Välkommen till Tiveden

En inbjudande dikt av Hugo Tigerskiöld.

I morgon är det Sveriges nationaldag, svenska folkets nationaldag. Då firas det runt om i landet - och så även i Tiveden. Svenskarnas hus har familjefest och har således öppet för barnfamiljer att fira dagen i Älgarås vid Tivedens rand. Där finns mat för de hungriga, hoppborg (om ej regn) och annan lek för barnen samt all möjlig glam dagen till ära.

Tiveden har sin plats i svensk historia och dikt. I dess närhet har viktiga slag stått, skogen har använts för att förhindra trupper, stora skalder har lovordat platsen för dess skönhet och trolska atmosfär. Mest känd bland poeterna är förstås Verner von Heidenstam som har diktat om platsen i en känd dikt från 1895. Han var från Olshammar, en mysig liten ort inne i skogen vid Vätterns strand. Men även andra har berört området med underbara ord.

I en lång dikt vittnar Hugo Tigerschiöld om den värme och gästfrihet han upplevt i Tiveden. Den är faktiskt skriven några år före Heidenstams Tivedsdikt, år 1888. Tigerschiöld skrev den och lite annan dikt i sin ungdom, när tid till dylikt finnes. Men som så många andra är han tyvärr mer eller mindre bortglömd i svensk litteratur. Mest känd är han kanske för sin översättning av Schillers dikt “Ode till glädjen”, som Beethoven lånade från till sin nionde symfoni (Freude, schöner Götterfunken…).

Tigerschiölds dikt “Från Tiveden” är typisk för hans längtan till landet, bort från staden, och den sortens enkel, självklar mänsklighet som dväljes i bygden, vilket sällan uppmärksammas i städerna. Den gripande värme Tigerschiöld åtnjöt i Tivedens bygd en gång återges mycket vackert av honom. Dikten är ganska lång, men dess åskådlighet gör den bekväm att ta till sig. Dikten återges här nedan.

Imorgon på nationaldagen väntar sedan en fosterländsk dikt av Hugo Tigerschiöld. Han var nämligen också en stor fosterlandsvän. Men det är imorgon. Nu blir det en inbjudande dikt till Tiveden. Se den som en inbjudan till Svenskarnas hus imorgon.

           Från Tiveden

                     I
En tung oktoberdag jag drog 
med hund i följe genom skog, 
Tivedens mo. Jag ville hinna 
så djupt, att intet enda spår 
av mänskofot jag kunde finna. 
Jag gick en stig, vars fina teckning 
vid varje steg blev mera svag. 
Nu dogo bort dess sista drag 
på mossans bädd i dunkelt snår. — 
Jag drev uti den vilda mark, 
där väg ej fanns, där trädens bark 
ej blödde efter någon bleckning. 
Men bak en vindfälld stam jag såg 
en skymt av skogens höga älg, 
som klövsnabb drog på återtåg 
till djupmons aldrig störda helg,
dit in där han sitt sleke fann,
där sorlande hans källa rann
och mossan lyste saftigt grön,
där trygg han stod vid hällens stup
och speglade sitt huvuds krön
 i tjärnets svarta djup. ¬—
Det mörknade allt mer i skog,
bergsuven med sitt hesa ljud
förkunnade, att dagen dog.
En dimma svepte trädens toppar,
jag kände några kalla droppar
på kinden som ett förebud.
Nu gav ej trädens tak mer hägn
mot silande oktoberregn.
Min rapphönshund, som snart fått väder
i mossens täta odonsnår
av någon hjärpe eller tjäder,
förlorat våra egna spår.
Jag irrdrev, som på havets vatten
skeppsbruten sjöman i en båt
i saknad av kompassens nål
kringdriver utan väg och mål
och väntar med förfäran natten.
Bakom min rygg sig trädens grenar slöto
liksom en bölja, kall och våt.
I skogens suck jag hörde havet stöna,
och nya vågor, höga, dunkelgröna,
till hinders mot mitt bröst sig bröto,
varthän jag strävade framåt – 
då se, emellan stam och gren
där flammade ett eldrött sken.
Som kustens fyr det blinkade;
det lockade, det vinkade.
Den väderdrivne till en hamn
och till en vänlig mänskofamn. 

               ————

                     II
Snart stod jag utanför en halmtäckt stuga.
Ur gavelfönstret göt sig skenet ut.
I en av rutorna en klut
fick till ett värn mot vinden duga,
en annan i sin trånga yta
bevarat ömt och återgav
färgskimret ifrån sommarns sol.
Vid stugans härd, mot elden tecknad av,
en gumma stod i uppvikt kjol
och rörde långsamt i en gryta.
Och invid fönstret, på vars bräda
uti en bleckburk några späda
små myrtenskott för livet stredo,
satt torparfar. Han tycktes redo
till snart fulldukat aftonmål:
på bordet framför honom låg
en träsked vid ett stycke bröd,
där stod en brunglaserad skål,
vars kant var hopfäst med en sinka.
Från spiseln kom nu gumman röd,
i händerna ett fat hon bar,
som rykande hon mannen bjöd.
Men plötsligt lyftes dörrens klinka,
och sävligt trädde in en karl
med påse på sin krökta rygg
och käpp i hand. Han dröjde skygg
och tigande vid tröskeln kvar,
men gumman, utan någon fråga
om namn och släkt, så vitt jag hörde,
strax honom över golvet förde
till spiselhällens klara låga
och satte fram en huggeknubbe.
I dittills skymda anletsdrag
föll härdens eldsken likt en dag –
det var en skäggig tiggargubbe.
Sen gumman lagt en smula ved
på härden, makande dess bränder,
hon tog ur skåpet fram en sked.
Men gubben löste påsens band
och sträckte sina grova händer
mot elden långsamt, en i sänder –
o denna nödens svarta hand,
som sträckte sig mot värme och mot ljus,
i minnet grov sig etsad in dess rand. —
Se torparfolkets låga tjäll,
Som, armt, åt armod lånte hus,
det vidgades i dunkel kväll
och växte till en tempelsal
med glans utöver skog och dal.

               ————

                     III
Jag trädde ödmjuk in och stod
På samma plats, där tiggarn stått,
och samma välkomst denne fått
mig också gumman strax bestod.
Men mera än av härdens glöd
jag njöt från detta vreda väder
av trenne hjärtans överflöd –
se även tiggarn drog sig stum
åt sidan för att ge mig rum
att torka mina våta kläder.
Av torparfar fick nu jag veta,
varest jag var, hur långt från by,
hur vägen dit jag ställa borde.
Själv åter, tvekande, han sporde,
vad sådan färdkarl kunde heta,
om kanske mest det var en ny
notarie i domargåln.
Men gumman hällde mjölk i skåln
och fyllde fatets rymd med gröt
och ifrån spettet under taket
jämväl en sammalskaka bröt,
den möraste av sista baket. —
Snart sutto jag och tiggarkarln
och åto, hungriga som barn,
vid samma bord, ur samma fat.
och aldrig förut någon mat,
med fina kryddor konstrikt lagad
och bjuden fram i allsköns prål,
mig smakat så som detta enkla mål.
Men ärilns låga, smått försvagad,
fick ökad styrka från det fång
av vindtorrt ris , som torparn bar
från stugans sidobyggda skjul.
Se, lågan flammade så klar,
att tiggarn löste tungans tvång
och sade, att det var som jul. —
Vid detta ord ett ljusfint skimmer
göts över stugans svarta timmer.
Motvilligt blev jag avundsjuk
på tiggarn, som fick övernatta.
Den bädd av halm, som gumman redde
på golvets stenhäll tycktes mjuk,
varm den av trasor vävda matta,
hon nu däröver till ett täcke bredde. 

               ————


                     IV
Jag reste mig nu upp från bord,
med tack för täring och för skygd
jag bjöd åt detta hem farväl
och fick i dörren goda färdeord.
Sitt löfte enligt torparn följde
mig stigen ned till dalens bygd.
Det regnat slut, men mörker höljde
mitt öga, vant vid härdens sken,
jag såg ej buske eller gren,
men följde torparn hack i häl. —
Dock se mot himlens djupblå grund
stod sakta fram en fin kontur
av sovande och drömtyst fur –
vi störde icke trädens blund,
men kommo efter god en stund
ut på en brink i skogens bryn.
Där låg i dunkel bygdens däld,
med gnistor flammade en eld
från smedjetak i närmsta byn,
och längre bort i däldens botten
låg insjön lik en stålmörk sköld,
belagd på mitten med ett band
av silver ifrån månens skära,
som nu uppå den andra strand
stod över skogens svarta rand . —
När så vi hunnit fram helt nära
den första byn, som var belägen
invid den kända sockenvägen,
vi skildes åt med slag i hand.

               ————

                     V
Och sedan mången lördagskväll
när dagens dombokstern var slutad,
jag drog till torparfolkets tjäll.
Där satt jag vid dess spiselhäll,
emot den varma muren lutad.
Från ladan, varest torparn hölls,
jag hörde slagans jämna dunk.
Och gumman, bjudande en klunk
av enbärsöl ur målad stånka,
förtalde mig på bygdemål
om folkets liv långt bort från herregål,
om vårsådd under hjärtefröjd,
då göken gol i gröna hagar,
om slit och möda under sommardagar
att bärga in från stenig vret
dess knappa skörd i säkerhet,
om höstens trösk och stuguslöjd,
om vintersläpet i den mörka skogen.
Och stundom, vilande sin hand
på granrisviskan som hon band,
hon ledde talet hän från då till förr,
när hon som deja dansade på logen
vid nyckelharpans surr. —
En kväll, när så en tid gått om
och jag till stugan åter kom,
jag gumman sällsamt ändrad fann.
Det var ej lätt att bliva klok
på vad det var, ty gumman sluten spann
och ville icke bringa sig i tal.
Till sist hon räckte mig en bok,
som hon i kjortelsäcken bar,
och bad mig efter eget tycke
för henne läsa något stycke –
ett gammalt svartnat exemplar
av ”Kristens resa” i min hand jag höll.
Jag tog en sida utan val:
När Kristen gick uti den mörka dal,
men ingen fruktan kände. —
Då såg jag gumman smått sitt huvud höja,
det blänkte till i hennes ögonvrår,
med ärmen av sin fårskinnströja
hon strök från kinden bort en tår.
Hon räckte mig sin skrumpna hand
med tack för tröstord i elände,
den hetta, som i bröstet brände,
var outsläcklig helsotsbrand;
hon kände döden nalkas: re’n han gått
den krökta stig, som ledde upp från dalen,
nu sedan sista fredagskvälln han stått
därute i den mörka stugusvalen;
han tycktes bida än en tid och vänta,
när skulle han på dörren sakta glänta? —
Jag sökte efter några ord om mod,
men vände mig från elden tyst att dölja
den gråt, i mina ögon stod. —

                      ————

Och gumman dog, blev förd ur stugusval’
och ligger nu i kyrkogårdens grus –
själv sitter jag begravd av höga hus
och längtar hän till skog och berg och dal.