Vad står det hos Spengler egentligen?

Frågan är dock om man inte borde vända blicken mer inåt än ut mot rymdens vidder om man vill finna ett faustiskt rymdimperium. Det existerar redan...

Att läsa Oswald Spenglers bok Västerlandets undergång från 1918-1922 är en hisnande upplevelse. Inte bara för att Karl XII nämns redan på bokens andra blad. Utan för att få böcker är så uppslukande, skönlitteratur inkluderat. Hela den historiska konstruktionen, de filosofiska implikationerna, den lärda diskussionen, den angenäma stilen – som inte är irriterande tyskt krånglig vilket kan vara fallet med våra germanska bröder – och otaliga tänkvärda avsnitt. Här ett exempel på ett sådant ställe.

För oss tycks det självklart att vi känner till födelse- och dödsdag för nästan alla bemärkta människor sedan Dantes tid. Men på Aristoteles tid, när antikens bildning nått sin höjdpunkt, visste man inte längre säkert om Leukippos, atomlärans grundare och samtida med Perikles, över huvud taget levat – endast ett sekel tidigare. Det vore som om vi inte skulle vara säkra på Giordano Brunos existens och som om renässansen hade försvunnit helt till sagornas värld. (bd 1, s 160)

Historisk världsbild i olika kulturer

Avsnittet ingår i en redogörelse för tidsuppfattning och tidräkning hos olika kulturer. Det ingår i sin tur i en större diskussion om att den västerländska kulturen är extremt historiskt funtad, alltmedan den antika kulturen är klart ohistorisk till sin karaktär. Grekerna och romarna levde i nuet på ett sätt som vi knappt kan föreställa oss, vilket framgår av citatet. Den indiska kulturen var för den delen än mer ohistorisk, den var drömsk mer än nu-inriktad; egyptierna och babylonierna däremot hade ett mycket mer utpräglat historiskt sinnelag än grekerna och romarna, menar Spengler.

Ett bevis på västerlänningens historiska världsbild finner han i uret. Både i Egypten och Mesopotamien fanns avancerade sand- och vattenur, men grekerna använde knappt sådant, och går man till vår kultur utvecklas uren från första början kring år 1000. Egyptierna har välordnade kungalängder, och vi känner som sagt till födelse- och dödsdatum på hart när varje västerländsk person. Grekerna däremot visste inte ens om en av dess största tänkare, Leukippos, hade levat eller bara var något av en mytisk figur. Fascinerande och svindlande för tanken.

Citatet illustrerar också den gedigna lärdom man måste besitta när man tar itu med Spenglers bok. Dante, Aristoteles, Leukippos, Perikles och Bruno är visserligen självklara personer för alla med lite djupare kulturhistoriskt intresse, men det fortsätter så sida upp och sida ned med en ström av historiska personer och fenomen, allt ifrån relativt kända namn på statsmän, filosofer, konstnärer med mera. till ovanligare namn och händelser.

Åtta högkulturer går från födelse till död

Det kan ge en lite känsla av elfenbenstorn eller glaspärlespel. Men för den idéhistoriskt initierade är det väldigt stimulerande. Spengler ägnar sig absolut inte åt någon löjlig namedropping – i svenska recensioner av kulturhistoriska böcker står det ofta att den och den personen passerar revy; det är mer typisk namedropping – utan sammanhanget Aristotelses & co nämns i visar alltid på gedigen insikt om personernas gärningar och kulturella betydelse. Detta ”sammanhang” är personernas roll i Spenglers historiska bygge med åtta utpräglade historiska högkulturer med sin egen mentalitet och stil: kinesisk, indisk, babylonisk, egyptisk, antik (grekisk-romersk), arabisk-kristen (magisk), amerikansk (maya, azteker) och västerländsk.

Spengler är i grund och botten lekman, inte professionell akademiker, men han går ändå på djupet i en mängd områden. Mest känd är väl analysen av matematikens historia i det första bandet, som är mycket stimulerande både för matematiskt insatta och oss vanliga dödliga. Hans sätt att hantera djupt tänkande filosofer som Kant och Nietzsche, deras skarpa iakttagelser, deras feltänk och vad som gör dem typiska i Spenglers historieschema, visar också på hans stora förtrogenhet med filosofin. Samma sak med historiografi och annat.

Alla sådana analyser och diskussioner ger stor glädje åt läsaren. Det beror snarast på nämnda historieschema, för att använda ett något förenklat ord, med högkulturerna som har varsin cykel från födelse till undergång – därav bokens titel: Västerlandets nedgång och undergång kommer också en dag, om 100-200 år. Kant, Perikles, Gauss och allt vad de heter får sin bestämda plats i Spenglers historiebygge. Personernas gärningar visar vad som är typiskt för deras högkultur, men de visar också på högkulturernas likhet till formen sett, i cykler med kultur, civilisation och dekadens. Alexander är så att säga ”samtidig” med Napoleon om man sätter västerländsk och antik kultur bredvid varandra. Ett likartat förhållande finns mellan antikens mynt och vår dubbla bokföring. Och så vidare.

I och med att personer och fenomen således sätts in i ett bestämt sammanhang får de sin särskilda kontur, varmed allt Spengler tar upp får en klar dager. Och han är väldigt övertygande i sin analys. Han har dock inte stått oemotsagd. Självklart kan Spengler tillbakavisas på tusen sätt. Han drar upp de stora linjerna, han är ingen specialist. Historiker, konstvetare, filosofer m.fl. har under ett sekels tid givetvis funnit många saker i texten som inte riktigt håller måttet eller inte stämmer, vare sig det gäller detaljer eller helheten. Ändå står man där – anser jag – gång på gång och finner hans analys både tankeväckande och övertygande.

Tragisk och stor syn på livsloppet

Sådana totalbilder av historien har alltid varit fängslande för människor. Man kan jämföra med Karl Marx (och hans lärare Hegel) som ju lockat än fler läsare och lärjungar. Men det finns en stor skillnad. Marx är förrädiskt fängslande på grund av den politiska grunden och de kvasimoraliska implikationerna som ligger under den ekonomiska analysen och det historiefilosofiska schemat. Begrepp som exploaterad, rättfärdig revolution och dylikt visar på en strid mellan gott och ont genom historien vilket kulminerar i det kommunistiska samhället med fullständig frihet, kreativitet, rättvisa och annat fluff. Det är klart alla vill vara socialister om de är historiens rättfärdiga vinnare. Marx känns som en religiös hästhandlare ibland.

Med Spengler är det tvärtom. Här finns ingen vinnare, utan allt och alla måste bedömas enligt deras horisont. Och varje kultur bär det tragiska – och i livet självklara – ödet att de måste övergå i nedgång och till slut dö. Människor lever vidare men andan i en kultur dör till slut. Rent historiefilosofiskt är Spengler också stor däri att han förstår att ge sin totalbild av historiens struktur så att säga inifrån sin egen västerländska horisont. Han ger förvisso en totalbild, men det är inget perspektiv från gudsögat utan en förståelse utifrån vår ytterst historiskt lagda kultur.

Citatet ovan visar också på det essentiella i Spenglers historieskrivning. Den västerländska högkulturen är helt skild från den antika kulturen precis som den är skild från den kinesiska. Västerlandets kultur börjar på 900-talet och bör få sitt slut om ett par hundra år enligt Spenglers cykliska analys. Västerlandets och antikens tänkare, konstnärer, statsmän etc. styrs av helt olika mentala och andliga förutsättningar. Därmed faller den idé som säger att Västerlandet bygger på ett judeo-grekiskt arv: Bibeln och antikens greker, kristen etik och grekisk humanism.

En faustisk civilisation

I spenglersk mening har Västerlandet tvärtom sin egen grund med sina särskilda inneboende värden, normer, andliga kategorier och dylikt Spengler kallar som bekant den västerländska andan för faustisk – efter Goethes drama Faust, där den gamla lärda mannen – han fanns på riktigt, han levde kring år 1500 – strävar efter att komma åt tillvarons innersta grund och med djävulens, hos Goethe kallad Mefistofeles, hjälp får uppleva allt så att han kan få de där djupaste insikterna.

På grund av att man uppslukas av Spenglers text är det lätt att missa detaljer, även vid fokuserad omläsning, men jag tror att första gången begreppet faustisk nämns är ungefär hundra sidor in i boken, knappt halvvägs in i matematikkapitlet ”Om talens innebörd”. Det heliocentriska världssystemet ”uppfyllde storartade aningar och bekräftade den faustiska, gotiska världskänslan, idén om den oändliga rymden, som redan visat sig i katedralernas arkitektur.” (bd 1, s 95) De djärvaste grekiska astronomerna, berättar Spengler, kunde bara föreställa sig ett heliocentriskt kosmos om det trots allt fanns en bestämd yttre gräns för kosmos. En gränslös världsrymd med oändliga mängder stjärnor och planeter vore otänkbar för greken, men det har blivit vår naturliga världsbild. Kapitlet handlar annars mest om de två kulturernas, den grekisk-apollinska och den västerländsk-faustiska, helt olika förståelse av matematik. För grekerna var tal, geometriska figurer och annat något påtagligt och kroppsligt. Västerlandets matematik laborerar med tal i ett tänkt rum (ett koordinatsystem), infinitesimalkalkyl och imaginära tal. Det motsvarar, som Spengler uttrycker det några sidor senare, ”den passionerade faustiska driften mot det oändliga”.

Känslan för rymd är vår kulturs essens

Redan i matematikavsnittet närmar sig Spengler således denna faustiska världskänsla. I all korthet visar han också hur vårt matematiska tänkande har motsvarighet i musik, oljemåleri, historisk förståelse m.m. Men det är först i tredje kapitlet och avsnittet ”Apollinsk, faustisk, magisk mentalitet” som han på allvar börjar lägga ut texten om den faustiska tillvaron och mentaliteten, ”vars ursymbol är den rena gränslösa rymden”. Spengler syftar inte på rymden utanför jordens atmosfär – även om den kosmologiska världsbilden som vi har sett hör till denna mentalitet – utan snarare en mental känsla för rymd, såsom Descartes matematiska rum eller rummet i de gotiska katedralerna. Faustisk är, säger Spengler, ”fugans konst ... Galileis dynamik, den katolsk-protestantiska dogmatiken, barocktidens stora dynastier med sin kabinettpolitik”, och vidare ett måleri ”som skapar rymd med ljus och skuggor”, en tillvaro ”som genomlevs med skärpt medvetande och självobservation”. Arkitektoniskt blev det, menar Spengler, viktigt att ”åstadkomma mäktiga rumsliga valv i katedralerna mellan portalen och kordjupet” vilket ”gav upphov till dess djupupplevelse” – och inte minst såsom det står i mottot för den här essän: ”strävandet uppåt mot alltets vidder”.

Spengler finner vidare liknande rymdkänsla – ”den inre rymdens oändlighet” – i såväl latinsk kristen dikt som fornnordisk dikt, i själva versen till och med: ”Här upplevs den gränslösa ensamheten som den faustiska själens hemvist”. Sådan ensamhet kännetecknar, enligt Spengler, de stora hjältarna Siegfried, Parsifal, Hamlet, Faust. Det är inte svårt att finna litterära undantag från Spenglers modell, men det är likväl ändå mycket som faller på plats med hjälp av hans analys. Ett annat exempel han ger är den europeiska kristendomens monoteism med en oändligt allomfattande gud och idén om en universell kyrka, vilket ger föreställningar om en världsrymd. I protestantismen förkastas till och med djävulen, änglar och hela katolicismens krimskrams till förmån för ett rent, nästan inre men ändå gränslöst rum.

Spengler fortsätter sedan att visa hur västerlandets mentalitet och ursymboler märks på alla möjliga områden, och hur de kontrasteras till andra högkulturers särskilda världskänslor, som därmed också behandlas. Ur symbolen ”den oändliga rymden” kan till exempel härledas begrepp som vilja, kraft och handling, såsom viktiga för den faustiska anden. Utbredandet över hela jorden, upptäckten av minsta hörn på planeten, sammanfogande av världsdelarna till stora ekonomiska och politiska nätverk hör till den faustiska världen. Likaså blicken mot stjärnorna med solsystem efter solsystem. Till och med den moderna naturvetenskapen med dess grundläggande begrepp och mekaniska världsbild är faustisk snarare än objektivt sann, enligt Spengler.

Faustisk vilja grundlägger moralen

På ett ställe i boken hajar man verkligen till, med tanke på vår tids förföljelse av oliktänkande under politisk korrekthet och ledstjärnan allas lika värde. Spengler diskuterar där kulturers moraliska föreställningar och grundhållningar. För Västerlandet gäller följande.

Alla kräver något av den andre. Man uttalar ett ’du skall’ i övertygelsen att något verkligen kan och måste förändras, gestaltas, ordnas. Tron att man därmed handlar rätt och riktigt är grundmurad. Här befaller man och kräver lydnad. Först detta innebär moral för oss. I Västerlandets etik är allt riktning, maktanspråk, viljans fjärrverkan. På denna punkt är Luther och Nietzsche, påvar och darwinister, socialister och jesuiter varandra lika. Deras moral gör anspråk på allmän och varaktig giltighet. Det tillhör den faustiska tillvarons nödvändigheter. Den som tänker och talar annorlunda är syndig, avfälling, fiende. Han bekämpas skoningslöst. Människan skall. Staten skall. Samhället skall. Denna form för moralen är självklar för oss, den representerar moralens egentliga och enda mening. Men så var det varken i Indien eller Kina eller under antiken . Buddha visade en fri förebild, Epikuros gav ett gott råd. Även detta är former för hög moral – utan viljeinriktning. (bd 1, s 353f)

Under vår tids fina idéer om tolerans, egalitarism, medlidande med mera ligger i spenglersk mening en skoningslös vilja som kräver underordning, vilket märks i fenomen som tystnadskultur, cancel, woke, åsiktskorridor och utmålande av t.ex. nationalister som folkefienden.

Läs Spengler med viss reservation

Spengler har blivit populär hos nyhögern. Man hör många slänga sig med begrepp som vit strävan, faustisk expansion, vitt rymdimperium med uppenbar association till Spenglers bok.  Men för det första ska man ha klart för sig att även om Spengler var konservativt sinnad så förhåller han sig kyligt neutral i sin analys av de olika kulturerna. Han ser inte den faustiska världsbilden som något positivt. Den finns bara där och tar sig både bra och obehagliga uttryck, vilket märks i citatet ovan. För det andra tolkar många gärna in en moraliskt stärkande tendens i de spenglerska begreppen angående Västerlandet, men ofta gör man då mer av begreppen än vad som finns i boken. För det tredje finns det mycket i den faustiska kulturen som mången nationalist inte alls skulle hålla med om.

Till exempel gör expansionskänslan och frihetstörsten att hembygdskänslan blir lidande. Amerikaemigrationen, conquistadorerna, kaliforniska guldletare är faustiska fenomen, påpekar Spengler: ”den obändiga önskan att nå frihet, ensamhet, självständighet, detta gigantiska förnekande av hembygdskänsla”. Västerlänningen kan givetvis känna fosterlandskänslor, men Spengler kallar det mer en idé med historisk anda och ofta uttryckt i hemlängtan snarare än självklar hemkänsla.

Vidare tänker sig ju Spengler varje högkultur i cykler om vår, sommar, höst och vinter tills de efter ca 1200 år ”går under”. Undergången gäller själva kulturen och dess anda, inte människorna. Ett exempel han ger är Caracallas reform som gjorde alla människor i Romarriket till romerska medborgare. Det var ett tecken på att den antika kulturen hade dött och ersatts av den magiska kulturen (arabisk-kristen-judisk). Människorna levde ju kvar, men andan och verklighetsbilden var en annan. Spengler kallar den första delen av en högkulturs liv för ”kultur” och den andra nedåtgående delen för ”civilisation”. Kultur har en mycket mer positiv klang, medan civilisation utgörs av massmänniska i storstäder, maktcentralisering (han kallar det bland annat för caesarism), teknik, dekadens med mera. Västerlandet har i vår tid gått in i caesarismens fas.

I den fasen kämpar vi nationalister uppenbarligen mot tiden, mot ceasarismen, mot den stora staten och de stora maktkonglomeraten. Men det är den naturliga utvecklingen i Västerlandet enligt Spenglers historieschema. Även när det gäller föreställningar om folk är Spengler benhård mot varje romantiskt lagd nationalist, åtminstone när man använder begreppet folk som historiker. Spengler använder förvisso begreppet ras på ett som påminner om grundläggande nationalistiskt tänkande, men han besparar sig för de metafysiska och moraliska utsvävningar som ofta görs med folkbegreppet. Faktum är Spengler säkert skulle nicka på huvudet om han kunde uppleva dagens migrationsvågor och förestående rasblandning, och säga att det är den naturliga utvecklingen.

Faustiskt rymdimperium?

Västerlandets undergång kom ut 1918 och 1922 (boken består ju av två band). Då fanns inga raketer, och alla drömmar, liksom tekniska förutsättningar, om rymdresor var mer eller mindre obefintliga. Jules Verne hade förvisso skrivit om månresor och HG Wells om tidsresor, men det var fråga om rent fiktiva skapelser utan verklighetsförankring. Något vitt rymdimperium står det därför självklart inget om i Spenglers bok. De som har spunnit fram den idén har – bortsett från science fiction-konnotationerna – troligen hämtat idén från två tankar hos Spengler. Dels är det idén om caesarismen, det vill säga imperiestadiet som Västerlandet nu har kommit in i. Dels är det bilderna om den öppna, oändliga rymden som den faustiska människans ursymbol.

Det är faktiskt mycket i Spenglers bok som pekar mot ett sådant faustiskt rymdimperium. Dels befinner vi oss ju i civilisationfasen, där teknik mer än djupt kulturellt skapande behärskar vår värld. Dels är de spenglerska föreställningar om den faustiska andan absolut inte främmande för rymdens vidder utan harmonierar tvärtom ganska väl med den: ensamheten, rymdkänslan, riktningen, strävan, viljan, expansionen och så vidare. Samtidigt ska man ha klart för sig att Spengler själv var ganska teknikfientlig. Han är föraktfullt inställd till den mekanistiska världsbild och genomindustrialiserade värld som krävs för att något sådant ska kunna bli verklighet. Det är uppenbart både i Västerlandets undergång och hans senare bok Människan och tekniken.

Men för det första skulle det knappast vara en vithyad fråga. Man kan med fog säga att hela världen har blivit faustisk i dag, även om dess anda faller sig mest naturlig för oss européer. Kinesisk kommunism är en europeisk, faustisk idé. All naturvetenskap och teknik som bedrivs i världen är faustisk. En essens hos detta faustiska vara är ju det gränslösa. Vilken ras som flyger till Jupiter spelar väl i faustisk mening ingen roll. För det andra kommer den faustiska sagan vara all när och ifall ett sådant rymdimperium väl ser världens ljus – om några hundra år. Den faustiska högkulturen varar enligt Spenglers schema till omkring år 2200, sedan är den död. Den kan givetvis påverka senare tider, precis som den arabiska kulturen har hämtat enstaka element från antikens kultur och vår från den arabiska. Men den dag ett rymdimperium finns, då kommer det imperiet säkerligen ha andra andliga rötter än vår faustiska mentalitet.

Frågan är dock om man inte borde vända blicken mer inåt än ut mot rymdens vidder om man vill finna ett faustiskt rymdimperium. Det existerar redan – internet. Internet är som ett cartesianskt rum, det är oändligt, fantasin kan breda ut sig utan gränser, expansionsmöjligheterna är utan slut och där råder – ensamheten.