Var måttfull och njut sedan av att festa rejält
Semestern är över och livet går tillbaka till sina gamla hjulspår. Då är det väl alla tiders att veta att festen står för dörren när helst du önskar bjuda in den.
Människan är finurlig på det sättet att vi alltid kan hitta på en orsak till en fest. Till och med begravningen får vi att handla om smörgåstårta, dryck och mer eller mindre dråpliga historier om stackarn som inte är närvarande. Sorgen försöker vi lämna i kyrkan eftersom jorden är till för de levande. Och de levande vill ha fest. För egen del har jag inget emot det. När dagen kommer vill jag att mina nära och kära äter och dricker gott, och skrattar åt och "med" mig.
Under sommarsemestern fanns det tillfälle att fira sommarsemestern. Men nu då? Sensommar och begynnande höst. Jodå. Kräftskivan dyker upp, kanske surströmming eller bara en generell skördefest. De två förstnämnda går utmärkt att fira under hela augusti och in i september. Sedan, när Mickelsmäss går av stapeln den 29 september, ja då är det ju skördefest på schemat.
Jag är inte känd som någon festprisse men nog kan jag tycka att det är trevligt med baluns. Jag lever ganska lugnt nu för tiden, efter en tid av ganska hårt "festande" när jag var yngre. Festande inom " " eftersom det i efterhand inte var särskilt festligt egentligen. Jag har nu, i vuxen ålder, förstått skillnaden mellan "fest" och "fest".
Rätt gjort är festen en festlighet att värna och ser man bara till att inte gödsla med dem så blir det riktigt bra. Förr i världen festade man som avslutning på en period av arbete/uppoffring. Festerna är knutna till bondgården och det cykliska livet där, samt till religionen då fasta exempelvis avlöses av fest. Därtill klämde vi in taklagsfesten, men också den knuten till hårt arbete.
I dag, då de flesta av oss lever på helt andra sätt än odalmannen från förr, blir festandet också slentrian. Vi lever i ett överflöd och festen markerar just inget annat än … att det blivit helg. Så torftigt. Vi har kvar de stora festtraditionerna, men frånkopplad från ursprunget.
Ett sätt att förhöja festen tror jag är att vara måttfull (nästan sträng) mot sig själv mellan gångerna. Att inte tillåta sig överflöd utan tvärtom, se till att kunna unna sig. Det är bra för både kropp och själ.
Lever jag så själv? Delvis. Jag unnar mig en pipa och en drink då och då. Men inte på daglig basis eller ens varje vecka. Samma med sötsaker och snacks. Havererar jag ibland. Oh ja. Men jag vet att om jag håller mig borta från något jag tycker om under två, tre, veckor och sedan unnar mig det. Ja, då är upplevelsen mycket mer intensiv.
Denna inställning går hand i hand med den dualistiska livsprincipen om att det ena kräver det andra. Mörker kräver ljus, hunger kräver mättnad och så vidare. Om bara den ena finns blir den värdelös eftersom den inte ställs mot något som ger den mening.
Därför ska jag med stort nöje deltaga på ett kräftkalas nästa helg. Jag är tidvis skeptisk till skaldjur eftersom de är predatorer eller asätare, vilka sällan är nyttiga att konsumera. Men det finns nog annat att oroa sig mer för just nu.
Kräftskivan sker i Svenskarnas hus, vilket i sig är speciellt på många sätt. Att få sitta i glada vänners lag och äta och dricka gott i vårt eget hus på en plats där svensk nationalism sitter i väggarna. Ja, det är en välsignelse värd att fira i sig själv.
Jag har sparat en trevlig (tror jag) akvavit (dyr var den i alla fall) som jag tänkt smaka i samband med kalaset. Jag dricker ju sällan därtill, så om huset kröner festen får spriten kröna maten.
En intressant fakta i sammanhanget är att kräftor en gång sågs som orena. Denna inställning vaknade till liv i samband med kristendomens intåg och höll sig kvar till in på 1700-talet hos "vanligt folk". Bland andra avrådde Carl von Linné från att äta dessa "insekter". De övre stånden började mumsa kräftor redan på medeltiden, antagligen inspirerade av tyskarna och först på slutet av 1800-talet slog vanan igenom i alla folklager.
Kräfttraditionen är alltså lite drygt 100 år bara, men svensken har tagit till sig den rejält. Att det blivit kräftpremiär i augusti beror på att staten kände sig nödgad att reglera fisket av dessa "insekter" eftersom de blev så populära att man var rädd de skulle försvinna.
Kräftan kom förresten att spela roll när Sverige gick till val om ett eventuellt rusdrycksförbud 1922. Albert Engström gav sig in i debatten med en valaffisch där han konstaterade att "Kräftor Kräva Dessa Drycker".
Och det är ju sant som det står skrivet. "Du måste avstå från kräftor" om du inte dricker alkohol till! Nej, så är det så klart inte, och det går utmärkt att dricka vad helst man nu gillar.
För övrigt hamnade kräftorna i centrum eftersom forskare nu kommit på att kräftor känner smärta då de kokas levande (vilket traditionen säger att de ska göras). Jag kan tycka att det inte krävs forskare för att förstå det och undrar ibland hur det står till med världen.
Saken är den att det sägs att kräftor som dött därmed direkt blir otjänliga som människoföda. Men enligt kok-motståndarna är det fel så länge kadavret hålls nedkylt. Men återstår då gör själva avrättningen av kräftan. Vad jag kan läsa mig till är det mest skonsamma att koka dem, om man gör som på kokerierna där vattnet hålls kokande konstant. Då dör de på en till två sekunder. Hemmavid är det sämre ställt med kokutrustningen och då kommer kräftorna plågas (stressas och smaka sämre enligt dem som vet).
Själv vill jag minimera lidande för djur och havsinsekter och allt levande om det ska dödas. Så jag vill att kräftorna jag äter har lidit så lite som möjligt. Någon princip om att man måste döda dem på ett visst sätt, på samma sätt som judarna och muslimerna kräver djurs lidande genom rituell slakt, är främmande för mig.
Jag är trots allt german, och därtill av det nordiska slaget.
Det om det. Sensmoralen är tydlig. Ju mer måttfull man är, desto roligare blir festen. Tag tillfälle att festa när tillfälle ges. Om något ska dödas, döda det så snällt som möjligt och visa respekt för det som offrade sitt liv för att ge dig näring och glädje.