Vad barnen sjöng för hundra år sedan
Om en gammal sångbok för skolan för snart hundra år sedan.
Jag älskar gamla sångböcker. Nyligen kom jag över en hög med allt från sånger för Frälsningsarmén till Allsång på Skansen. En fröjd! De flesta av böckerna hade huvudvikten på 1900-talets första hälft.
Det var alltså före 50-talets rock’n roll och alla dess efterföljare på pophimlen. Den sortens poplåtar fanns förstås inte med i böckerna och häftena jag fann tryckta före 1950. Knappast heller äldre schlager och schlagerjazz. Det är inget fel på den sortens musik, tvärtom kan den vara lysande, det är bara det att temat är ett annat än den tradition som vanliga visböcker från första av halvan av 1900-talet oftast förmedlade.
Den traditionen hette folklig visa, kristen tradition, sund fostran och inte minst fosterlandet. Det är raka motsatsen till rockens, jazzens och schlagerns betoning på uppror, sentimental kärlek och sprudlande livsglädje. Traditionen som förmedlades i de gamla sångböckerna hade ett syfte för en större gemenskap alltmedan sångböcker av idag, till exempel för barn, riktar in sig på individen mycket mer.
Båda varianter vill förmedla en tradition. Vispopböckerna, dagens barnviseböcker, allsång på Skansen med mera är mycket traditionsmedvetna. De vill onekligen förmedla en tradition av visor och poplåtar som har fastnat hos svenska folket och som håller en särskild kvalitet. Traditionen är lika stark som i äldre tiders visböcker, ibland rent av starkare. Skillnaden är som sagt att dagens sångböcker undviker den sortens fostrande maning och tanke som var vanligt förr.
Visst har de senaste decenniernas PK-ångest satt sina spår, det vill säga en sorts moral och fostran, men i grund och botten härskar frånvaron av pekpinnar. Allt ska med som har fastnat i vår sångtradition. Det är just frånvaron av för mycket fostran som är behärskande, eftersom det anses som moralistiskt betungande.
Även om man ändå fångar upp en viktig del av gemenskapen genom de sånger folket minns, ålyssnar och sjunger mister man likväl en tung del av gemenskapsskapandet. Fostran är en av de mest grundläggande krafterna i att skapa och hålla samman gemenskaper. Fostran är att lära ut det föräldrarna och förfäderna gjorde. Därmed fångar svensk fostran det som just svenskar gör. Vi lär ju inte våra barn att äta och konversera som till exempel indier gör. Givetvis är den nationella biten där i viss upplösning i och med de senaste trettio årens invandring, men hos svenskar finns det mesta av sådan fostran kvar. Även om det inte är lika tydligt som förr.
En av dessa gamla sångböcker jag fann heter kort och gott Sångboken - sånger för skolan. Det finns många av den sorten. Första sången är Du gamla du fria - som här heter “Fosterjorden”. Det finns förstås mängder av fosterländska visor i boken. Några slumpmässigt valda är Axel Lundegårds “Fosterlandet” (Ej med stora later och starka ord skall du visa kärlek till hemmets jord), känd för säkert en hel del av den gamla generationen idag, även om dikten är närmast utrensad ur visböcker idag.
“Känn ditt land” är en annan visa. Den nämner inte Sverige utan är mer allmänt uppmanande att älska fosterlandet. Typiskt för barnen är också att den uppbjuder till vandring i naturen. Fosterländska visor fick mer av den karaktären i slutet av 1800-talet och i synnerhet under första hälften av 1900-talet. Andra strofen lyder:
Gå kring moar och stup,
över fjällar och djup,
över ängar och bördiga slätter,
skåda stad och land
båd’ i solens brand
och i gnistrande stjärnströdda nätter.
Just vandring och allmän aktivitet i naturen räknades nog som än mer fostrande vid den tiden än fosterlandskänslan. Många tongivande fosterlandsskalder under 1900-talets första hälft, såsom Frithiof Holmgren och Carl-Ernfrid Carlberg. Att Carlberg var nationalsocialistiskt lagd var det ingen som brydde sig särskilt mycket om på den tiden. Självaste Gunnar Hahn, känd tonsättare, skrev stycken för carlbergs texter.
“Hembygden” heter förstås en annan visa i boken, även den av Körling. Känslan för hembygden hade en ofantligt mycket större betydelse för mindre än hundra år sedan. Staden, staten och den tekniska utvecklingen har omformat oss människor oerhört mycket på hundra år. Huruvida hon är mer vilsen idag på grund av hembygdsförlusten ska vi inte spekulera i i dag, men det har onekligen hänt.
“Hymn till fosterjorden” av Gustaf Malmberg är ytterligare en fosterländsk sång. Även här blandas naturen in. Tidigare var det i första hand kungen som man hyllade, men nu var det naturen. Första strofen:
Vi älska Sverige med dess klara sjöar,
dess fält och skogar, havets skär och öar
i vårars sol, i sommardagar ljusa,
i vintrars snö, när höstens stormar brusa.
Vi älska Sverige. O, vårt fosterland,
du binder oss med kärleks starka band.
Modersmålet var förstås ett tema som låg inom fostran av och för det svenska. Det är titeln på en visa i boken. “Svenska bygder” är ännu en. Och så håller det på. Det kan tyckas lite klichéartat efter ett tag. Men betänk alla schlagers och popsånger som dryper av sentimental kärlek. Trots att de är så enahanda i temat så älskar vi dem. Fosterlandet och naturkänslan är långt ifrån så uttjatat som obesvarad kärlek.
Grannländernas främsta fosterländska visor finns förstås också med. Det är en kutym som går igen än idag. Det är en härlig respekt vi visar våra bröder. Hur mycket vi än har krigat med varandra så står vi varandra mycket nära. En gång träffade jag en serb som talade klarspråk - precis när Jugoslavien krackelerade. Det folk som står mig närmast är mina bröder i Montenegro (som egentligen är serber), sedan kroaterna och slovenerna, sedan ryssar och bulgarer, sedan tyskar må jag säga o.s.v. Jag tänkte att han kanske skulle nämna framgångsrika folk som japaner, tyskar, amerikaner eller svenskar, men de var ganska långt ned på skalan. Brödrafolken först - även om man ogillar dem!
Vad gäller de andra grundtemana - kristen tradition, folklig visa och sund fostran (begreppen är mina gjorde av mig för den här texten men rimmar väl med den tidens sångböcker) - levde fortfarande den kristna traditionen för 100 år sedan, även om den var helt annorlunda än två sekel tidigare. Dels tonar Gud i många visor, dels är traditionella sånger vid kristna högtider med. Psalmer hade förstås sin egen bok, så det skiner med sin frånvaro. Den kristna delen av boken är därför ganska smal, men det hade som sagt sin egen stund.
Folkliga visor var ett av 1800-talets stora insatser i kulturskapandet - eller kulturgrävandet. Man drog fram allsköns visor från medeltiden och framåt, bevarat av folket (även om många skapats av andra än bönder en gång tiden). Man skrev pastischer i den äldre vistraditionen. Man studerade folklighetens roll i kulturskapandet och kulturbevarandet.
Därför finns många s.k. medeltida ballader med och andra visor som det brukar stå “trad.” invid i dag. Här Till den genren finns också de senare vismakare som gjort sig stora. Bellman finns med i ett antal visor. Däremot ännu inte Evert Taube, som dock hade framtiden för sig i sådana här sammanhang. Sedan finns många 1800-talsdikter som tonsatts på klämkäckt sätt så att de passar för skolbarn. På den tiden skrev man ju gärna fyrstämmigt för främst manskör, något skolbarn fick lära sig enligt 1800-talstraditionen då dikter av våra stora poeter ofta tonsattes på det sättet.
Slutligen har vi temat sund fostran. Andra sången heter “morgonstund har guld i mun”, en dikt efter dansken Grundtvig. Den nämner förvisso både Gud och Jesus men kan ses som allmänt fostrande. Att få det itutat i sig sedan barnsben betyder mycket för fostran. Jag har sett otaliga elever i gymnasiet som har tjocka dunjackan med kapuschong på sig - eftersom den gamla fostran är fösvunnen. De ungdomarna har ingen aning om vad morgonstunden bär med sig för guld. Visst är de trötta för att de är tonåringar, men det går att tygla lite. I filmer från ca 1940 går skolbarnen i slips istället för dunjacka. Lite fostran är allt som behövs.
Vandringsvisor o.d. har också det syftet. Vandring i naturen fostrar och adlar. Du går i kamraters lag, du är aktiv i naturen, du upplever med alla sinnen, du formas av din storslagna omgivning - och du upplever hembygden. En nätt liten dikt av August Strindberg finns med i boken och har onekligen sin moraliskt fostrande klang genom att påpeka hur solen och våren fyller lador samt ger oss livslust till dans och bad.
Välkommen åter snälla sol,
som jagat nordanvinden;
nu har du sovit sen i fjol
och vaknar röd om kinden.
Värm upp vår jord, så växer råg
och fyller bondens lada;
värm sund och vik och vind och våg,
så få vi gå och bada.
Välkommen åter snälla sol,
lys över land och vatten;
nu klingar sång, nu stäms fiol,
nu dansas hela natten.
Det är helt enkelt en liten skatt som skolbarnen konfronterades med för snart hundra år sedan. Utgåvan jag har framför mig är nionde upplagan från 1935. Så länge sedan är det inte. Och även om tiderna och traditionerna har ändrats idag ska vi inte förakta dem som kämpar med sångböcker för dagens barn. Tyvärr dör en del visor ur folkets kollektiva minne. En annan klassiker på området är Nu ska vi sjunga, men även i den finns det många visor som är närmast stendöda.
Men sånglärare försöker att hålla vid liv det som går. Och om inte annat kommer man över en sådan här liten volym om man har ögonen med sig.