Svensk essens i en svensk näktergal

Lite om Jenny Lind och hennes typiska svenskhet.

(Här en gammal artikel som har publicerats i annat sammanhang men här får nytt liv.)

Ofta när man söker efter nationella exempla hamnar man mer eller mindre automatiskt bland män. Det beror på att män är mer utåtagerande än kvinnor varmed de har en helt annan möjlighet att lägga världen för sina fötter eller beslutsamt stå upp för sitt folk. Men det kan lika gärna vara en kvinna.

Birgit Nilsson och Astrid Lindgren är ett par svenskor som har lagt världen för sina fötter. Man kan annars tänka på en Jeanne d’Arc som beslutsamt vågade livet för sitt franska folk. Det finns givetvis flera kvinnor med i det loppet – även om herrarna överväger.

När man funderar över svenska personer som har gjort sig berömda och som samtidigt har utstrålat den där särskilda svenskheten, en svensk essens, är det svårt att bortse från en alldeles särskild svensk dam. Givetvis för att vår egen svenska näktergal var både säreget svensk och särdeles enastående.

Sverige har haft många världsberömda operasångerskor. De senaste årtiondena har bland annat Anna Hallengren, Anne Sofie von Otter och Malena Ernman (tycka vad man vill om henne, men berömd är hon) framträtt för hela världen. Andra hälften av 1900-talet dominerade Birgit Nilsson som få andra operascenerna världen över. Hundra år tidigare älskades Kristina Nilsson av operafantaster världen kring. Den första av den här sortens svenska världsberömda artister var emellertid hon som kallades ”Den svenska näktergalen” – Jenny Lind.

Jenny Lind var rent av något av musikens eller sångens första superstjärna över huvud taget. Det har väl att göra med att hon inte bara sjöng på operascener och konserthus i Europa utan också turnerade i USA 1850-51, en resa som innebar en otrolig succé. Åtminstone hela den västliga världen ville höra den svenska näktergalen, som hon alltså kallades.

Eller snarare The Swedish Nightingale! Det verkar ha varit anglosaxare som kommit på det hela, eller åtminstone de som använde namnet i kommersiellt syfte. År 1847 - 1949 sjöng hon för utsålda hus i England och Skottland, och Amerikaturnén ett par år senare bjöd på 93 framträdanden till en fanatisk publik. Inte bara publiken slogs om biljetter. Det rådde huggsexa bland konsertmakare och operahusföreståndare som ville engagera henne för operor, galor och allt man kan tänka sig. För varje engagemang hon tog var det fråga om nya rekordgage.

Anglosaxarna har sinne för reklamslogans och artistnamn. Men det var förstås inte ryktet eller affischnamnet folk ville uppleva när de slogs om biljetter för att få se och framför allt höra Jenny Lind. Det var givetvis kunnandet, färdigheterna, känslan i rösten 1800-talsmänniskorna ville uppleva. Och den speciella – svenska – förtjusning hon utstrålade på scenen. Och vid sidan av scenen också.

Jenny Lind var blyg och osäker. Många svenskar känner igen det där när de är utomlands. Oj, hur ska man föra sig här? Etnologer kan vittna om hur svenskar som ska göra affärer i Spanien eller Italien inte hanterar snacket; först ska det ordas om familjen samt ätas och drickas gott. Livet går före arbetet. En oerfaren svensk på bortaplan förstår sällan det. Han vill visa vad han har att erbjuda. Mycket mer kan han inte. Till att börja med. När han snart tvingas sitta med gaffel och drink i handen, då uppskattas han emellertid för sin ärlighet och naiva öppenhet.

Svensken är löjligt provinsiell. Det kanske gäller alla folk på jorden, men hos svenskar kan det synas så där övertydligt på sitt särskilda vis. Han eller hon är blyg, naiv, ärlig. Samtidigt är han ganska öppen, ty vad har han att dölja, och inte vill han tjäna något genom att fiffla och trixa. Det stämmer förstås inte in på alla svenskar, men en hel del av oss, och vi blir till slut uppskattade inte av vårt förnäma sätt att föra oss utan av vår ärlighet, vårt kunnande, vår enkelhet, vår pålitlighet och liknande.

Så var det också med Jenny Lind, verkar det som. När hon kom utanför Skandinavien för första gången för att framträda på operan i Berlin 1844 var hon livrädd och gjorde inget som helst intryck på folk. Opera är ändå frågan om show business. Kompositörer, sångare, managers med mera är världsvana och vet att stå i centrum. Jenny Lind var redan stjärna i Skandinavien efter framträdanden i Stockholm, Helsingfors och Köpenhamn sedan operadebuten i Stockholm som sjuttonåring 1838. Alla tycktes bli förälskade i henne och ville uppvakta henne. Kompositören Adolf Lindblad, sagoförfattaren H.C. Andersen och poeten Johan Ludvig Runeberg – tre av Skandinaviens mest kända konstnärer – var alla helt bedårade i den lilla näktergalen och överöste henne med kärleksbetygelser och beröm.

Inget sådant hjälpte en stackars blyg svensk jänta. När hon kom till Berlin 1844 var hon hopplöst bortkommen. Men kunnandet fanns där. När hon väl hamnade på scenen förvandlades den där blygheten till en alldeles egenartad förtjusande charm. Hon förvandlades inte till en primadonna, en diva, som ska visa upp sig, utan var fortfarande försynt (märk att primadonnan inte ska föraktas utan är både viktig och underbar för scenkonsten). Men någonting magiskt hände, att döma av diverse utsagor. Rösten var tydligen på ett alldeles särskilt sätt bedårande, utöver själva färdigheten förstås, och den trängde på ett mjukt, behagligt och samtidigt kraftfullt sätt igenom alla barriärer som vi människor bär inom oss. Ansikte och kropp förvandlades på samma gång hos henne. Det var inte frågan om den karismatiske scenkonstnären med yviga eller behärskade gester, utan en mer tillbakadragen men ändå framträdande utstrålning som måste ha varit overkligt förtjusande.

Man kan se det framför sig med en gnutta fantasi. En försynt flicka stapplar ut på scenen. Hennes svenska sånglärare i unga år, Isak Berg, sade när hon övade inför en roll att hon gick som en lagårdspiga. Hur hon än skulle vilja det kan hon bara inte vara en självsäker diva, med dennes självkänsla. Jaha, suckar folk, vad är nu det här – men när hon börjar sjunga blir det fort tyst. Det är som att först bara rösten finns där, genomträngande och gripande, och snart börjar hon själv glöda på det där magiska sättet. Vad är det jag, en åskådare, hör och ser? De flesta känner igen det där sagolika ögonblicket när man av en artist, idrottare, föreläsare eller dylikt blir fullständigt bergtagen, utan att veta varför.

Alla behagades av henne. Applådåskorna vägrade upphöra. Även utanför scenen ville som sagt alla ha med henne att göra. Även kontinentens kompositörer, som Mendelsohn och Brahms, flockades. Den lite tafatta blygheten gjorde susen också utanför scenen och måste ha givit henne en sällsam skönhet. Fastän hon när man tittar på bilder av henne inte framstår som direkt snygg. Hon gav dem dock alla korgen. Kanske såg hon pliktskyldigt på sin roll som sångfågel. Kanske tog hon arbetet på så djupt allvar att förälskelser skulle ruinera hennes gudagåva. Kanske var hon bara blyg. Alla tre typiska svenska egenskaper.

HC Andersen, en av Linds många beundrare

Det spelade ingen roll vad kändisarna som suktade efter henne erbjöd. Hon avvisade dem ändå. H.C Andersen ska ha skrivit sagan ”Näktergalen” med anledning av Jenny Lind och hans förälskelse i sångfågeln. Och den äger den där fantastiska förtjusningen som bara H.C. Andersen kan skapa, med de minsta medel – precis som Lind själv. Sagan börjar med glimten i ögat: ”I Kina, det vet du nog, är kejsaren en kines, och alla som han har omkring sig är kineser.” Underbart! Sagan berättar sedan om en näktergal som bor i kejsarens stora marker, fast han själv har aldrig lagt märke till den fastän den lovprisas av många. Den kommer ändå när kejsarens utsända man ber den och alla vid hovet förtjusas. Men när kejsaren får en mekanisk fågel i gåva, väldigt färggrann och särskild, och ägnar leksaken en massa intresse, då passar näktergalen på att smita tillbaka till naturen. Då känner de sig skymfade vid hovet och väljer att lovprisa leksaken istället, den konstgjorda sången. Tills det säger klick … och ett kugghjul brister.

Med sagan som bakgrund ser vi Jenny Linds väsen på ett tydligare vis. I jämförelse med den utstuderat granna mekanikfågeln är hon bara en grå liten fågel, precis som den obetydliga lilla näktergalen. Men när hon sjunger kommer det en glöd av liv som gör att man bedåras, först inom en själv och sedan från hela hennes väsen, som nu äger en vidunderlig utstrålning. Är inte det typisk svensk essens? Retas lite, hota lite, var lite orättfärdig – rätt vad det är exploderar den där knytnäven i fickan, som på 1630-talet. Ställ en flicka på scenen och skaka på huvudet lite över tafattheten – plötsligt står du där med tårar i ögonen. Skratta över en smålännings taktlöshet i Paris – vips har du en vän för livet.

Jenny Linds blyghet eller osäkerhet har säkert många velat grunda i hennes situation som barn. Hon föddes 1820 mitt inne i Stockholm, i de gamla Klarakvarteren, av en ogift kvinna. Myter och legender är underbara, men vissa måste avlivas. Kvinnor kunde skilja sig från sina män förr i tiden; de var inga underdåniga varelser, hunsade av ett stelt och ondskefullt patriarkat. Det är bara en myt skapad för att försöka få vår tid att framstå som frigjord och god. Jenny Linds moder, Anna Maria Fellborg, hade skilt sig från sin tidigare man efter att denne var otrogen. Med den nya mannen fick hon Jenny.

Eftersom föräldrarna var ogifta blev det bitvis fosterfamilj. Och det kanske var bäst eftersom modern inte var den älskvärda typen. Hon fick så småningom omvårdnaden om Jenny, men det var mest för att kunna inkassera pengar i sin roll som lärare. En gång flydde flickan hemifrån, men modern drev process för att få dottern hem igen. Allt för pengarna. För att vara säker på att få hem flickan visade hon dokument på att hon och fadern var gifta. Han tycks också mest ha gjort det för pengarna. De två föräldrarna är direkt motsatsen till det rena och väna väsen som Jenny var, enligt otaliga vittnesmål genom hennes liv. Även bland svenskarna finns obehagliga typer.

Trots föräldrarnas inställning känns det som att Jenny Linds skygghet helt enkelt var en naturlig del av henne själv. Hon var bara den hon var när hon stod på världens scener och sjöng. Naturlig. Det är säkerligen därför hon så ofta omtalats som så ren och sann. De orden återkommer. I Nordisk familjebok heter det:

”Allting tyder på, att det ytterst var från själva hennes geniala personlighet, hennes genomrena karaktär och upphöjda själstyp, som denna trollmakt utströmmade. Medan omdömena om henne som sångerska enstämmigt gå ut på, att hon varit den yppersta sångartist, som kanske någonsin funnits till, är omdömena om hennes skådespelarförmåga ej lika odelade. Mest obestridd synes denna ha varit på den komiska operans område. Även roller av tragisk passion gick hon nog fullt upp uti, men ingöt i dem städse sin egen jungfruliga renhet, även där situationen och karaktären kunde kräva annat; hon förmådde ej gå utom sig själv.”

Omdömet överensstämmer med sådana som de främsta musikanterna gav. Chopin sade att ”hennes sång är outsägligt ren och sann”. Mendelsohn kallade henne ”den största konstnärinna, som någonsin funnits” och Clara Schumann skrädde inte orden: ”Vilket härligt gudabenådat väsen är hon icke, vilken ren, äkta konstnärssjäl; hur uppfriskande allt hon säger, hur hon alltid träffar det rätta, uttrycker det med få ord; kort sagt, jag har kanske aldrig älskat och vördat en kvinnlig varelse som henne.”

Äktheten, naturligheten, renheten, sannheten. En som inte måste (eller kan) göra sig till men som ändå är storartad. Är inte det svensk essens när den är som bäst? En intressant sak med Jenny Lind är att hon nog mest uppskattades för sin sång av visor och romantiska lieder snarare än för operaroller. I visorna ska hon ha varit allra renast och sannast i sin uttrycksförmåga. Chopin liknade hennes sång vid ”ett norrskens magiska flammor”. Lind var den stora exportören av svensk musik på 1800-talet. Det var bland annat genom hennes förtrollande stämma svenska kompositioner fick tillfälle att framföras. Särskilt amerikanerna älskade de nordiska folkvisor hon framförde. Hon sjöng visor komponerade av bland andra Erik Gustaf Geijer och Adolf Lindblad, och hennes paradnummer under USA-turnén var en visa vid namn ”Fjärran i skog” av sångläraren Isak Berg.

Genom sitt enkla, sanna och väna väsen förmådde Jenny Lind inte bara visa upp ett stycke Sverige i form av en sällsam människa, och inte bara svensk essens genom blandningen av ett enastående musikaliska kunnande och en enkel, rättfram personlighet – hon gav även världen vår musik, liksom hon gav våra tonsättare till världen. Allt gjort med en rejäl dos svensk skygghet. Och äkthet.