Tusen år av tävlingar - antikens olympiska spel

OS i Paris, London, Los Angeles och Melbourne i all ära, men i de antika olympiska spelen i Grekland kämpade idrottsmän i över tusen år.

Den olympiska elden släcktes i söndags för den här gången. Kanske tänds den igen om fyra år (- ja, två år, förstås, eftersom det är vinter-OS då). Kanske inte. För det är inte säkert att den tänds. OS har ställts in vid några tillfällen då världen stått i brand. Tre sommar-OS och två vinter-OS under 1900-talets två storkrig, närmare bestämt (sommar-OS kom igång först 1924). Det ger oss, om vi håller oss till sommarspelen, 32 tävlingar.

Jämförelser är alltid nyttigt för att få perspektiv på sig själv. Föregångaren till dagens olympiska spel, de antika spelen, ställdes aldrig in. På tusen år! Det går knappt att greppa med tanken. Under tusen år tävlade greker - och de sista århundraden även romare - i idrottsgrenar i den heliga lunden Olympia vart fjärde år.

Krig fanns det gott om, mer än idag, men spelen ställdes inte in. Det fanns en bestämmelse som kallades Ekekheiria, ett vapenstillestånd som garanterade fri lejd till och från Olympia under spelen, och som respekterades stenhårt - utom vid något enstaka tillfälle.

Visst, nu var det bara grekiska stater (och senare romarna) som tävlade, inte all världens riken, så det fanns inte förhindrande världskrig som omöjliggjorde spelen på det sättet som skedde till exempel 1939-45. Men för grekernas del ska man veta att det fanns flera hundra grekiska stater runt omkring Medelhavet och Svarta havet, och de var ofta i luven på varandra med små eller stora konflikter. Likväl betydde den där Ekekheiria-pakten mycket för greken, den räknades som helig.

Ingen skulle nog ha kommit på tanken att kriga med stadsstaten Elis, den stat som anordnade de olympiska spelen, åtminstone inte under själva spelen. Inte bara pakten var helig, själva spelen var i grund och botten en religiös kult. Helighet betydde något helt annat för forna folk jämfört med i vår tid.

De första olympiska spelen ska ha anordnats år 776 f.Kr. Det finns forskare som ifrågasätter det, men de flesta är ganska eniga om att grundläggningsåret stämmer. Faktum är att grekerna använde det som en allmän fixpunkt för tidräkning liksom vi använder Jesu födelse (eller det som sågs som hans födelseår förr) som fixpunkt. Varje stat hade förvisso sin egen tidräkning, men i det större perspektivet utgick man från det första olympiska spelet.

Svea Ting behöver dig för att fortsätta publicera artiklar om kultur och politik, podden “På gamla och nya stigar” samt ljudböcker. Längst ned står hur du kan stödja oss: prenumeration, swishdonation, artikeldelning mm.

Då tävlade man bara i en gren, det enklaste och mest klassiska, löpning. På programmet stod en stadion löpning, ca 200 meter. Efter ett antal år utökade man det med ytterligare en gren, nämligen två stadion, ca 400 meter. På den tiden var det nog bara Elisbor som tävllade och kanske enstaka grannar eller allierade. Med tiden tillkom dock både grenar och andra grekiska staters medborgare. Alla ville tävla i de olympiska spelen. Det grekiska ordet agon, ungefär kamp eller tävling, var ett helt centralt begrepp i den grekiska kulturen för 2000-3000 år sedan. Allt var en kamp.

Ett exempel. Vi ser kunskap, särskilt teknisk och naturvetenskaplig kunskap, som något kumulativt, som hela byggs på mer och mer. De grekiska filosoferna såg snarare sina teorier som kampmedel mot föregångarna. Det gällde att skilja sig från anda filosofer och vetenskapsmän, att komma med andra förklaringar. Kunskap var strid och åtskillnad snarare än något enande och kumulativt.

Det där är ett fascinerande fenomen, inte minst på vår fantastiska kontinent, där tävlingslystnad har varit väldigt närvarande genom tiderna. Grekerna var tokiga i tävlingar. Vid de flesta tillställningar av mer offentlig (inte minst kultisk) karaktär tävlades det i någon lämplig gren. Klassiskt är förstås vapengrenar, men det kunde vara längdhopp, styrkeprov, flöjtspel, ja allt. Redan i Iliaden och Odysséen, grekernas två stora episka berättelser från 700-talet f.Kr. (fast skapade tidigare och muntligt berättade genom åren) tävlar hjältarna vid olika tillfällen.

Alla stater hade sina offentliga tävlingar. Vissa hade flera tävlingstillfällen. Athen hade till exempel tävlingar i dramatik utöver en massa andra tävlingar på olika tider om året. Fast kroppslig idrott var det stora. Så småningom utkristalliserade sig fyra stora allgrekiska tävlingar: de olympiska i Olympia, de pythiska spelen i Delfi, de nemeiska i Nemea och de isthmiska spelen i Istmos.

Högst rankades av tradition spelen i Olympia, förstås, men alla hade sin särskilda sida och storhet. I Delfi tävlade man till exempel i konstnärlig framställning, bland annat flöjtspel, och staden räknades som världens navel, platsen dit greker vallfärdade för att fråga oraklet om framtiden. Och att vinna i alla fyra spelen räknades som något enastående. Spelen hölls åtskilda under den fyraårstid som kallades olympiad, tiden mellan två olympiska spel, så att man kunde ställa upp i alla tävlingar.

Man vann också olika priser i de fyra tävlingarna. I Olympia fick segraren en krans av olivkvistar. I Delfi fick segrarna en lagerkrans. I de nemeiska spelen vann segrarna en sellerikrans. Och i Isthmos fick man sig en pinjekrans. Det låter ju ytterst beskedligt, även om kransarna hade sina magiska laddningar. Precis som i vår tids olympiska spel var de antika spelen mer amatörmässiga i början men blev alltmer professionellt lagda med tiden. Segrarna fick förvisso bara sina grönsaker som pris, och äran förstås, men i sin hemstad kunde de räkna med fördelar. I vissa stater fick en olympisk segrare äta gratis på restaurant under resten av sitt liv, dagligen. Det är inte helt dåligt.

Äran ja! Det betyder väl mest för de flesta. En del blev förärade med statyer och andra hedersbetygelser för sina prestationer. Det kunde vara i hemstaden eller på tävlingsplatsen där respektive stat kunde ha sin egen lilla plats för sådant. Det fanns rent av mot-ära, skambetygelser. De som blev påkomna med fusk kunde få fuskstatyer resta över sig på tävlingsorten. Ett evigt minne för griseriet. Just det att bli evigt ihågkommen betydde mycket för grekerna. Jobbigt då att bli ihågkommen i evärdliga tider för att man var en fuskare. Den ryske fäktaren i Montreal 1976 är väl den mest kända fuskaren i de moderna olympiska spelen. Varför har de inte en fuskstaty av honom där borta i Kanada?

Andra förärades med körsång vid hemkomsten. Körsång var i grund och botten en helig, kultisk handling i det gamla Grekland. Och det finaste som fanns var när en av grekernas stora poeter diktade en storslagen dikt för en segrare i spelen och framförd av en kör vid hemkomsten. Ofta var dikten riktad till en härskare, men det finns också betydligt beskedligare segrare som fått dikter till sig av de stora poeterna.

Störst bland poeter räknades Pindaros, verksam på 400-talet f.Kr. Att få en dikt skriven av honom räknades som det allra finaste. Och dyraste, får man tänka sig! Även en poet behöver sekiner. Theron, härskare i Akragas, segrade i hästkapplöpning i Olympia år 475 f.Kr. Det var knappast han själv som körde utan hans kusk, men såsom ägare var det han som räknades som segrare. Därmed kunde också kvinnor, som annars var förbjudna vid spelen (bortsett från Heraspelen för unga kvinnor), bli segrare i de olympiska spelen. Vid hemkomsten framförde en kör Pindaros andra olympiska sång (de flesta finns bevarade och är alltså numrerade), som börjar så här:

I Hymner, ljuva cittrans herrar,
vem ibland gudar, heroer,
vem bland dödliga besjunge vi?
Zeus Pisa ju helgat är;
och Herakles har stiftat
Olympias spel
genom krigets första vinst;
men Theron, som med fyrspann vann
en segerns krans – klingen högt,
högt, I strängar, till hans lov,
vänskapens fasta borg,
sin stads, Akragas’ värn,
bäst, ypperst inom sin ätt
med ärans skönaste glans…

(Pisa var en plats vid Olympia; Herakles ska enligt myten ha instiftat tävlingarna i Olympia)

Man kan fylla sida upp och ned med intressanta berättelser om de grekiska olympiska spelen (och systerspelen i Nemea, Isthmos och Delfi). Vi vet ganska mycket om dem, inte minst genom en viss Pausanias som skrev den första stora reseguideboken i den antika världen. Där berättar han om alla stora sevärdheter som en turist bör åskåda. Ett viktigt kapitel handlar just om Olympia, och tack vare honom har vi rik kunskap om spelen.

De sågs som något av de viktigaste och spektakulära i grekernas värld - och där fanns mycket spektakulärt. Idrott och tävling hade en oerhört stor funktion då, precis som nu. De olympiska spelen var som sagt så speciella att man använda tävlingarnas grundläggning som utgångspunkt för tidräkning. Det säger mycket om spelens roll.

Men de hade knappast haft en så stark roll om de inte hade haft en religiös kärna. Allt som skedde i den heliga lunden hade religiös innebörd, allt var i grunden kultiskt. På lundens heligaste plats tronade Zeustemplet och därinne fanns det allra heligaste, Fidias Zeusstaty, ett av antikens sju underverk. Kultledare invigde förstås festligheterna, och de var domare. Alla tävlande genomförde en flera timmar lång procession till den heliga lunden. Segraren fick en magisk olivkvistkrans. Och segrade gjorde man förstås genom att en gud hjälpte en till förstaplatsen. Och förstaplatsen var allt som fanns. Det var bara segraren som förärades, ingen andraplats, ingen tredjeplats. Bara segraren.

Den religiösa kärnan i spelen visade sig när tiden var kommen. Medelhavsvärlden hade blivit kristen på 300-talet. Man älskade säkert fortfarande tävlingar, men man började se snett på hedniska kulter. Efter spelen 393 e.Kr. bestämde den romerska kejsaren Theodosius den store att det fick vara färdigtävlat. De olympiska spelen stängdes och förbjöds. Det finns tecken på att det ändå hölls några spel till, men snart var det kort och gott färdigsprunget på Olympias stadion.

Kanske var det i vilket fall dags. Tävlingarna i Olympias heliga lund intill floden Alfeios hade gått av stapeln vart fjärde år i över tusen år. Gudarna själva tyckte kanske att det kunde räcka med en sådan tidsrymd. Floder sågs ofta som en inkarnering av en gud av den tidens hedningar. Floden - och guden således - Alfeios kände nog att han hade hjälpt den sista segraren.

Strax efter att spelen förbjudits svämmade floden över och dränkte lunden. Alfeios blev den sista segraren.

Vill du stödja Svea Ting? Det görs bäst på följande vis. Ditt stöd behövs.

• Teckna en prenumeration. Info finns i fliken “prenumerera” på sveating.se.

• Donera genom Swish till 0735200402. Märk din swish med “gåva”.

• Dela den här artikeln med dina bekanta.

• Dela Svea Ting med dina vänner.

• Skriv i kommentarsfältet vad du uppskattar (eller inte) med den här artikeln och Svea Ting - bara möjligt för prenumeranter.