Sveriges murkna grund måste bytas ut
Vare sig i det lilla eller det stora ska man någonsin vara beroende av andras välvilja. Styrkan börjar alltid hos individen.
Så vann Recep Tayyip Erdoğan valet i Turkiet. Till ingens förvåning bör tilläggas. Trodde verkligen de röster som menade att ett maktskifte nu skulle ske ens på sina egna ord? Om de gjorde de bör de sluta analysera turkisk politik, kan tyckas. Jag kan för lite om inrikespolitiken i Erdoğans Turkiet för att själv uttala mig tvärsäkert om något, men att manegen krattats för hans valseger tog jag för givet.
Glad blev han, så klart. Recep Tayyip Erdoğan alltså, för nu kan han fortsätta både vara och känna sig viktig på den globala arenan. Såväl Ryssland som USA/EU smeker turken medhårs och Sveriges regering lägger sig plattare än platt alltjämt. Ulf Kristersson lät hälsa grattis till turken på Twitter. Visst, det hör väl till kutymen att man gör så, men det blir ändå talande.
Nu återstår att se om Erdoğan avser att släppa in Sverige i Nato eller om det kommer förhalas ännu mer. Uppenbart är att hans regim går in i sitt nya mandat med en uppsluppenhet över att kunna spela hård mot USA/EU. Om inte annat visas det tydligt av den turkiska inrikesministerns sista valtal, där han klargjorde att Turkiet ska utplåna allt västerländskt inflytande och att man såg väst som svagt.
Väst är svagt och det smärtar att behöva ge Ankara rätt. Antagligen är vi starkare än många tror, men det finns en murken grund som det hela bygger på, och den sjukan har spritt sig genom hela bygget. En civilisatorisk hussvamp sänder ut sina sporer och ingen verkar vilja gå ner till pannrummet för att slita ut den.
För inte så länge sedan var Europa (och sedan USA) världsmakten. Jag är ingen anhängare av imperier, däremot av starka nationalstater. Jag tror att just nationalstaten är en bra idé, framförallt när den håller på sig själv men inte stänger dörren för sina grannar eller långväga handelsrelationer. Grunden måste däremot vara stark. Annars blir det farligt.
Här ser jag en liknelse med en människa. En individ som är stark, smart och framgångsrik, men som också lärt sig inse att detta bygger på ett sammanhang (arv, miljö, familj, folk etc.) blir också ödmjuk och bra att ha att göra med. En stark grund skapar en trygg människa som kan stå på sig när det behövs, men som också kan vara generös och medkännande.
En bortskämd, okunnig och rotlös person blir däremot otrevlig, dryg och grälsjuk. Om vederbörande därtill är resursstark blir det etter värre och kanske direkt eller indirekt farligt för andra.
Alltså, styrka som springer ur en ödmjuk insikt är bra och positiv.
Svaghet är aldrig bra. En svag individ måste ta sig samman eller acceptera att alltid "köras över" och vara beroende av andras välvilja. Det kanske är bekvämt, men man är ofri och utlämnad åt andras nyckfullhet.
I det lilla så också i det stora.
Resonemanget ovan menar jag är giltigt också sett till en nation. Sverige exempelvis. Vi är historielösa, vi är självförnekande och vi är svaga. Detta gör oss fullständigt utlämnade åt främmande makters godtyckligheter. Det kan vara EU, eller kanske Turkiet. Sverige befinner sig i en situation där vi är beroende av Turkiet för att få gå med i Nato. Och där vi är beroende av EU för att besluta om en massa andra av våra egna angelägenheter.
Allt detta kan hänvisas till den murkna grund som det moderna Sverige (AB) vilar på. Under årtionden har "våra" ledare (politiker) betraktat Sverige som en ekonomisk zon vilken de är satta att förvalta (tillsatta av kompisarna i EU eller annorstädes). Svenskarna är bara kuggar i maskineriet, vi är bara konsumenter eller producenter.
Och nu betalar vi priset för detta. Vi är fullständigt utlämnade.
Hade vi haft verkliga ledare så skulle de sett till att Sverige varit ett starkt land med en självständig befolkning, alla medvetna om det arv de hade att vårda. Det hade varit ett land som inte utlokaliserat all industri, som inte lagt ner sitt försvar eller bytt ut sin befolkning till oigenkännlighet. Det hade varit ett land som i allt haft som utgångspunkt: Vad är bäst för landet och folket vid detta givna ögonblick?
Det hade varit ett land som Nato bad om att få ha i sin allians, ett land som tittar på Turkiet och skakat på axlarna om de bjäbbade, ett land som EU inte hade något att locka med. Det hade varit ett land som var mer som Karlarnas land från fordom, minus idén om ett imperium, hoppas jag.
Kanske är det inte möjligt att hitta tillbaka till denna inställning på nationell nivå igen. Kanske kommer det, om det går, ta lika lång tid som spanjorernas reconquista. Må så vara. Svensken måste bli stark och stolt igen. Eller acceptera en evig träldom.