Sverige är svenskarnas land - ett odiskutabelt faktum
Forskning kontra politisk strävan
Det är en självklarhet att Sverige är svenskarnas land. Det borde vara en självklarhet hos alla som vistas i landet. Påståendet är faktiskt ett faktum till och med hos de invandrare som säger att Sverige, eller det framtida Sverige, tillhör dem. Då menar de att Sverige trots allt före deras ankomst tillhörde svenskarna, de etniska svenskarna som har bott i landet i tusentals år. Sen kan man förstås tycka att de är ena tykna och oförskämda jävlar.
Skälet till att de hävdar något sådant utan att ha erövrat landet är att de har fått skjuts. Bland våra egna finns det nämligen dem som gång efter annan har påstått att landet inte tillhör svenskarna, att det inte finns några etniska svenskar, att svensk kultur är obetydlig, att andra har lika mycket rätt till landet som eventuella svenskar och så vidare. Det rör sig mest om politiker, akademiker journalister och diverse tyckare. Ibland också av invandrare som tagit sig in i morgontevesoffan eller någon tidningsredaktion.
Så hur är det med det där svenska egentligen? Så här står det i boken Det svenska rikets födelse av Dick Harrison, professor i historia: “Idag är det ett odiskutabelt faktum att Sverige finns och att landets invånare utgör en etnisk grupp med särskilt språk och särskild kultur: svenskar”.
Dick Harrison räknas som lite politiskt korrekt på grund av en del uttalanden. Men han har också vågat sätta ned foten. Hans böcker om slaveri lägger inte bara skuld på européer utan lika mycket på allsköns asiater och afrikaner. Han fick en del ovett åt ett sådan politiskt inkorrekt etikettsbrott. Sanningen spelade mindre roll för de indignerade. Men Harrison hade ju bara förmedlat hur det faktiskt ligger till.
När en debatt om bildningens vara eller icke-vara stod i bladen gick Harrison ut och sade att skolan och universiteten har ett stort ansvar och att man måste ställa höga krav på elever, annars är utbildningarna i humaniora snart ett minne blott. Flera såg Harrisons förhållningssätt som ett uttryck för elitism, eurocentrism och annat som gör att det kan vara synd om vissa.
Trots diverse PK-uttalanden har Harrison således stått på sig när högre värden, såsom sanning och kunskap, står på spel. Och han har i en bok från 2020, ganska nyligen alltså, uttalat att svenskarna onekligen är svenskar och att Sverige är deras land. Han om någon borde väl veta det, som har skrivit mängder av böcker i svensk historia.
En annan anrik vetenskap är ortnamnsforskning. Varför bär platser, orter, städer med mera just det namnet? Vad betyder namnet? Ett typiskt namn där många tror fel är Västerås. Självklart tror man vid första anseende att namnet betyder något i stil med “den västra åsen”. Men ursprungligen hette orten Västra Aros, “den västra åmynningen” (för Svartåns mynning i Mälaren). Dagens Uppsala hette tidigare Aros (Fyrisåns mynning i Mälaren) och sedan Östra Aros för att skilja från Västra Aros. Uppsala var då namnet på platsen som idag kallas Gamla Uppsala, plasten för de berömda kungshögarna.
I en lärobok om ortnamnsforskning berättar språkforskaren Bengt Pamp om principerna för svensk ortnamnsforskning: “Det första och viktigaste metodkrav som en svensk ortnamnsforskare får underkasta sig är att det normalt är nödvändigt att utgå från att de namn han eller hon ska tolka innehåller nordiska namn och ordbildningselement eller /…/ språkmaterial från de nordiska språkens föregångare, sam- eller urgermanska och indoeuropeiska”.
Ortnamnen har således odiskutabel svensk/norsk/dansk grund (språken var mer eller mindre samma för 2000 år sedan) alternativt germansk/indoeuropeisk bas. Om vi ska följa vetenskapen var det således svenskar som namngav sina orter en gång i tiden (och samer längre norrut). Orterna är väl bevis nog på att det verkligen finns etniska svenskar - och därmed ett svenskt folk - som har gett namn åt sina orter.
Det här är förstås självklarheter för forskare inom humanvetenskaper. Hur skulle man annars kunna bedriva forskning om vårt lands historia och kultur? Ändå ifrågasätts det som sagt huruvida svenskar är ett folk, huruvida vi har en kultur, huruvida vi svenskar är rättmätiga ägare till Sverige. Två av svensk politiks toppnamn de senaste tjugo åren har förringat svenskarna som folk, kulturbärare och landbesittare - Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt. Detsamma har skett av kadrer av skribenter och tyckare i tidningar och teve.
Det tyder på att det pågår en politisk strävan att stjäla svenskheten och Sverige från svenskarna. Åsiktsmånglare och skrupellösa politiker struntar därvid i vad klassisk humanistisk forskning säger om svenskarna. Sedan kan man fråga sig varför de vill förringa ett folk och stjäla deras rike.
Beror det på mutor, på politisk rädsla, på hat mot det egna, på önskan att vara PK, på politisk korrekt bekräftelse i form av ryggdunkningar eller annat? Det finns många möjligheter. För att förverkliga den politiska strävan är de villiga att hänfalla åt grova lögner om det svenska folket.
Men ett odiskutabelt faktum finns ändå bortom alla mutor, PK-bekräftelse, oikofobi, politisk feghet, lögner och annan sörja. Sverige är svenskarnas land.