Var är sanningssägarna?

Photo by Brett Jordan on Unsplash

Tänk om August Strindberg och Henrik Ibsen hade levt idag. Vilken fröjd det vore. Vilken dröm! Det finns ju en inbyggd förljugenhet i vår tid - sådant som brukar kallas den offentliga lögnen. Länge hette det till exempel att invandringens negativa konsekvenser, både på kort och lång sikt, diskuterades i media. Jojo! Under coronaperioden var det vaccinets förträfflighet, närmast nödvändighet, som omhuldades. Att det fanns dem som dog tystades ned. Sedan länge, men nu mer än någonsin, talas det om demokratin i tid och minut, hotet mot demokratin, demokratins välsignelser med mera - när begreppet blivit i stort sett helt urvattnat. Nu används ordet mest för att skydda usla beslutsfattare och lögnaktiga debattörer.

Strindberg och Ibsen ägnade större delen åt sin vakna tid åt att bekämpa sådana dumheter. Lögnerna avslöjades, de falska maskerna rycktes av lögnarna, falsk moral blottades. Ingen kunde som de två herrarna genomskåda och narra hyckleriet. Det finns förstås flera författare i vårt avlånga land som försöker sig på det än idag. Men Strindberg och Ibsen var sin tids mest kända och erkända författare i Norden. När de lade ut texten lästes och lystrades det. Idag syns tyvärr sanningssägarna inte av på det sättet, ja knappt alls.

Så det är synd att sådana eldsjälar - min eld är den största i Sverige, sade Strindberg i ett brev - inte verkar i dagen förljugna Sverige.

I sin genombrottsroman Röda rummet häcklar Strindberg välgörenhetsindustrin, som inte alls bygger på god moral utan mer på att få synas och framstå som godhjärtad. Idag är välgörenhetsindustrin tusen gånger falskare; tusen syndare gömmer sig bakom välgörenhetsinrättningar. Framgångar i affärer bygger på sällan på god drivkraft och duglighet i Strindbergs bok utan på cynism, skrupellöshet och utnyttjan, alltmedan idealisterna dukar under.

I Det nya riket är Strindberg ännu råare. De offentliga debatterna, till exempel, består bara av tomma fraser. Tidningar, riksdagsdebatter, offentliga tal med mera är i grund och botten meningslöst struntprat med syftet att dupera medborgarna för att behålla makten eller tvinga på dem en massa skräp. Känns det igen? När hade ordet "demokrati” lite substans när en Magdalena Andersson tar det i sin mun? Just det, aldrig.

I novellerna i Giftas I-II är det feministerna som får på pälsen. Ingen kunde som Strindberg reta gallfeber på feministtokar. Ingen kunde som han peta hål på alla uppblåsta ballonger som kvinnor – då som nu – skapar om total självständighet, frihet, kunnande och gud vet allt. Allt på familjens bekostnad. Det fanns onekligen besvärliga saker att ifrågasätta vad gäller kvinnors frihet, och vid många tillfällen skildrades problemen intressant, upplysande och rent av vettigt provokativt. Men problemet då – precis som nu för tiden – var att feminister och allsköns förståsigpåare alltför ofta framställde problemen relativt tokigt. Kvinnofrågan är nämligen alltför lätt att uttala sig högljutt om, och då blir det lätt futtigt och dumt.

Grundtanken i Strindbergs Giftasnoveller är att kvinnosaksfrågan med dess problematisering av familjen är en andlig idé. Alltmedan man och kvinna och barn är något naturligt. Om man med en idé försöker peta runt i grundmurad natur, då får man problem, och det kommer bara att leda till olycka för alla inblandade. Det är därför feminismen bara kan framkalla katastrof, inga goda resultat.

I den mån feminismen angriper familjens grundförutsättningar – man och kvinna träffar varandra och får barn, och lär sig att leva med varandra allt efter de praktiska omständigheterna – då kommer alla att bli olyckliga. I novell efter novell iscensätter Strindberg hur sådant sker och visar ofta på en lösning, ibland en katastrof. Katastrofens faktum är väl ganska uppenbar i våra tider.

Photo by The National Library of Norway on Unsplash

Det är några av de böcker och teman där Strindberg avslöjade sin tids dumheter. Hans konkurrent Henrik Ibsen hade ännu mer framgång på den fronten, främst för att han var mer välkänd på Europas scener. I Samhälles stöttepelare synar han hur traktens industriverksamhet och goda moral - samhällets stöttepelare - egentligen står på en helt tom moral, riktiga spetor till styltor, varmed allt hotar att braka samman.

I Ett dockhem, pjäsen som blev feministernas Bibel, problematiseras förvisso kvinnans instängda roll (i dockhemmet), men Ibsen visar samtidigt hur den handlingskraftiga kvinnan på många sätt likväl vill vara en liten ekorre för männen. Hon vill både verka samhällskraftig och nätt och söt, en omöjlig kombination som går igen idag så det räcker och blir över.

Skådespelet En folkefiende gestaltar i högsta grad kampen mellan den offentliga lögnen och sanningssägaren. En läkare avslöjar hur parasiter finns i kurortens viktigaste inkomstkälla, badet. Därmed blir det konflikt med myndigheterna när han vill slå larm. Hmm, undrar om det finns negativa konsekvenser med invandringen?

Så där höll Strindberg och Ibsen på i roman efter roman, skådespel efter skådespel. Avslöjanden och häcklanden - mot det som måste avslöjas och häcklas. Idag behövs sådana skribenter mer än någonsin, faktiskt mycket mer än på Strindbergs och Ibsens tid i slutet av 1800-talet. Problemet i vår tid är att de debattörer och skribenter som verkligen syns påstår sig utföra hård samhällskritik, men de gör egentligen tvärtom, de göder den etablerade hållningen.

De är inga sanningssägare. De är motsatsen, sådana som döljer sanningen. Men de är också något ännu värre. De döljer sanningsavslöjandet genom att låtsas gå i bräschen för en samhällskritisk hållning. De är Ibsens svaga stöttor som påstår sig vara samhällsstöttor. Usch! Och ack, vad vi kunde behöva ett par skarpa sanningssägare i våra dagar - en Strindberg och en Ibsen.