får bli dagens bästa vårdikt.

Som du kan se här nedan handlar dikten egentligen om en flicka som förlorar sin nyvunne man i krig. I vårens sköna tid har de ingått förbund, men kriget skiljer dem snabbt åt. Dikten är således mycket sorglig. Naturen håller likvaka. När solnedgången färgar berget rött ser flickan den älskades vålnad och hör vallhornet klinga, strömkarlen spela och fördela sorgerna.

Men vem tänker på sådant när våren kommer och sången är så vacker. Då vill man ju bara sjunga. Svensk som man är.

            Vårvindar friska
            leka och viska,
lunderna kring, likt älskande par.
            Strömmarna ila,
            finna ej vila
förr’n ner i djupet störtvågen far.
Klaga, mitt hjärta, klaga! — O, hör!
Vallhornets klang bland klipporna dör,
            Strömkarlen spelar,
            sorgerna delar
      vakan kring berg och dal.

            Hjärtat vill brista.
            Ack, när den sista
gången jag hörde kärlekens röst.
            Avskedets plåga,
            ögonens låga,
mun emot mun vid klappande bröst.
Fjälldalen stod i blomstrande skrud,
trasten slog drill på drill för sin brud.
            Strömkarlen spelte,
            sorgerna delte,
      suckande, berg och dal.

            Natten så fager,
            ljus som en dager,
göt över skog och bölja sin glans.
            Älvornas vingar
            glänsande ringar
slöto kring ängens tuva i dans.
Suckande hjärtan, suckande lund,
smekande ord och saligt förbund!
            Strömkarlen spelte,
            sorgerna delte
      vakan kring berg och dal.

            Ack, att vid polen
            midsommarsolen
tusende år bortsovit så sällt!
            Hastigt vem kallar?
            Krigsbudet skallar
fjärran ifrån: ”Till vapen!” så gällt.
Nu var ej tid hos flickan att bo,
löftet han gav om kärlek och tro.
            Strömkarlen spelte,
            sorgerna delte,
      suckande, berg och dal.

            Hurtigt på slätten,
            med bajonetten,
snabb som en ren han ilade ned.
            Där ibland fanor,
            flygande svanor,
klingande spel, i blixtrande led,
rak som en tall, han höjde sig opp,
såg jag hans bild vid tårarnas lopp.
            Strömkarlen spelte,
            sorgerna delte,
      suckande, berg och dal.

            Snart han marchera’ —
            kom aldrig mera
åter till hemmets brudliga tjäll.
            När av min Modig
            vålnaden blodig
svävar på västerns rodnande fjäll,
klaga, mitt hjärta, klaga! — O, hör!
Vallhornets klang bland klipporna dör.
            Strömkarlen spelar,
            sorgerna delar
      vakan kring berg och dal.