Ur Ginnungagap
Discover more from Svea Ting
Av KPJ Sundquist
Våra förfäders dikter i Eddan öppnar med “Völvans spådom”, berättelsen om hur världen skapas och senare går under i ragnarök. Den dikten är ämnet för podcasten “På gamla och nya stigar” för tillfället. Förra helgen återgavs del 1 av podden. Uppdelningen i två avsnitt beror på att det blev lite väl långt. Men hela världens öde är också mycket att avhandla. Så snart som möjligt kommer del 2 att läggas ut här på tinget.
Som ett litet mellanspel återges här en dikt som har med saken att göra. Enligt de nordiska myterna skapas världen ur Ginnungagap. Vi har fått tillsänt en dikt av en poet med namnet KPJ Sundquist, en dikt med just namnet “Ur Ginnungagap”. Den berör också världens början och slut. Dikten återges här i väntan på andra delen av avsnittet om Völvans spådom.
Ur Ginnungagap träder alla ting. Det kommer en tid när sädesfröet får fäste i jättarnas stockar. De har vilat och väntat på att Ektörnes krona ska sila fram det brusande vattnet till strandens kant. De har vilat och väntat på storken att valla de ollon som skänkes från världens träd i takt med Urds vävande fingrar. Fylgjan får nytt sällskap när jorden i mittenrikets tillstånd får knoppar och nya blad blommar i Ask och Emblas anda: en gåva från Allfader till oss alla. Med en ny kropp kan vi urskilja de världar vi lever och verkar i, utan att glömma att själastridens ljusa klinga inte undgår många män. Vi spanar från höga sätet som överblickar alla världar och förkunnar oss om hur våra Nornors ödestrådar virar riken till en viskande matta. Där går vi och talar med fågelkvitter och leker med Örnar i härlig hamn. Där skålar vi det starka skaldemjöd och hör hur Kvaser hälsar Mimers skalle välkommen till källan som porlar i våra inre brusande bäckar. Där lyssnar vi och sjunger lyriska sånger. Där vandrar vi i sällskap med skönhet på urgamla fädersgångar och landskapets åldriga tomtar och vättar talar till oss med vishetens skarpa tunga. Men låt oss inte glömma Munins kraxande om vad Valan sagt komma skall ur det tomma gapet som göder alla vida världar. För mellan tankeslagen kväder Odens andra korp om tingens företag. Fara är i färde om asar anar ofärd, klyftan växer mellan världar och drömmar domnar tankestyrkans oändliga andliga spejare. Det är nu bröder skola kämpa bröder efter Gjallarhorn tjuter och tuppar galer in ”yxtid, klingtid; kluvna bliva sköldar, vindålder, vargålder, innan världen störtar”; Då himmelen rämnar och Yggdrasil skälver och kampen på Vigridsslätten närmar sig kulmen; Hammaren mot jättelika ormen, Guldhårets gungare mot Myrulven, Bifrostbrons väktare mot Fenris fader, hjälten Enarm mot Garm, svärdlös Ursven mot Muspelfaderns furste. Denna ritt far fram medan solen svartnar, medan korpen försöker hitta hem till folkets härd, medan jorden sjunker mot Jörmungandrs gamla grotta och himlafästets stjärnor falla ned, medan Surts heta låga leker högt och villigt urjättens kvarlevor förgör, tills det att röken vilar, och ur askan den nya magiska tiden famnar jordens brända sköte, medan blicken fäster i Odens vagn bland stjärnors bländande vävverk. På Valhalls Idavall skall åter Trädet skörda frukt åt Valfaders söner tills nästa kamp spirar mot Nidhoggs lik. Då träder nästa världsring till stånd. Detta är den världscykel som slingrar runt trädets rötter, där ovan kronans runor vilar uppe i det vindpinade lärda trädet. Där sitter Väderfölne högt och ständigt, skådar djupt ned i gapet bortom gapet och får i tomhetens tystnad svar på alla de frågor som sagor med runor och bokstavar förgäves försökt förtälja. På djupets platå slumrar draken inom oss och inför hans spjut står vi alla inför samma sanning. Den omättliga ormen gapar, slukar svansen från sitt högsta väsen och ger sig själv till sig själv. Veten I än, eller vad? Ur Ginnungagap träder alla ting.