Det är mycket om svensk stormaktstid för tillfället. SVT:s serie om svensk historia berättar i de här veckorna om den perioden i vår historia, en understreckare i SvD har precis rett ut lite om begreppet “stormaktstid” och det senaste avsnittet På gamla och nya stigar handlar om Karl X Gustav och tåget över Bält. Det kommer ut på lördag. Missa inte det för allt i världen.
SvD:s kulturartikel är förvisso intressant i sättet den visar hur begreppet “stormakt” och därmed “stormaktstid” är ett sent påhitt. Det skapades på 1800-talet som ett led i att beskriva de historiska epokerna. Men på 1600- och 1700-talet hade väl humanister sitt särskilda sätt att beskriva Sveriges framfart på kontinenten.
Intressant är i synnerhet artikelns beskrivning hur det på 1900-talet kommer ett skifte i uppfattningen av stormaktstiden, hur historiker m.fl. börjar komma med negativa omdömen om epoken. Statsekonomin var svajig, skatter höjdes för att finansiera krigstågen, bondfruar förlorade män och barn. Från att ha varit stolt över de fornstora dagarna började man skämmas för dem. Sådant är alltid farligt. Får man inte vara stolt över sin styrka så återstår att var stolt över svaghet och oförmåga. Det är där vi har dagens svenska kultur, sorgligt nog. Självhatets epok.
Som om det förresten skulle vara annorlunda i t.ex. Frankrike med fruar som förlorar sina män och söner i krig långt bort från gården, med svält som drabbar dem, med enväldiga kungar, med alltför höga skatter o.s.v. Sveriges ledare vill som bekant att landet ska vara en humanistisk stormakt, men de har ingen aning om vad ordet “humanistisk” betyder - eller något annat heller, för den delen.
Hade Sverige varit en humanistisk stormakt så hade vi fått ut föreställningar om Sveriges betydelse för det storpolitiska spelet i 1600-talets Europa. Harald Gustavsson, författaren till SvD-artikeln, skriver hur det i breda historiska skildringar av Europas historia av de stora ländernas historiker läggs ganska liten vikt vid Sveriges roll då. Men det är förstås för att så stort fokus läggs vid just länder som England och Frankrike medan på tok för lite tar upp periferins roll. Men det är tveklöst så att Sveriges roll är väldigt stor i norra Europa på den tiden. Det hade varit allmänt accepterat och omskrivet om vi hade varit den där humanistiska stormakten.
Militärhistoriker från de stora länderna glömmer förvisso sällan Gustav II Adolfs och i viss mån Karl XII:s militära bedrifter, även om de inte alltid fångar upp deras generaler som nog var lika viktiga. Däremot skriver de nästan aldrig om den djärvaste av svenska militära operationer, Karl X Gustavs marsch över Lilla och Stora Bält 1658. Visst, hade Danmark blivit svenskt då (vilket var planen året därpå under den misslyckade belägringen av Köpenhamn) och hade fortsatt vara det varmed Sverige på allvar blivit en stormakt så hade det omnämnts i allehanda krigshistorier världen över. Men nu har det bara blivit en perifer händelse i Europas utkanter - alltmedan varje napoleonskt slag analyseras i detalj.
För att råda bot erbjuds här en berömd ballad om Karl Gustavs bedrifter. Den finns med i några böcker som sällan går att hitta på antikvariat numera. Men den kommer att ingå i en samling med svensk patriotisk dikt som snart är på väg till tryckeriet. Håll ögonen öppna här, på logik förlag eller annorstädes om det låter intressant. Det kommer att bli en klassisk lunta.
Visan av okänd författare berättar om Karl X Gustavs krig i Polen och Danmark 1656-58. I raskt tempo skildras utfärden från Sverige, härjningarna i Polen, hur Danmark intas och freden (i Roskilde) där Sverige får Skåne, Blekinge, Halland, Bohuslän, Bornholm och Trondheims län. Två år senare vann danskarna tillbaka Bornholm och Trondheims län, så troligen är dikten skriven alldeles efter freden i Roskilde den 26 februari 1658, kanske på våren eftersom dikten i slutet (strof 16) nämner Karl Gustavs tur till Göteborg där ett ständermöte inträffade. Åtminstone är den inte gjord efter 1660 eftersom dikten kallar Bornholm och Trondheims län för ”eviglig” svenska.
Händelserna är välkända i svensk historia. Sverige anföll Polen 1656 för att bl.a. utöka sin kontroll över Östersjön. Karl X Gustavs fälttåg gick till en början mycket bra men mattades snart av, och situationen blev i stället ytterst problematisk när Ryssland, Österrike, Brandenburg och Danmark förklarade Sverige krig. Vissa har sett det som tursamt eftersom Karl Gustav kunde dra sig ur den polska sitsen. I ilfart tågade svenskarna på sommaren 1857 mot Danmark. Danska besittningar i norra Tyskland och Jylland intogs snabbt, och i oktober kunde fästningen Fredriks odde (strof 10 i dikten) erövras. Den bistra vintern tillät sedan kungen att föra sina trupper på isen över Lilla och Stora Bält. När Köpenhamn hotades kapitulerade danskarna genast, med freden i Roskilde som följd.
Dikten är en pastisch på de gamla medeltidsballaderna. Den följer ett vanligt balladschema med fyra versrader och ett omkväde – ”I riden med mig om en afton”. I typisk balladstil fångar dikten också kvickt händelserna genom att i några scener fånga krigets skeenden. Här ser man hur den gamla balladstilen kommer till återanvändning, något som gjordes främst för politiska visor. Men dikten är också ett lån av – eller svar på – en dansk dikt från Kalmarkriget 1611 då danskarna bl.a. slog svenskarna i Halland och skrev en triumfdikt för segern. Nu fick danskarna dubbelt svar på tal.
(Ordförklaringar: strof 1. margelund = mångfaldigt hejduk = ungersk soldat i polsk tjänst 2. braskar = prålar 3. bulsanor = flaggor, vimplar ruskar = sorlar aner = trol. heraldiska vapen 4. snöd = skallig vig = stridsför 5. Warschau = Warszawa Vix = Weichsel/Wisla 6. massover = från Masovien i Polen snöd = arm, ömklig 7. S:t Knut = Danmark personifierat genom nationalhelgonet Knut 12. Seland = Själland 13. glav = svärd 14. väldoger herre = härskare 17. sönja = vägra 19. dikt = tätt, nära
Kung Karls visa
1. Konung Karl han råder i Svealund. och låter sina hovmän utrida. Med glimmande hjälmar margelund de skulle mot hejdukar strida. I riden med mig om en afton. 2. Konung Karl han rider på en apelgrå häst, hans kämpar de äro så raska , honom tjänte väl både hovmän och präst med gyllene harnesk han braskar. I riden med mig om en afton. 3. De sig i skeppen sätta in. Med silkesflaggor och bulsanor så foro de över med en god vind; det ruskar under hjälmar och aner. I riden med mig om en afton. 4. De lägga till vid pommerska strand, snöda amiraler och viga båtsmän. Konung Karl han rider då först på land med så många tusen käcka hovmän. I riden med mig om en afton. 5. De rida sig för Warschau fram, där dundrar under berg och dalar. De söva så mången tapper man så att bloden i Vixelen skvalar. I riden med mig om en afton. 6. Där falla tartarer och svarta kossacker. med kograr och välspända bågar, där falla massover och snöda polacker, där falla både höga och låga. I riden med mig om en afton. 7. Konung Kasimir rymmer av landet ut, ”Här äre starka gäster inkomna, och får jag intet hjälp av sankte Knut jag mister både riket och kronan.” I riden med mig om en afton. 8. Där pösa och svälla de öar vid Bält och ruska sig som de mest förmå. De vilja nu resa mot Sverige i fält. Konung Karl han var nu långt därifrå. I riden med mig om en afton. 9. Konung Karl han kastar sin häst omkring, min drottning och rike vill jag då fria, och rider så därmed åt Juteland in med tiotusen på var sida. I riden med mig om en afton. 10. De svenskas hästar de trava så högt, det bävar både danskar och jutar. Fredriks udd som var så väl byggt, för blinkande svärdet han lutar. I riden med mig om en afton. 11. Konung Karl han rider på Fyen in. Starka strömmen han fryser. Danska hovmän få ett annat sinn’, deras blod både kallnar och ryser. I riden med mig om en afton. 12. Den brusande sjö och vällande hav. måste nu vara bro och brygga. Här kommer Svea konung Karl Gustav, han aktar på Seland att bygga. I riden med mig om en afton. 13. Konung Karl han skiner med glimmande glav, hans kämpar äro så bålde. Det darrar Seland och Köpenhamns stad, de äro nu i svenskars vålde. I riden med mig om en afton. 14. Konung Karl han vänder sin häst omkring, en väldoger herre över alla. Och får jag Halland, Skåne och Bleking jag låter min vrede snart falla. I riden med mig om en afton. 15. De ärliga biskopar av Trondheim och Lund med Bornholms öar de väna, Bohus län och i samma stund eviglig de Sverige nu tjäna. I riden med mig om en afton. 16. Konung Karl han sitter i Göteborg, sin käraste drottning vid handen. För öarna bär han ingen sorg, han råder över fasta landet. I riden med mig om en afton. 17. Konung Karl och hans ädla män. samt präster, borgare och bönder, de glädja sig nu var och en. Gud låte dem sin nåd aldrig sönja. I riden med mig om en afton. 18. Tack have konung Karl den högädle herre samt hans kämpar och trogna män. Sveriges rike det bliver nu större, och råder över Östrasjö och norska landen. I riden med mig om en afton. 19. Livland och Riga det står sig väl, än fast ryssen är mycket galen. Ester och finnar med svenske hovmän de styra honom dikt uti sadelen. I riden med mig om en afton. 20. Gud hjälpe konung Karl och Sverige med, hans ädla riken och väna. Gud give oss nåd och en god fred att vi kunde honom rätt dyrka och tjäna. I riden med mig om en afton.
Från den kommande diktsamlingen, antar jag? Och "Sveriges ledare vill som bekant att landet ska vara en humanistisk stormakt, men de har ingen aning om vad ordet “humanistisk” betyder - eller något annat heller, för den delen." är mitt i prick!