Var inte ditt barns bästa vän
Var inte ditt barns bästa vän
Att vara förälder handlar inte om att vara bästa vän. Här en mors reflektion över att vara närvarande och guida barnet genom uppfostran, istället för att delegera ansvar till samhället.
Av Hanna Sjöh
"Du är min bästa vän", är ett uttryck jag ofta hör mellan förälder och barn. Givetvis är det något vackert i det, en kärleksförklaring, speciellt från barnens perspektiv. Men vi vuxna bör inte se oss som våra barns bästa vänner. Vi ska vara de som leder. Håller händer. Håller om. Överösa med kärlek, närvaro och närhet, men också sätta gränser och lära rätt och fel. Den trygga famnen.
Vi har just nu lämnat semestertider bakom oss. Man får höra mycket, och visst ligger det en del i att det är utmanande. Det ska hittas på aktiviteter, som passar alla. Mat flera gånger om dagen, som alla gillar.
Det tjafsas om vardagsgrejer oftare. Någon är trött, hungrig, törstig, kissnödig, orkar inte gå, skrapar knät, är uttråkad osv. Många längtar tillbaka till "rutiner", skola, fritids, förskola.
Men så tänker jag, och har gjort länge: Är det inte precis det här som gått snett? Att barnen är någon annans ansvar i alla dessa situationer? Detta är ju faktiskt det absolut viktigaste, mest värdefulla av allt. Att jag som förälder ska vara där i allt det där, trösta, säga nej, säga ja, laga mat, diskutera, hjälpa, stötta, lära, ge kärlek, ja helt enkelt uppfostra.
Det är inte förskolans eller skolans uppgift, som det anses idag. Det är här det gått så vansinnigt fel. Enligt mig är det en stor anledning till att samhället ser ut som det gör, som ett sjunkande skepp. Uppfostran har gått förlorad. I uppfostran ingår kärlek. I kärlek ingår gränssättning.
Men föräldrar är frånvarande på heltidsjobb, medan barnen inte får någon uppfostran och indoktrineras in i skolan från sex års ålder (eller varför inte från ett år redan i förskola), och förväntas vara självständiga från dagen de kliver in för första gången. Grupperna är enorma, icke homogena, barn i behov av stöd ökar i ett rasande tempo, och personalen är få. Dessa aspekter har påverkat utvecklingen negativt över tid i så många år.
Det är inte lätt idag att leva annorlunda. I det moderna samhället, med skilsmässor, ensamhushåll och så vidare. Vi har blivit så matade genom hela livet med att allt det här är normalt, men jag vet att jag, och många med mig, speciellt mammor, som av naturen fått den närande rollen, har en helt annan känsla som skriker inom dem.
Vi borde lyssna på den - och agera utefter den.