För ett antal år sedan, troligen inför 2000-vändningen eller kanske tidigare på 90-talet, lät någon brittisk tidskrift eller radioprogram e.d. bedöma årtusendets viktigaste personer. De flesta av oss börjar förstås tänka i termer av Napoleon, Kant, Einstein, Luther, Oppenheimer, Ford o.s.v. Men de brittiska historikerna som sammanställde listan drog oss alla vid näsan, vilka tänkte oss ha med en tänkare, härskare eller annat storslaget att göra.
Förstaplatsen tillkom i stället en hantverkare, en som höll på med metallfigurer. Segraren var förstås Johann Gutenberg, uppfinnaren av boktryckarkonsten, som fastän den redan fanns på sitt sätt i Kina skapade ett sätt att massproducera skrifter på aldrig tidigare skådat vis. Och vars gärning revolutionerade möjligheten för information och kunskap att flöda. En tysk var således årtusendets viktigaste person.
Eftersom ett avsnitt På gamla och nya stigar om tysk kultur och litteratur snart ser dagens ljus kan det vara på sin plats att reflektera över de tyska genierna. Johann Gutenberg var en praktisk människa, en uppfinnare och företagare. Det är förstås en sorts genialitet, en viktig sådan, precis som de stora härförare är praktiska genier - genier som ofta omformat vår värld. Men vilka är de stora andarna, och vilken roll har de spelat i Europa och världen?
Eftersom tysk stolthet är något av det mest förbjudna efter 1945 - idiotiskt nog, bara möjligt i en värld där svaghet är moralens himmelpelare - så har tysk genialitet om inte nedvärderats så ändå gett bekymmer åt dem som velat prata om det. Det är inte så att en Bachs eller Kants roll har åsidosatts, tvärtom har de tveklöst hyllats, utan det är så att man sällan låter dem vara tyskar, hjältar av den tyska anden, det tyska folket.
Den inställningen har kanske äldre anor. Den har på sitt sätt funnits ända sedan Preussen och sedermera Tyskland blev världsledande liksom Storbritannien och Frankrike på 1800-talet, ja mer ledande. I Sverige hyllades förvisso tyskarna före 1919 å det kraftigaste, men de stora kulturländerna har sett lite si och så på den tyska anden. Alltmedan det är självklart att referera till berömda italienare, fransmän, spanjorer och britter i folktypiska ordalag (ingen skulle säga att Shakespeare lika gärna kunde vara fransk eller Baudelaire kanske italienare, men Goethe ses gärna som kosmopolit) har det varit knepigare när det gäller tyskarna. Åtminstone i positiva termer. Som folk betraktat.
Därför var det en stor gärning när britten Peter Watson för snart 25 år sedan kom ut med boken The German Genius, en bok som visar på den stora tyska tankeverksamheten, uppfinningsrikedomen, konsten, företagsamheten m.m. som har slagit världen med häpnad i några hundra år nu. Han kallar det rent av för den tredje renässansen efter de andra vågorna av renässans på 1100-talet och 1400-talet. Watson menar att det otroliga skapandet just bygger på tysk ande, alltså det tyska folkets specifika andlighet. Sådana tankar är självklara när det gäller amerikaner (frihetskänsla), fransmän (esprit), italienare (ädel sinnlighet) o.s.v. Men att ge tyskarna en sådan benämning har tagit lite emot, åtminstone sedan 1945 som sagt.
Här finns inte plats att beröra Peter Watsons resonemang och absolut inte ett återgivande av den stora tyska kulturen - den löper över nästan tusen sidor av Watsons penna - utan blott nämna några intressanta tyskar och den betydelse de haft.
1700-talet är oerhört rikt på landvinningar, konstnärliga prestationer och andligt skapande. Johann Joachim Winckelmann (så älskad av den berömda franske författaren Henri Beyle att denne tog pseudonymen Stendahl efter Winckelmanns födelseort Stendal) lade grunden för modern arkeologi och konsthistoria. Tack vare honom fick man en ny syn på grekisk konst och litteratur, att grekerna klart överskuggade romarna. Hans teori om den antika grekiska konsten som särskilt klar och ren dominerar ännu synen på antik konst, även om den har reviderats; t.ex. vet vi nu att skulptur och arkitektur var mycket mer färgsprakande än vad Winckelmann trodde. Vår insikt om och beundran av de gamla grekerna fick nya dimensioner med den hängivne Winckelmann.
Johann Gottfried Herder gav oss en ny syn på hur vi bör uppfatta historier och folks åstadkommanden i historien. Han blev därmed lite av den moderna nationalismens fader (särskilt etnonationalismen). Varje tid måste förstås utifrån sina egna förutsättningar, menade Herder. Därmed motsatte han sig den fransk-klassiska idén om att det fanns en universell måttstock för att bedöma konst och idéer. Gammal tysk eller bulgarisk folkdiktning bör inte nedvärderas bara för att den kan verka primitiv jämfört med de stora, lärda fransoserna på 1600-talet. Tvärtom har de en särskild fräschör, en naturlighet, som moderna författare saknar. Därför gav han ut en samling poesi från hela världen, Stimmen der Völker in ihren Liedern, “Folkens röster i deras sånger”. Medeltiden var inte mörk utan styrs av andra principer än antiken och vår nya tid. På samma sätt bör men förstå varje folk med deras speciella skapelser, vilket kräver nyfikenhet och inlevelse i stället för rent bedömande. Varje folk, med sitt språk och sina traditioner, äger därmed rätt till eget rike.
Hans samtida frände Immanuel Kant, filosofen från Königsberg, visade hur filosofin måste begränsa sig och sluta spekulera om yttervärldens yttersta väsen, som han kallar tinget-i-sig. I stället bör filosofin studera vårt teoretiska förstånd, hur vi så att säga kategoriserar yttervärlden. Därmed räddar han bilden av naturvetenskapen, som filosofiskt sett höll på att krackelera. Men tanken om tinget-i-sig visar också på en frihetens värld, som varje människa bär inom sig och som hon är förpliktigad att respektera. Därmed blir människan absolut självständig och förpliktigad att agera så även mot andra människor. De tankarna betydde oerhört mycket för bemyndigandet av den moderna medborgaren.
Johann Wolfgang von Goethe skrev förvisso dramat Faust på 1800-talet, men redan kring 1770 hade han tagit hela Europa med storm genom sin poesi och sin roman Den unge Werthers lidanden. Goethes poesi var medvetet enkel och visaktig - i den anda Herder föreskrev - för att skapa en särskild folklig innerlighet och känslosamhet. Werther-romanen uttryckte det tyskarna kallade Sturm und drang, storm och trängtan. Den unge Werther slås av det lantliga behaget och den blida Lotte, men ahn tar sig också rätten att hänge sig åt sina känslor fullt ut, även om det krossar hans värld till slut. Känslorna måste få leva och levas ut. Goethe blev under sin livstid lite av Europas grand old man, den som alla såg upp till för hans stora kunskaper och upphöjda insikter.
Om Goethe var Europas främste man på visdomens tron satt en annan tysk som furste på den matematiska tronen. Carl Friedrich Gauss utvecklade matematiken som få andra i historien, och några av hans upptäckter slog inte igenom förrän på 1900-talet. Han och flera andra tyskar, såsom Euler, Röntgen och Einstein, gjorde närmast ofattbara insatser på matematikens och naturvetenskapens område, upptäckter som har format hela det moderna livet.
På musikens område har tyskarna (och hit hör förstås österrikare, schweizare och andra tysktalande folk) skapat som inga andra och haft enormt inflytande. Händel, Bach, Haydn, Mozart, Beethoven, Schubert, Mendehlson, Schumann, Brahms, Wagner, Strauss m.fl. har utvecklat de musikaliska uttrycken på otaliga sätt varmed vi har fått musikaliska verk som utforskar de innersta dimensionerna hos människan. Wagner ville rent av omstöpa den moderna människan med musikens hjälp.
Under 1800-talet fortsätter således tyskarnas dominans över den europeiska anden. Säga vad men vill om Karl Marx, men få tänkare ha haft en liknande inverkan på eftervärlden som han. Vi tänker nästan per automatik hur människors arbete och organiserande av arbetet ligger till grund för hur samhällen och historiska processer formas, en i grunden marxistisk tanke (även om Marx inte är den enda som kläckt den idén). Hans idéer om den moderna människans alienation (inte den heller unik för honom) har också betytt mycket; trots alla landvinningar tycks vi känna oss främmande till vår moderna värld.
På liknande sätt visade tänkarna Schopenhauer, Nietzsche och Freud hur vi själsligt sett är mycket mer komplicerade och instabila än vad man ville ge sken av. Den borgerliga 1800-talsvärlden såg sig som präktigt fast och förmögen till vad som helst. Men filosoferna visade hur det inte stämmer, varken i moralisk eller mental mening.
På hart när alla områden har tyskar utforskat och skapat de senaste århundradena. 1930- och 40-talets kristider satte förstås punkt för en del av den “renässansen”. Peter Watson diskuterar lite om tyskarnas förmåga att resa sig igen och låta anden få utlopp på nytt. Vi får väl se vad de kan åstadkomma.