Vad ska hända med "Batavernas trohetsed" egentligen?

Sveriges kanske främsta konstklenod riskerar att hamna utomlands när pengar ska gå till annat än kärnverksamheten. Men vad handlar tavlan om?

Nationalmuseum har haft diverse problem på sistone. De tycker att hyrorna är för höga, aktivister har gått lös på tavlor som kan anses rasistiska eller sexistiska, de har inte råd att inneha alla tavlor de vill.

Det sistnämnda problemet har aktualiserats de senaste veckorna. En av muséets pärlor, “Batavernas trohetsed” av Rembrandt kostar för mycket att hyra. Eller förresten “pärlor” - tavlan räknas nog som den mest värdefulla konstskatten i landet. Vadå, frågar sig vissa. Jo, Nationalmuséet äger inte tavlan utan hyr den av Konstakademien, som har ägt tavlan i 225 år. Nuvarande avtal säger 400000 kr per år.

När Nationalmuséet gräver i fickorna efter pengar de inte anser sig ha börjar förstås Konstakademien leta efter nya hyresintressenter. I Amsterdam är de förstås väldigt sugna; Rembrandt var ju holländare. Ingenting är tecknat eller kanske ens på väg att tecknas, men nu förfasar sig många svenska konstälskare över att tavlan kanske försvinner från Nationalmuséet och därmed svenska betraktare.

Det är givetvis skandalöst på många sätt. Ekonomi är kanske inte konstnissars bästa egenskap, men att Sveriges största konstklenod skulle försvinna från vårt finaste museum vore närmast bisarrt. Vad är då nästa steg? Att skära ut Carl Larssons “Midvinterblot” från väggen och sälja på basaren i Kairo?

Det löser sig nog, även om man undrar i krislandet Sverige. Tills det förhoppningsvis har kommit i ordning kan vi ställa oss frågan vad det är för en tavla egentligen. Tavlans fulla titel är ”Batavernas trohetsed till Claudius Civilis”. Rembrandt målade den 1661-62 och fick den ett tag utställd i Amsterdams stadshus, men av någon anledning fick han den snart i retur. Det var en riktig koloss till tavla, ursprungligen 5,5x5,5 meter. När han fick tillbaka skar Rembrandt emellertid ut tavlans centrala motiv och använde resten till annat. Återstoden, det som ännu hänger på Nationalmuseum är på ca 2x3 meter.

Flera konstnärer fick i uppdrag att måla motivet fast från olika källor. Rembrandts lott föll på den romerska historikern Tacitus beskrivning av händelsen ifråga. Tavlan beskriver en protoholländsk sammansvärjning mot romarna år 69 e.Kr. Skälet till att man i Nederländerna på 1600-talet ville ha tavlor med sådana motiv var för att det symboliserade holländarnas frihetskamp mot det spanska väldet under första halvan av 1600-talet.

Den germanska folkstammen bataverna ansågs av holländarna som deras anfäder. De levde alltså i det område som utgörs av dagens Holland, då ockuperat av romarna. Åren 69-70 gjorde de uppror, bl.a. med hjälp av friserna, en germansk grannstam. I ledningen för upproret stod den bataviska prinsen Gaius Julius Civilis, som i konsthitsien av någon anledning har kommit att heta Claudius Civilis.

Bataverna slog först romarna i ett slag. Till viss del berodde det på att romarna var försvagade på grund av inbördes strider i riket. Men när Vespasianus kom till makten på riktigt kunde han samla åtta legioner som skickades mot den tidens Holland. År 70 besegrades sedermera bataverna och fick på nytt underordna sig romarna.

1600-talets holländare använde alltså den urgamla kampen mot en gigantisk fiende som en symbol för sin egen kamp mot det lika starka spanska väldet, som man till sist lyckades besegra, varmed nationell frihet kunde manifesteras. Tavlan visar således upp en rejäl dos nationalism.

Iscensättningen med svärd runt det vitdukade bordet är Rembrandts eget påhitt. Andra konstnärer har gestaltat det med handskakningar och annat. Där måste Rembrandts fantasi räknas som starkast. Svärden ger det hela en särskild laddning. Claudius Civilis enögdhet är dock något som står hos Tacitus, så den starka effekten behövde Rembrandt inte hitta på. Däremot har han inte följt Tacitus i den detaljen att den romerska historikern säger att edslöftet tog plats i en helig lund. Kanske ville Rembrandt skapa mer fokus på själva trohetseden i ett starkt nu.

Kraftigast känsla ger nog den typiska rembrandtska ljusdunkeleffekten. Många 1600-talsmålare arbetade intensivt med sådana effekter där ljus och skugga skapar kontraster, fokus och kompletteringar. Och Rembrandt är förstås en av de bästa. Här ser vi hur en ljuskälla bakom en av de främre personerna lyser upp den vita duken och således underifrån skiner upp tillfället varmed eden beseglas med svärd och allvarliga ansikten.

Konsthistorikerna har givetvis analyserat minsta blick och ansats till rörelse i tavlan. Här är ingen anledning att gå så långt. Här kan vi konstatera att det är ett storslaget nationalistiskt motiv. Och att det vore en skam om tavlan försvann från svensk mark. Även om den väl gjorde sig bättre på holländsk jord.