Undret i Wien den 1 maj

Det är den 2 maj idag. Men redan smids här planer för nästa 1 maj. Som inte ska gå i vänsterns ledband!

Arbetarpartierna och proletariatet norpade åt sig den 1 maj som särskild dag att fira efter en arbetarrelaterad händelse i USA. För svensk del var det inte helt lätt. Helgdagar var helgade åt kristendomen. Men man gav med sig och arbetarrörelsen fick sin helgdag. En borgerlig helgdag. Det där epitetet “borgerlig” har således inget med borgarklassen att göra utan innebär bara att det inte är en kyrklig helgdag.

Men det finns många orsaker att fira dagen. Av helt andra skäl än vänsterns! För att fira en av Europas stora söner, till exempel! Fast förresten, på ett sätt kan ändå den anledningen relateras till klassproblematik. Den 1 maj 1786 slog Wienoperan upp sina portar för Wolfgang Amadeus Mozart och hans nya opera Figaros bröllop. Den bygger på en komedi av fransmannen Beaumarchais, vilken kom några år tidigare. Beaumerchais pjäs gjorde dundersuccé — trots eller på grund av det laddade temat.

Greve Almaviva har tröttnat på sin hustru. Hans betjänt Figaro lyckades några år tidigare fixa ihop det mellan de två, men nu vill greven uppleva nya äventyr. Figaro ska gifta sig med kammarjungfrun Susanna. Ah, känner greven förstås nu: henne vill jag ha. Det är upplysta tider, men greven vill ändå åberopa ett urgammalt adelsprivilegium (känt från flera kulturer), nämligen härskarens rätt till första natten med undersåtars brud. Därför ska de andra sätta dit Almaviva — allt i komedins underbara namn. Det skapas allsköns förvecklingar och tokiga situationer innan Figaro kan få sin Susanna — utan Grevens besudling.

Trots den uppenbara kritiken av adliga privilegier och ett visst förlöjligande av den ledande klassen slank dramat igenom den franska censuren efter några små ändringar. Pjäsen har faktiskt räknats som en av flera saker som satte igång revolutionen 1789. Men den franska adelspubliken hade gott om självironi; alla skrattade åt komedin. Med rätta, den är lysande. Figaros bröllop har således sin uppenbara klassproblematik och kritik av överklassen — dagen till ära. Men till skillnad från alla förtrytelsens apostlar som gör gatorna livet outhärdligt i vår tid visar Beaumarchais upp problemen med stor humor och kärlek. För att inte tala om Mozart!

I Wien kunde dock inte kejsaren tillåta pjäsen att framföras. Kanske hade den wienska aristokratin och tronen inte samma mått av esprit som fransmännen. Däremot tilläts alltså Mozarts opera 1786, efter en del omarbetningar i texten. Librettot skrevs av Lorenzo da Ponte. Det är ju som det heter italiensk opera.

Operan gjorde hygglig succé även om inte wienarna var fullständigt begeistrade. Figaros bröllop slog mycket mer i “grannstaden” Prag. Tjeckisk mark låg ju under habsburgsk egid, så grannstad är väl ett passande ord. Mozart blev också mycket älskad av Pragborna, som välkomnade flera operor av den stora tonsättaren.

Att wienarna inte var superentusiastiska tycker vi är märkligt så här i efterhand. Det är ju ändå ett av historiens största konstverk. Men premiärfloppar eller milt mottagande kan bero på så enkla saker som dåliga sångare eller usel orkester. Visst, ibland är publiken inte mogen, som man säger, men det är ju så lätt att vara efterklok och dömande.

Mozarts opera är dock knappast revolutionerande inom operakonsten. Mozart är ingen nydanare. Den följer ett ganska gängse schema som fanns på hans tid, både musikaliskt och dramatiskt. Men han fyllde sin Figaro med en fantastisk musik, långt utöver vad hans samtida förmådde. Operan är fylld med ett sprudlande humör och ett musikaliskt hantverk utan dess like från första till sista ton. Och han skapar stor dramatik på scenen genom musiken.

Figaros bröllop är kort och gott ett under av musik. Underbarnet Wolfgang har blivit mogen och fyllt verket med den mest underbara musik man kan föreställa sig. Många bedömare anser — med rätta — Mozarts opera vara det största mästerverket inom musikkonsten. Det är inte dåligt att fira den 1 maj på grund av ett av de allra största konstverk som har skapats av europeiskt blod.

Här ska vi inte bli långrandiga och gå in på allt vad som gör operan så lysande. Det får bli en annan gång. Däremot ska här slås fast att det kanske är dags att tänka om på 1 maj. Att ge plats åt annat än proletariatets kamp. Framför allt att inte längre låta dagen profiteras av de nutida vänsterpartierna — som knappast längre företräder proletariatet utan mer sig själva. Det finns som sagt annat värt att stå upp för. Vår historia och vårt skapande i vår del av världen är väl ett bra skäl.

De här raderna låter jag komma ut på den 2 maj. Låt arbetarnas så kallade företrädare gorma och kräva den här gången. Men nästa år, då tänker jag i alla fall jag, på lämpligt sätt, fira den store Wolfgang Amadeus Mozart och hans mästerverk Figaros bröllop som hade premiär på Burgtheater i Wien den 1 maj 1786.