Vårdkasarna värnade hembygden

Vårdkasarna som en gång stod redo att tändas utgjorde ett fascinerande larmsystem, som också säger en del om vår härkomst.

Av Olov Andersson

Vårdkasarna utgjorde förr de vitala delarna i ett optiskt signalsystem för att kunna skicka signaler till centralmakten om att fientliga angrepp förstod. När vårdkasarna tändes innebar det samtidigt ett kall till samling av alla vapenföra män för försvar av hembygden.

Ett väl reglerat system

Vårdkasarna placerades på höjder och berg så att varje enskild vårdkase skulle vara synlig för nästa vårdkase. I enstaka fall användes även höga byggnader som kastaler och kyrktorn som vårdkasplatser, men eftersom det fanns svårigheter i att skydda byggnadernas antändbara delar så kom vårdkasplatser på höjder och berg att vara vanligast. Tändes en vårdkase så tändes den följande vårdkasen och vidare så en efter en, varvid de brinnande vårdkasarna bildade en kedja av signaleldar.

Det fanns ett flertal lagar kring vårdkasarna. En vårdkase skulle alltid stå färdig för att kunna användas. Ved för vårdkasen skulle alltid finnas tillgänglig och platsen kring vårdkasen skulle vara röjd från skog och sly så att sikten inte skymdes. Arbetet och vakttjänstgöringen vid vårdkasarna ombesörjdes av bönderna (byalagen) i inlandet, medan kronan hade ansvar för vårdkasarna längs kusterna och i havsbandet. 

Endast pålitliga och redbara män fick vakta vårdkasarna. Ofta var det två man, ett vaktpar, som skötte arbetet och bevakningen vid vårdkasarna. En viss ekonomisk ersättning utgick till de som utförde vakttjänst. Vakttjänstgöringen var roterande där varje vaktpar fick ett antal dygn de hade i uppdrag att vakta. 

I vaktuppdraget ingick det att se till att elden hölls vid liv när vårdkasen antänts samt att förhindra att den inte spred sig till omgivningen. Om vaktmanskapet inte tände vårdkasen vid fara ålades de stränga böter. Kunde de inte betala så väntade fängelse på vatten och bröd. Än värre var det att tända en vårdkase i onödan, då kunde de ansvariga drabbas av egendomsförlust eller landsförvisas.

Rejäla konstruktioner som stod pall

Vårdkasarna byggdes upp genom att en grov furustolpe restes i mitten som stomme, alternativt att ett par grova furustolpar restes mot varandra som stommar. Mot stolpen eller stolparna restes ett stort antal störar i ring. Störarna var ställda i fördjupningar för att bättre kunna motstå stormar och oväder. De hölls samman av ett järnband i toppen och ett i mitten av vårdkasen så att störarna inte skulle glida isär. 

Vårdkasarna kunde vara upp till fem meter i diameter vid foten. Yttervarvet gjordes så tätt som möjligt för att förhindra att regn och snö trängde in. Smala trästörar, mossa och lav användes för att täta.

Det föredragna virket i vårdkasarna var gammal kärnfuru, helst kådrik för att var lättantändlig. Höjden på vårdkasarna varierade från sju till tolv meter. Toppen lämnades öppen för att maximera lågornas stigning. 

De största vårdkasarna hade två våningar.  Övervåningen fylldes med brännbart material som tjära, för att snabbt kunna förvandla vårdkasen till en brinnande eldkvast. Ibland fanns det ett fönster på övervåningen avsett som utsiktsfönster. Bottenvåningen kunde fungera som skydd mot blåst, regn och snö och användas för övernattning. Med tiden kom många vårdkasar att få en tillhörande koja eller stuga för att förbättra tillvaron för vakterna. På marknivån hade vårdkasarna en öppning som var täckt av en skinnfäll. Genom att lyfta eller ha skinnfällen nersläppt kunde syretillförseln regleras när vårdkasen hade tänts. På så sätt kunde vakterna skapa olika höga eldkvastar som sköt upp ur hålet i toppen och gav blinkande signaler. (Enklare modeller av vårdkasar – sådana som saknade öppningar och skinnfällar – kunde fås att blinka genom att man viftade med blöta ruskor mot elden eller att man rörde på störarna när de brann.) De blinkande signalerna gjorde att vårdkasarna med säkerhet kunde särskiljas från andra bränder som kunde rasa vid samma tillfälle. 

Vårdkasarnas triangulära konstruktion underlättade också deras identifiering, enär de bildade en ljusstark eldtriangel vars motsvarighet normalt inte fanns vid andra bränder. När det var fullt dagsljus och solsken användes ibland surt granris i vårdkasarna, varvid tydliga röksignaler kunde skapas med hjälp av skinnfällen. Enbart eldslågor kan vara svåra att upptäcka dagtid. Vid molnigt väder, gryning, skymning och nattetid användes bara eld som signalmetod. 

På många platser brändes vårdkasarna av tradition vid valborgsmässan för att sedan återuppbyggas. På 1800-talet, när vårdkassystemet började fasas ut i Sverige, kom många av de gamla vårdkasplatserna att fortsatt tjäna som platser för valborgsmässoeldar. Folket ville fortsätta att använda de för hembygden fordom så viktiga platserna när de hälsade vårens ankomst med stora eldbål.

Åtminstone sedan 700-talet

Hur långt tillbaka vårdkassystemet har använts i Sverige är osäkert, i de gamla kulturbygderna i Götaland fanns det i vart fall under folkvandringstiden men sannolikt ännu tidigare. Längre norrut i landet inrättades det senare, men under vikingatiden användes det över stora delar av dagens Sverige. 

Sin största räckvidd fick det under medeltiden då det sträckte sig ända till Karelen. I skrift finns vårdkassystemet belagt från 700-talet när en utländsk besökare beskrev den svenska kusten som Eldkusten. I de fornnordiska sagorna berättas det om Gårdbålariket. I svensk litteratur är vårdkasarna dokumenterade i de medeltida landskapslagarna. 

Under den förhistoriska tiden kan vårdkassystemet även ha haft andra funktioner än att enkom fungera som ett signalsystem. Teorier finns att det även fyllt funktioner i vardagliga kommunikationer över stora avstånd samt vid högtidliga och religiösa sammanhang.

Den ovannämnda traditionen att bränna vårdkasarna i samband med vårens ankomst vid valborgsmässan, skulle kunna gå tillbaka på det forntida bruket att tända stora eldbål vid vårdagjämningen för att fira det ariska nyåret. Att araberna gav vikingarna folknamnet al-magus för att de ansåg dem vara oskiljaktiga från de elddyrkande magerna i det ariska Iran – vilka firade sitt nyår (nouruz) på detta sätt – skulle kunna stärka denna teoris bärighet.

Photo by Dominic Sansotta on Unsplash

En del av totalförsvaret

På folkvandringstiden, eventuellt redan under bronsåldern, var många vårdkasar placerade invid fornborgar eller stod i direkt samband med dem i dåtidens totalförsvarssystem. Fornborgarna var likt vårdkasarna ofta placerade på höjder och berg och ingick i det organiserade försvaret. Ofta sammanföll dessa platser, där det fanns fornborgar fanns det ofta också vårdkasar placerade, eller så fanns det utvecklade signalsystem mellan dem. 

Ibland kunde fornborgarna också fungera som kommunikationslänkar mellan separata vårdkaslinjer. Vårdkaslinjerna var troligtvis rent av nödvändiga för fornborgarnas syfte, frånvaron av sådana signalsystem skulle omöjliggöra en retirering till fornborgarna i tid och den efterföljande försvarsverksamheten utifrån dem. 

Vårdkassystemet var hursomhelst mer utbyggt och rikstäckande än spridningen av fornborgarna. I framväxten av de stora rikslinjerna i vårdkassystemet kan vi se konturerna av en fast organisering som sträcker sig bortom de lokala byalagen och indikerar en riksbildning. 

Vårdkassystemets främsta uppgift var att skicka signaler över stora avstånd, snabbare än vad det gick att förflyttas med beridet bud eller båt. I de mer kuperade delarna av Sverige – framförallt i Dalarna och Norrland – nödgades kallar eller vettar (rikstäckande vårdkasar) som tillhörde rikslinjerna normalt sett vara placerade på höga berg för att vara synliga till nästa vårdkase i rikslinjen. 

Dessa förutsättningar för långdistanssignalering i rikslinjerna innebar dock att vårdkasarna brukade hamna på lite avstånd och inte alltid var synliga för de i dalgångarna liggande byarna. 

I sådana områden kompletterades kallarna och vettarna av lokallinjer med vålar (lokala vårdkasar) för signalering till byarna och, om möjligt, även till de omkringliggande fäbodarna i den mån det fanns sådana. 

Från de lokala vålarna var det samtidigt fri sikt till någon av kallarna och vettarna i rikslinjerna. 

På så sätt kunde lokalbefolkningarna varnas och uppbådas till försvar. (När vårdkassystemets betydelse minskade så upplöstes med tiden den tydliga distinktionen som funnits mellan kallar/vettar och vålar).

Budkavle eller vårdkase?

Signalerna i rikslinjerna skickades från landsdelarna till den centralmakt som hade makt att organisera försvarsstyrkor utöver de lokala byalagens bondeuppbåd. Denna centralmakt fanns antingen på landskapsnivå under landshövdingens ledning, eller på riksnivå under konungens ledning. När centralmakten emottagit en signalering via en rikslinje kunde budkavlar sändas ut för att sammankalla ett försvar och sedan sätta det i rörelse mot fienden som fanns i den riktning varifrån signalen inkommit. 

När centralmakten begärde hjälp kunde den självt inte använda vårdkassystemet utan var enligt gammal hävd (dokumenterad i landskapslagarna) hänvisad till att använda budkavlar. Lagen skilde följaktligen på kallelse till hembygdens försvar – då skulle vårdkasar tändas – och till försvar på annan ort – då skulle budkavle sändas.

Genom att studera var vårdkaslinjer sammanstrålar kan man finna var forna tiders centralmakter på landskaps- och riksnivå varit belägna. Intressant nog sammanfaller inte några vårdkaslinjer i Uppsala i Uppland. För Upplands del sammanföll dessa istället i Sigtuna. Detta indikerar att Uppsalas historiska betydelse framförallt kan härledas från att staden gjordes till Sveriges kyrkliga centrum på 1100-talet, medan det götiskt grundade Sigtuna tidigare hade en större betydelse utifrån de uppländska maktförhållandena. 

Sigtuna var inte försvarat genom vallar eller murar utan hade kyrkor med fasta torn som fungerade som försvarskyrkor. Till stadens försvar torde det omfattande vårdkassystemet också ha spelat en viktig roll. Staden grundades av göter som handelsplats och stödjepunkt för kontroll över Mälarlandskapen och de vattenbaserade utskeppningsvägarna för den i Bergslagen framväxande gruvindustrin.

Vårdkasetätt i Västergötland

I forntidens Västergötland sammanstrålade hela sex vårdkaslinjer från samtliga väderstreck på kullen Uppsala (Ubsol) i Ledsjö socken. Strax intill detta Uppsala ligger dessutom ett berg som heter Riksberget och en by som heter Rikesäter. 

Flera av vårdkaslinjerna som sammanstrålar i det västgötska Uppsala har slutstationer som ligger i andra landskap än Västergötland. Detta tyder på att de ingick i en organisering på riksnivå. Vid anläggandet av dessa vårdkaslinjer tycks följaktligen rikets centralmakt ha varit belägen i Västergötland, något som skulle kunna understödjas av det faktum att Västergötland bibehöll sin centrala roll för styret av Sverige även långt efter att centralmakten flyttat norrut, i och med att nästan alla medeltida svenska kungar var komna från Västergötland. 

Västergötland utgjorde Sveriges maktcentrum ända tills riket expanderade norrut och införlivade Mälardalen och Bergslagen, varvid Sigtuna från slutet av 900-talet kom utgöra rikets huvudstad. I samband med riksexpansionen norrut inrättades också vårdkassystemet i de nya landsdelarna.

Stockholm tar över

På 1200-talet kom det strategiskt viktigare belägna Stockholm att grundas av göten Birger Jarl och överta Sigtunas funktioner. Sigtunas maktpolitiska betydelse gick därmed förlorad. Från och med denna tid kom rikets vårdkaslinjer att sammanstråla i den nya huvudstaden Stockholm.

Vårdkaslinjer inrättades då inte blott på fastlandet och längs kusterna, även på öarna i Skärgårdshavet och Ålands hav placerades vårdkasar som kunde förbinda den nyligen införlivade östra rikshalvan med det övriga Sverige. 

Geografiska namn som innehåller något av orden bål, eld, kall, karl, kase, kummel, ljus, lunne, rök, vak, vatt, vett, viti, vittur, våt samt motsvarigheter till fornsvenska wardher som utvecklats till ord som val, var, vard, varden, varn, vål, vår och vård indikerar ofta att de tidigare varit vårdkasplatser.

Ortnamn som Varberg, Varnhem, Vålberg, Vårberg och Vårgårda vittnar följaktligen om att forna vårdkasplatser funnits i närheten. Ordet böte som förekommer i många geografiska namn längs Östersjökusten i Sverige och Finland har troligen också en koppling till forna vårdkasplatser.