Varför sågade fäderna av den stam de växte ifrån?
Det kan vara klokt att inte romantisera det förgångna för mycket, för sanningen är ju den att våra fäder faktiskt "sågade av" den stam de satt på.
Av Robin Holmgren
Att definiera Sverige blir svårare ju äldre jag blir, måhända därför att ju längre jag lever desto fler timmar går åt till att försöka destillera åratal av reflektion till en slagkraftig, genomtänkt och livskraftig definition. En kort tid efter att jag blev ombedd att skriva om Sverige så satt jag vid matbordet och blev serverad fläskkotlett med sås och stekt lök, varpå det slog mig att jag aldrig ätit stekt lök till fläskkotlett någon annanstans än i Sverige. Jag skrattade inombords när jag insåg att efter alla dessa år halkar jag in på mat när mitt fosterland kommer på tal. Det är humoristiskt på så många plan att jag inte ens vet var jag ska börja.
När jag ställs inför en intellektuell uppgift så har jag två tillvägagångssätt för att optimera min mentala kapacitet; vedhuggning och böcker. Eftersom klockan var sent så passade det sig illa att låta yxhuggen eka över fälten, så jag ställde mig framför bokhyllorna och lät magkänslan styra. Mina ögonen fastnade på Svenska folket genom tiderna nr 11, en lärobok för årskurs tre i gymnasiet, min morfars lärobok från vårterminen 1941.
Nu kanske ni tror att det är en bok som stillar den nationalromantiska hungern men det är betydligt mer komplicerat än så. Det jag läste blev så mycket mer än vad jag hade anat.
En gammal bok har en speciell doft. Det är svårt att förklara om du själv inte har luktat på gamla böcker, så om vi lämnar min något udda början på föregående mening därhän och raskt går vidare till vad gamla böcker är så är de detta; de är, betydligt oftare än nu, mer gedigna, reflekterande. Ett hantverk som har tillåtits att ta sin tid. Bladen har en annan känsla och en gulnad färg, och när du öppnar boken så infinner sig en speciell känsla av tyngd; det är den tunga kunskapen som har infunnit sig, och det är din plikt att förkovra dig!
Det första kapitlet är ”Tankelinjer vid århundradets början” och börjar med ett tal som Erik Axel Karlfeldt höll för Uppsalas studenter, där han berättar om tidigare sekel och ungdomens positiva framtidstro. Nathan Söderblom talade även han denna dag, men hans festtal återges inte i boken. Han talade tydligen om frigörelse och utveckling.
Så kommer sidan 12:
”Hand i hand arbetade liberalism och socialism för att frigöra medborgarna från de sista resterna av det feodala och patriarkaliska samhällets institutioner”. Det är här det slår slint i hjärnmaskineriet. Låt mig citera lite mer: ”Murbräckorna hette näringsfrihet, frihandel, allmän och lika rösträtt, yttrandefrihet, församlingsfrihet, samvetsfrihet, lärofrihet, religionsfrihet”, och författaren menar att ”…jorden som en blomstrande lustgård hade sålunda avlöst det kristna hoppet om nya himlar och en ny jord”.
Är studenternas hopp och förtröstan det som vi finner på den andra sidan barrikaden?
När vi talar om forna tiders svenskar så har vi en benägenhet att romantisera deras tidevarv, och vi glömmer måhända bort att många svenskar lämnade detta land för det stora landet i väster på andra sidan pölen, vilket Moberg fångade otroligt väl. Men när vi betraktar 1800-talets Sverige, tänker vi oss då en tyrannisk stat som håller hårt i sina medborgare? Bokens många författare och diktare ger det intrycket. Måhända är det mitt vurmande för blod och jord som projiceras, men jag försöker verkligen förstå hur mina förfäder reflekterade över sin tillvaro just där och då, och jag kan inte annat än förundras över hur Karlfeldts ord
”Vad mer om ljuset släcktes, blott det tändes?
Vad mer om kölen bräcktes, blott den spändes
av ädelt virke och med gamman vändes
mot kusten där de fagra drömmar bo?”
kan utgöra en bakgrund där mina förfäder kände sig nödgade att i maskopi med socialism och liberalism såga ned den stam vars grenar de satt på. Fanns det legitima orsaker, eller var detta ett resultat av att de hade det för bra i sin ”blomstrande lustgård” så att de likt svenskarna idag kom att söka efter fler problem än nödvändigt att bekämpa? Idag presenteras vi av så många problem som vi bara måste lösa, helst igår, och det är allt från global uppvärmning, klimatkris, svält, sjukdomar, bygga brunnar och skolor i Afrika, sprida feminism p.g.a. patriarkala strukturer o.s.v. Det finns så mycket mörker där ute att svenskarna har åtagit sig att sprida lite ljus varhelst de finner ett rum utan en taklampa. Ficklampan har ersatt boken, bössan och plogen. Är det svensken vi talar om, eller är de ivrigaste ficklampssamlarna så få till antalet att vi endast föreställer oss dem som många p.g.a. att ljuskäglorna lyser än hit, än dit?
Svenska folket genom tiderna är inte bara politik som vi kan älta idag, den förmedlar även otroliga texter om svensk strävan så som vi vill se den. Karg, driftig, okuvlig. Allt från flottning och sågverk till svensk uppfinningsrikedom, svenska poeter som flyttar utomlands för att de finner Sverige tråkigt men som sedan diktar om hur de saknar sin underbara hembygd, Ling-gymnastiken och kristiden under första världskriget med bilder på ransoneringskort. En stämpel är 250g potatis, 1hg kaffe eller ett halvt kilo sirap.
När jag tänker på Sverige kan jag tänka på Karlfeldts dikt ”Fäder”.
Ej finns deras namn på hävdens blad
– de levde i ringhet och frid –
men jag skönjer ändå deras långa rad
allt upp i den urgrå tid.
Ja, här i det gamla Järnbäraland
de bröto åker på älvens strand
och malm ur gruvan bredvid.
De kände ej trältjänst, förstodo ej krus,
de sutto som drottar i eget hus
och togo sitt högtidsrus.
De kysste flickor i livets vår,
en vart deras trofasta brud.
De ärade kungen, de fruktade Gud
och dogo i stillhet, mätta av år.
Mina fäder! I smärtans och frestelsens stund
fick jag styrka vid tanken på er.
Som ni vårdat och älskat ert ärvda pund,
vill jag småle nöjd åt vad ödet ger.
Vid njutningens vinkande överflöd
har jag tänkt på er kamp, på ert torftiga bröd:
har jag rätt att begära mer?
Det har svalkat som bad i den strömmande älv,
när mot lustan jag kämpat mig trött,
det har lärt mig att rädas mitt eget kött
mer än världens ondska och satan själv.
Mina fäder, jag ser er i drömmarnas stund,
och min själ blir beklämd och vek.
Jag är ryckt som en ört ur sin groningsgrund,
halvt nödd, halvt villig er sak jag svek.
Nu fångar jag toner ur sommar och höst
och ger dem visans lekande röst:
låt gå, det är också ett värv.
Men klingar det fram ur min dikt någon gång
en låt av stormsus och vattusprång,
en tanke manlig och djärv,
finns där lärkspel och vårljus från fattig hed
och suckar ur milsdjup skog –
ni ha sjungit det tyst genom många led
vid yxans klang, bakom fora och plog.
Karlfeldt fångar en vital del av svenskheten, vår inneboende känsla för att blodet och jorden hör samman, och det inneboende vemodet som här gestaltar sig som ett lågt självförtroende gentemot de förfäder som har slitit tyngre än honom. De satt som kungar i sina små hus, självständiga och fria, de följde kungens påbud eftersom det var det rätta att göra, och de gifte sig endast en gång. Den romantiska synen på våra förfäder är ett ömhetsbevis och ett varningens ord till nutiden om vad vi bör sträva emot. Karlfeldt beskriver dåtidens svenskar precis som Moberg, med skillnaden att svenskarna i Mobergs romaner sökte efter något mer; större frihet, mer mark att bruka, till viss del även en önskan att slå sig fri från sin sociala kontext, men väl i det nya landet ändå behålla det svenska, med svenskar.
Vi som nationalister och fria svenskar faller gärna in i Karlfeldts ord, men vi agerar likt Mobergs. Vi vårdar det som vårdas bör, vi beundrar det som skall beundras och vi ser det förnuftiga i att vårda den svenska traditionen samtidigt som vi är villiga att lämna de förtryckande aspekterna av vår sociala kontext och sträva efter att åter vinna friheten tillsammans med andra fria svenskar. Detta är svenskarnas sätt, men det tog oss lång tid att förstå det, att agera utefter det.