I boken Svea kallar - patriotisk dikt under tusen år finns det flera “medeltida” ballader med. Medeltida kallas de för att genren härstammar från medeltiden, ballader för att det dels är berättande dikter (med handling alltså), dels dikter att dansa till (ballata betyder dans).
Balladen “Gustav Vasa och dalkarlarna”, en av flera som är med i diktantologin sågs länge i romantisk anda som en balladernas ballad, skapad ur Dalarnas folkdjup. Numera är man ganska säker på att den har skapats som kunglig propaganda. Det folkliga i dikten är kort och gott påhittat av en professionell poet.
Konung Gustav rider till Dalarna, han tingar med dalkarlar sin, men Kristiern ligger för Södermalm, han äter stulen svin. Kristiern sitter i Stockholm och dricker båd´ mjöd och vin.
Så lyder början. Det är förstås krasst att den berömda dikten skulle vara skapad av en kanslist vid hovet, men många av de medeltida folkdikterna har säkert sitt ursprung hos adliga skalder, kungens män etc. Men det finns många andra medeltida ballader som har genuint folkligt inslag, skapat på ett slags kollektivt sätt - ur bygd, mylla och folksjäl.
Just detta faktum, att ballader har sugits upp av folket, bevarats, återskapats, fått tilldiktningar m.m., har gjort att bl.a. kungar har använt genren. Inte minst i kunglig propaganda är genren levande långt efter medeltiden. Den kungliga propagandamaskinen skriver långt in på 1700-talet “medeltida ballader” för att berätta vad som hänt på slagfältet, för att värva soldater, för att försköna förluster m.m.
Den ”svenskaste” av alla poetiska genrer måste således vara den medeltida balladen. Ingen poetisk genre har använts av hög och låg så mycket som balladen - ja, det ska vara psalmen då förstås. Balladerna har sitt svenska ursprung på 1200-talet och har återberättats eller snarare återsjungits i bygderna ända in i vår tid. Så sent som på 1960- och 70-talet åkte forskare runt i bygderna med bandspelare för att spela in vad gamla visgummor och visgubbar kunde återge. Inte bara poesin har sin gamla tradition, även traditionen att luska rätt på ballader är gammal, närmare bestämt 400 år; redan på 1570-talet drog adeln ut till byarna för att samla in visor till poesisamlingar. Tänk om de hade haft bandspelare då - vilken lycka för eftervärlden.
Balladerna berättar – en ballad är som sagt en berättande dikt – om människors sorgliga och glada öden, om helgon, om käcka riddare, om tokiga situationer och annat. Nu är inte genren direkt svensk till sitt ursprung och omfång; ändå är den ursvensk. Hur är det möjligt? Den här sortens ballad med sin särskilda form kommer från franskt område där den var populär hos adeln. Från början var det en dansvisa; en grupp dansade långdans eller ringdans och sjöng med i refrängen. Ordet ballad kommer från de romanska språken och betyder alltså just dans.
Via Tyskland eller Britannien spred den sig till Norden på 1200-talet, troligen till Norge och Danmark före Sverige. På grund av dess ålder kallas den för ”medeltida ballad”. Länge kallades den sortens dikter annars bara för folkvisor. I Norden fick den sin egen form, som passade våra språk och vår poesitradition. Från början var det adeln som dansade till visorna, men de lägre stånden snappade snart upp företeelsen och dansade glatt de också. Bönderna fortsatte rent av att dansa när det hade blivit ute hos adeln. Även ofrälset tappade med tiden bort dansmomentet, men de fortsatte att sjunga själva visorna. På Färöarna lever dock den sortens visa med dans kvar än idag i form av kvaddans.
På det nordiska fastlandet levde alltså själva poesin kvar och i vissa fall även melodierna. Och den levde kvar ända in i vår egen tid. Balladerna sjöngs hos ”vanligt fôlk” i många hundra år genom att förmedlas från far och mor till son och dotter. Ibland dök det upp en nyfiken präst, adelsman e.d. i byn som skrev ned visor. På 1500-talet var visorna populära hos poesiglada adelsmän. På 1600-talet ville man i stormaktstidens anda finna det starkt svenska. På 1800-talet ville man i romantisk yra efter 1700-talsfilosofen Herder finna det urfolkliga, folksjälen. Och på 1900-talet är det akademiskt forskarnit och lite av allt det tidigare som fått upptecknare ut i bygderna efter balladmaterial. Snacka om folkdjupets påverkan!
Även om genren således härstammar från utlandet anpassades den tidigt till inhemska förhållanden. Danska och svenska forskare på 1800-talet kallade dikterna för folkvisor och tänkte i J.G. Herders banor, att sådana visor från första början hade skapats ur folkdjupet. Så var det alltså inte; dikterna kom från adeln och ursprungligen från Frankrike. Inte ens balladen om Gustav Vasa och dalkarlarna kom ju från folket. Men – och det är ett stort aber – dikterna har i över 700 år stöpts om i det svenska folkdjupet på alla tänkbara sätt: de har anpassats efter svensk folklore, svensk vers, svensk språkmelodi, svenska personer, svenskt lynne o.s.v. De blev med tiden en egen diktsort, unik för vår del av världen.
Och det är hos just allmogen, med rötterna i svensk mylla, som balladerna har hållits levande genom att förmedlas över generationerna: torparfruar, båtsmän, soldathustrur, smedar, pigor, klockare, skräddardamer etc. Störst av alla var kanske åländskan med det passande namnet Svea Jansson, född 1904, som kunde uppåt 2000 visor varav ca 25 var medeltida ballader, alltså den äldsta sorten. Hon hade lärt sig konsten av sin mormor, som i sin tur hade lärt sig av sin mormor. Sålunda kommer man snabbt tillbaka ett par hundra år i tiden. Återberättandet skedde under arbetets gång, som god natt-visor eller bara för underhållningens skull. Även om personerna i dikterna oftast är adliga är innehållet många gånger anpassat till allmogens förhållanden.
I de nordiska länderna finns samma ballad på flera håll fast med diverse distinktioner. Skillnader beror dels på att den muntliga traderingen över århundradena har gjort att dikternas innehåll har ändrats lite med tiden, men dels också på anpassning till det egna språket och de egna nationella (eller ibland lokala) sammanhangen. Omdiktningen och tilldiktningen genom seklen gör också att dikterna har förlorat sin upphovsman och att det traderande folket har blivit skaparna av dikterna. Således är det inte alls fel att med Herders syn på saken kalla de medeltida balladerna för både urfolkliga och urnationella, skapade ur folkmyllan och folksjälen – trots franskt och adligt ursprung.
Näcken, bergtrollet, älvor och varulvar, typiskt för svensk folklore, förekommer ofta i dikterna. Knittelversen finns i alla germanska områden, men språkmelodin i de svenska varianterna av dikterna är typiskt svensk. De flesta personerna i dikterna är typer, men i de svenska balladerna har de svenska namn, och i de s.k. historiska balladerna är huvudpersonerna kända svenska personer.
Innan vi synar ett par ballader ska det redan här sägas att det inte är någon direkt stor dikt i versteknisk mening. Knittelvers är rätt knagglig utan klar och skön rytm; den har regeln att varje rad ska ha 3-4 betonade stavelser, och i slutrimmet räcker det med ett halvrim. Och dikterna kan verka nästan tråkigt enkla vid en första blick. Likväl har balladerna många vackra avsnitt, dels genom det lyriska omkvädet (refrängen) och dels genom den dramatiska strukturen med dialog, upprepningar, frågor-svar m.m., vilket skapar en speciell poetisk och språkmelodisk laddning.
Storheten ligger annars främst i det ödesmättade innehållet, den starka dramatiken, knappheten i det som berättas, laddade situationer och allmängiltiga händelser. Låt oss ta den kända balladen ”Varulven” som exempel, vilken berättar om en ungmö som vill gå till sin käresta. Omkvädet - “för linden hon dammar uti lunden”, “för hon var med älskogen bunden” - utgörs av rad två och fyra; det sjöngs av de dansande på den tiden man dansade till visorna, och det gjordes i varje strof eller några av dem (fast här står de bara i början och slutet). Ordet ”dammar” betyder ”doftar” och ”torsa” betyder ”våga”.
Jungfrun hon bad sin moder om lov,
– för linden han dammar uti lunden –
att hon till sin käraste få gå.
– För hon var med älskogen bunden.
”Gärna skall du till din käraste få gå,
men akta dig väl för den lilla ulven grå.”
”Nog aktar jag mig för lilla ulven grå,
bara att jag till min käraste får gå.”
Jungfrun hon går sig åt rosende lund,
då möter hon den lilla ulven grå.
”Hör du, lilla ulv, inte biter du mig,
det röda guldband det giver jag dig.”
”Det röda guldband det har jag när jag kan,
men aldrig så skön jungfru jag fann.”
Jungfrun sprang opp i det högaste träd:
”Men torsa dig hit om du biter mig här.”
Ulven gav opp ett sånt hiskeligt rop,
så trettio ulvar de kommo på en hop.
De revo och sleto det trädet omkull,
så att jungfrun föll ned i den jordiska mull.
Jungfrun gav opp ett sånt hiskeligt rop,
så att det hördes till herr Peders borg.
Herr Peder han sadlade sin gångare grå,
han red litet fortare än lilla fåglen flög.
Herr Peder han red sig åt rosende lund,
då möter han ulven med fostret i mun.
När det blev dager och dager blev ljus,
då var det tre lik i herr Peders hus.
Det ena var herr Peder, det andra var hans mö,
– för linden han dammar uti lunden –
det tredje det fostret som ulven rev till döds.
– För hon var med älskogen bunden.
Balladen finns bevarad i 13 olika varianter, vilka skiljer sig rätt mycket åt. Den här är upptecknad i början av 1800-talet. I en annan version kommer flickan hem till herr Peder i diktens början, men han avvisar henne varefter hon blir vargarnas rov; han är alltså skulden till hennes död. I en annan räddar mannen sin fästmö från varulven och för henne till sitt hem. Där anklagas fadern för händelserna, troligen för att hon är havande och gubben inte vill ha henne till sonens brud.
Oavsett skillnader i varianterna fångar dikten avgörande händelser i människors liv och lyfter dem till starkt ödesmättad nivå samt återger historien med kraftig dramatik. Dikten gestaltar kärleken, havandeskap (troligen före ingått äktenskap), det trygga hemmet kontra den farliga skogen, hotet mot kärleken, fästmannen som inte (eller i sista stund) lyckas skydda sin älskade. Det här är allmängiltigt för människor i alla tider, alla kan känna igen sig; dikten talar således starkt till oss än idag. Så har den också berättats om och om igen i nästan 800 år.
Varför dikten kallas ”Varulven” kan synas gåtfullt för oss idag, men det har sin förklaring som säkert en äldre tids skrockfulla svenskar hade full kunskap om. Varulvstron är urgammal i Sverige, och hamnbyte är vanligt i isländska sagor och eddadikter. Enligt skandinavisk folklore kunde gravida kvinnor förvissa sig om en skonsam förlossning (en av de vanligare dödsorsakerna förr i tiden) genom vissa rituler, men om barnet blev en pojke blev de varulvar. Förbannelsen kunde bara släppa om pojken/varulven drack blod från ett ofött barn.
Men det är inte bara den mytiska dimensionen som gör balladen så stark. Rosenlunden är en typisk plats i balladerna och symboliserar en plats för kärleksmöten men också fara, vilket gör att det som sker där med vargen och senare herr Peder laddas ytterligare. Den idylliska början får snabbt ett brott när vargen/varulven uppträder. Sagoscenen där flickan vädjar till vargen – hotet mot kärleken – skapar spänning liksom hennes försök att undkomma döden. Slutligen den starka scenen där herr Peder ser olyckan och epilogen med tre lik. Det sista med det döda paret och modern är vanligt förekommande i flera ballader, närmast att se som en balladformel.
Många idag tycker att just de naturmytiska balladerna är intressantast eftersom de med sina sagoväsen sätter igång folksjälen i oss och har en särskild lyrisk, sagolik känsla. Den allra mest kända balladen torde ”Herr Olof och älvorna” vara. Han ger sig ut på natten till sin bröllopsdag, stöter på älvor, blir erbjuden älvprinsessan, tackar nej och åker hem och dör.
Men även de andra sortens ballader äger stor dramatik och underhållning. Bland legendballaderna, vilka kretsar kring religiösa situationer, är förstås ”Staffan stalledräng” speciell för oss eftersom vi har tagit upp den i modern tid för att sjunga på Lucia. Flera av riddarballaderna handlar om familjetvister där t.ex. huvudpersonen har dödat sina syskon. Kämpavisorna är mer mustiga. De historiska balladerna berättar om en historisk situation, t.ex. “Gustav Vasa hos dalkarlarna”. De är skrivna med andra ballader som grundform, vilket visar hur viktig balladgenren hade blivit för svenskarna.
Märkligast är kanske skämtballaderna, vilka lyfter fram det burleska eller vänder upp och ned på tillvaron. Här märks svensk humor i all sin prakt. De handlar gärna om sex och allehanda bisarra händelser. I ”Skära strå” vill gossen göra goda viljan sin med flickan, d.v.s. ligga med henne. Hon är dock kvicktänkt och lockar mot sängen men ställer honom hela tiden på små prov. Slutligen står han naken ute i regnet och ber om att få bli insläppt alltmedan flickan skrattar och säger: ”ty du har kunnat spisa me’n steken var varm”. Hederlig svensk öppenhjärtigheten mellan könen samt förmågan att skratta med och åt varandra kommer fram på bästa sätt i sådana visor.
Sammanfattningsvis kan man inte annat än hylla svenskarna och Sverige för förmågan att kollektivt ha skapat och bevarat en så speciell kulturskatt. Balladerna är om inte den bästa poesin landet har frambringat så åtminstone den som på alla sätt har skapats ur folksjälen.