Svärdet Durendal
Om riddar Rolands magiska svärd och hur det plötsligt har försvunnit.
När en annan var liten läste man med förtjusning serietidningen Fantomen, och några av de bästa äventyren var nummer 13-14, årgång 1981 (av den svenska Fantomen). Där berättas om hur den trikåklädde hjältens förfäder fått tag på de två legendariska svärden Excalibur och Durendal. Excalibur, Kung Arthurs svärd, kände alla vi barn till från förut, naturligtvis, men Durendal var nytt. Man får konstatera att den tecknade serien ändå fyllde ett viktigt kulturellt syfte genom att delge oss barn en och annan kulturhistorisk kunskap. En vacker kunskap för oss barn.
Eftersom barnasinnet än lever kvar är sorgen stor nu när nyheten om att Durendal är “stulet” sprids världen runt. För alla de som inte läste Fantomen som barn behövs kanske lite initiation för att förstå vidden av det inträffade.
Svea Ting behöver dig för att fortsätta publicera artiklar om kultur och politik, podden “På gamla och nya stigar” samt ljudböcker. Längst ned står hur du kan stödja oss.
En av den europeiska litteraturens stora klassiker är Rolandssången. Eposet, som skrevs kring år 1100, handlar om hur riddar Roland luras i en fälla av sin svärfar. Svärfadern Ganelon vill hämnas för att han känner sig förorättad, och hans harm är så stor att han väljer förräderi mot såväl svärson som kejsar Karl den store. Roland var en av Karls paladiner, kungens tolv närmaste riddare.
Under ett krigståg på pyreneiska halvön blir kejsarens eftertrupp, där Roland är ledare, attackerad efter information av Ganelon. Tusentals saracener anfaller Roland och hans mannar från ett bakhåll. I verkligheten - berättelsen bygger på en verklig händelse - var de som överrumplade Rolands trupp basker, men i Rolandssången är de saracener, en av Karl den stores främsta fiender. Den stolte Roland vägrar blåsa i sitt horn Olifant, varmed kejsaren skulle kunna komma till undsättning. I stället krigas Roland och hans mannar ned till siste man.
På slutet står Roland själv kvar, döende. Till sist blåser han i Olifant, men det dröjer för länge tills kejsaren anländer. Även saracenerna har flytt fältet av rädsla för den store riddaren. Trots att alla hans män har stupat och han själv snart ska dö är han dagens segrare. Där i ensamhet försöker han slå han sönder sitt svärd Durendal. Ingen fiende ska få besudla vapnet eller dra nytta av dess magiska kraft. Men svärdet är oförstörbart, det splittras inte när han slår det i klippan. Inte ens Rolands kraft kan krossa det. I stället lägger han sig över svärdet för att dö, med huvudet vänt åt Spanien så att kejsaren ska se att han mött sin död som segrare. Kejsaren kommer snart dit, men då är alla döda. Som hämnd intar Karl Zaragoza och kristnar staden. På slutet avrättas Ganelon för sitt förräderi.
En utförligare artikel om Rolandssången finns här på Svea Ting och även ett avsnitt på podcasten På gamla och nya stigar.
Nu uppges Durendal, det magiska svärdet, vara stulet. Jodå, det har funnits. Allt enligt invånarna i den franska byn Rocamadour i södra Frankrike. Byn har i flera hundra år varit ett pilgrimsmål och en viss tid varit turistmål för dem som har velat se paladinen Rolands mäktiga svärd. Enligt Rocamadours legendflora ska Roland före hans död ha kastat upp svärdet högt i luften för att förhindra att det kom i saraceners händer och med en ängels hjälp fördes det till den lilla franska byn. Där har det i 1300 år suttit intryckt i en klippa tio meter upp i luften.
Tills svärdet alltså stals för ungefär en månad sedan. Vad som hänt vet ingen. Stulet, uppger lokalbefolkningen! Eller har det förts vidare någon annanstans av en ängel? Eller är det listiga lokalbor som vill sätta Rocamadour på kartan för nya turister efter att den oerhörda nyheten har spridits över världen. Nyheten har kunnat läsas på många håll, bland annat här. Mystiska makter eller bara fräcka studentspexare, vem vet?
Durendal har hur som helst sin plats i varje stolt fransmans hjärta, precis som Excalibur för britterna eller Tyrfing för oss nordbor. På sin häst Veillantif och med Durendal i hand nedlade riddar Roland all världens länder, åtminstone nästan, vilket faktiskt står i eposet om honom. Vapnet nämns på nästan tjugo ställen i berättelsen och även i flera andra medeltida riddarberättelser. Namnet lär betyda ungefär “beständighet”, men många tolkningar har gjorts av namnet, som alltså är på fornfranska. Man har t.o.m. sökt tolka namnet på bretonska och arabiska för att hitta dess betydelse.
Enligt Rolandssången gav en ängel svärdet till Karl den store en gång, och han gav sedan svärdet till Roland. Men det finns många andra berättelser om hur det hamnade i Rolands ägo. En legend i de medeltida berättelserna menar att det är sagosmeden Völund som har smitt Durendal. Inte konstigt att det är magiskt! En del av den magin beskrivs i eposets mest berömda avsnitt, stroferna när Roland lägger sig ned för att dö - återgivet nedan. Vi får veta om svärdets oförstörbarhet, hur det innefattar reliker och hur det gavs Karl av en ängel. I avsnittet håller skalden oss läsare i spänning ända till det bittra men heliga slutet. Det är verkligen mästerligt.
Översättningen nedan är Frans G. Bengtssons. Den finns bara att uppbåda på antikvariat, och Bengtsson översatte inte hela dikten. Men det kom två översättningar av Rolandsången kring 2010, en av Jens Nordenhök och en av Leif Duprez/Gunnar Carlstedt. De är kanske lättare att få tag på. Tyvärr är de inte rimmade, men dikten har likväl sin fantastiska lyster i behåll.
Själv känner Roland att hans liv är slut. Igenom öronen går hjärnan ut. För pärerna, de män han hållit kära, ber han till Gud, att deras lott blir säll. Själv beder han till ängeln Gabriel, att salig hemfärd för sin själ begära. Att ej av hån bli märkt, sitt horn han tar och i den andra handen klingan klar. Så långt en sten från kastmaskinen far, så långt mot Spanien stegen honom bära. Han når en höjd: två sköna träd den bär, och fyra block av marmor ligga där. Där faller han, bland gräs som marken klär, förutan sans; ty nu är döden nära. Hög kullen är, hög trädens grenars krans; där lysa fyra block med marmorglans; i gräset ligger Roland utan sans. Tomt fältet är: blott lik vid lik beklär det. Dock bidar gömd en saracen sin tid: han låtsats död bland dem som dött i strid, och detta ställe är han tätt invid; nu reser han sig upp och kommer när det. Sitt anlete har han besmort med blod; stark är han, stolt att se, en kämpe god; nu skyndar han sig fram i vredesmod och griper Roland för att stjäla svärdet. Han ropar: "Slagen kejsarns frände är! Hans goda svärd jag till Arabien bär!” Men Roland märker att en annan bär det. Grev Roland känner att ur hans förvar hans svärd är rövat. Dock han ännu har sin Olifant i ena handen kvar. Hårt träffar han den gyllene metallen på saracenens hjälm: i kras går den; ur sina hålor flyga ögonen; hans nacke bräcks, i skärvor krossas skallen. "Skälm, vem har lockat dig att komma fräckt så nära mig? För visst till narrars släkt var du att räkna. Nu mitt horn är spräckt; till marken mången ädelsten är fallen.” Skymd är hans syn. Han reser sig helt svag; färg äga icke mer hans anletsdrag. Helt när en klippa står: hårt tar han tag i Durendal och hugger tio slag. Men klingan gnisslar blott, den vill ej bräckas. ”Hjälp!” ropar han, ”Maria! Helga Fru! Min Durendal, en klinga god var du! Men ej jag mäktar dig försvara nu: skall du av hedningarnas händer fläckas? Jag segrade med dig, jag länder vann som Karl nu styr; och dig står det ej an att höra någon till som flykta kan. Ty du lång tid har burits av en man vars like sent i Frankrike skall väckas.” På nytt nu greve Roland hugger hårt mot hård sardonyx. Svärdet gnisslar svårt; dock vill dess goda stål ej sönderspringa. Han känner att han ej har krafter kvar; i ord blir då hans smärta uppenbar: ”Vad solen gör dig strålande och klar, min Durendal, du blanka vita klinga! Det var i Morianes dal ett änglabud kom ned till kejsaren med ord från Gud att dig som gåva till en stridsman bringa. Åt mig du gavs; sen drog till strid jag hän och vann Anjou, Poitou, Bretagne och Maine, tog Flandern in och Normandiets län, lombarders land, Provence och Aquitaine; allt land till Rom du hjälpt mig att betvinga. Med dig för Karl jag Bajerns land beträtt, bulgarers land och hela Polens slätt; Konstantinopels kejsare mig mätt tribut och gärd, för att om fred få tinga. Allt Saxen jag i kejsarns händer bragt, bragt Skottland, Wales och Irland i hans makt, hans arvland England honom underlagt: ja vad med dig jag vunnit är ej ringa. Dock är för detta svärd min sorg nu svår, att Herren Frankrike med smälek slår och någon hedning Durendal får svinga. För tredje gången hårt mot klippan grå han hugger svärdet: djupt det tränger då, men gnisslar blott, vill ej i bitar gå. När Roland ser sin styrka ej förmå att splittra det och slå dess stål i stycken, han talar vid sig själv: ”Du klinga kär, skön är du och därtill du helig är: i gyllne fästet du reliker bär, vars helgonkraft förvisst är stor och mycken: en tand av Petrus, blod av Sankt Basile, en lock av hår av Sankt Denis därtill samt Fru Marias helga klädnadsstycken. Nej dig ej någon hedning äga kan; du kan blott fattas av en kristen man. Med dig jag månget härligt rike vann, som Karl nu styr, vitskäggig herre han, och räknar bland sitt väldes bästa smycken.” För greve Roland döden förestår; till hjärtat ned från huvudet den går. Bort går han till där hög en pinje står: framstupa där på markens gräs han ämnar att dö med svärd och Olifant i hand och med sitt huvud mot de hednas land, på det att kejsarn och den här, som hämnar hans död, må kunna säga: ”Seger skön vann greven dock, fast döden blev hans lön.” För sina synder ber han nu sin bön. och upp mot himlen han sin handske lämnar. Sträckt på en kulle han mot Spanien ser. Hans stund är när. Lång tid har han ej mer. Han slår sitt bröst: till döden han sig reder: ”Förlåt mig, Gud, allt ont och lågt jag gjort i detta liv, om litet eller stort. För allt jag nu om nåd och tillgift beder. alltfrån min första stund till denna stund.” Sin handske räcker han mot himlens rund. Från himlen stiga nu Guds änglar neder. Grev Roland ligger under pinjen sträckt. Då komma minnen av hans land och släkt, det ljuva Frankrike och fränder kära, och herren Charlemagne, som honom närt. Med gråt och suckan minns han allting kärt; men förrn han nåd av Gud på nytt begärt, vill han ej dö: ”O Gud av sannast ära, du som har Lasarus ur graven väckt och Daniel din hjälp bland lejon räckt, håll med din hjälp mig mot allt ont betäckt! För all min synd må jag din nåd begära!” Sin högra handske nu åt Gud han ger: Sankt Gabriel tar den mot. Nu Roland ser, med pannan sjunken emot armen ner och knäppta händer, stunden lida nära. Med cherubim Gud sänder honom ner Sankt Michael au Péril de la Mer. Med honom ock Sankt Gabriel sig beger. De grevens själ till paradiset bära.
Hoppas att de hittar Durendal där det hör hemma i Rocamadour, att det bara har glidit ur klippan och gömt sig nere på marken någonstans. Annars måste vi dra till de djupa skogarna för att se på det magiska svärdets glans. För i Fantomens grotta måste väl ändå Durendal finnas.
Vill du stödja Svea Ting? Det görs bäst på följande vis. Ditt stöd behövs.
Teckna en prenumeration. Info finns i fliken “prenumerera” på sveating.se.
Swisha en gåva till 0735200402. Märk din swish med “gåva”.
Dela den här artikeln med dina bekanta.
Dela Svea Ting med dina vänner.
Skriv i kommentarsfältet vad du uppskattar (eller inte) med den här artikeln och Svea Ting - bara möjligt för prenumeranter.