Språkstympning

Vad har Roald Dahl, Jane Austen, George Orwell och JK Rowling gemensamt? Jo, de har råkat ut för censur, trigger warnings och språkstympning. Vad händer med böckerna då egentligen?

Inom förlagsindustrin råder samma ängslan som i resten av samhället. Politisk korrekt rädsla. Vilka böcker vågar man ge ut? Vilka författare väljs bort? Tänk om det står något i en bok som andra kan uppfatta som stötande? Det har lett till att förläggare ser över sina böcker. Vissa böcker förses med löjliga trigger warnings (mot så enfaldiga saker som klasser och könsroller), andra förbjuds rakt av. En tredje variant är språkstympning, för att använda ett nytt ord.

Roald Dahls barnböcker

Den brittiske barnboksförfattaren Roald Dahl var på tapeten för ett litet tag sedan eftersom de engelska förläggarna till hans böcker ville revidera språket i dem. Allt för att ta plats på den politiskt korrekta arenan. Man får inte vara fet, i stället ska det heta enorm. Pojkar och flickor blir barn. Ordet hagga är ajabaja, kråka ska man säga. Man vad betyder det? ”Din förbannade kråka” – det betyder ju något annat än ”din förbannade hagga”.

Förläggarna påstår att de gjort ändringarna – språkstympningarna med ett bättre ord – för att ”säkerställa att alla kan fortsätta njuta” av böckerna. Egentligen sker något helt annat. Vad som händer är att alla nyanser försvinner, alla skillnader. Nyanserna ger för det första must åt en berättelse, precis som kryddor i maten. Men de gör också det som sägs mer förståeligt. Anta att det alltid skulle stå ”hen” i stället för ”han” och ”hon”. Texten skulle bli oläslig. Den skulle inte gå att förstå – eftersom det inte finns några nyanser utan bara en massa hen.

Musten går förlorad

Men även finare nyanser, kryddorna, gör berättelsen tydligare – man förstår meningen bättre. Roald Dahls PK-förläggare ville ändra ”hona” till ”kvinna”. Men när jag säger ”min hona är riktigt go”, då ler läsaren på grund av slängigheten med vilken jag benämner min hustru. För inte avsåg jag ”hona” såsom ett vetenskapligt ord i en bok om djur. Däremot skulle det kanske associeras med något djuriskt, hehe. Säger jag ”min kvinna är riktigt go” går allt det förlorat; betydelsen blir lite neutral och intetsägande.

Språkstympad text blir i tur och ordning tillrättalagd – snuttifierad – sockersöt – utan must – smaklös – tråkig – dålig – utan mening. Motsatsen till njuta och förstå! Tack och lov hjälper det att höja rösten ibland. Roald Dahl klarade sig någorlunda helskinnad. Efter att mängder av vanliga människor reagerat, alternativmedia skrivit om det och till och med andra europeiska förlag vägrat att göra ändringarna i fråga, tog britterna sitt förnuft till fånga. Det blev i stort sett inga språkjusteringar —språkstympningar — i böckerna Men hur mycket pågår i det tysta egentligen? Hur är det i Sverige till exempel?

Vad med Sverige?

”Härskare av kurrekurredutterna” har en annan ton än ”negerkung” och får således en annan betydelse. Eller hur? För att inte tala om ”kannibalkung” som det blev i en pjäs på 90-talet, tydligen med Astrid Lindgrens goda minne. I det sista fallet får man väl förresten känslan av att mörkhyade är kannibaler; det låter ju rasistiskt om något. Mycket mer än ordet “neger”. Sådana små ändringar har givetvis skett i mycket svensk barnlitteratur utan att det blivit debatt. Sången ”Familjen krokodil” börjar i en sentida utgåva av klassikern Nu ska vi sjunga med ”I Afrikaland” i stället för ”I niggerland”.

Att ändringen förstör rytmen verkar ingen PK-förläggare bry sig om. Att det plötsligt blir mer eller mindre osjungbart — vad spelar det för roll? Prova själv! Här är sången med originaltext, för den som vill lyssna. I den brittiska filmen Love actually finns det en härlig scen där de gör en humoristisk poäng av att klämma in en extra stavelse i en klassisk låt. Lustigt nog skojar de också med PK-rädsla för frispråkighet. Det finns förstås versioner av “Familjen Krokodil” där språkstymparen har fått till det så att det passar rytmen, men det är ändå alltid något knas som händer när man fifflar och stympar.

Det mest förbjudna ordet — “ginger”

Oavsett, ord som “neger” får man inte säga, enligt PK-gänget. Det sägs ju vara så fördomsfullt. Språkstympning måste minsann tillämpas. Hur idiotisk och skrattretande sådan språkstympning är påminns man om när man lyssnar på Tim Minchins låt ”Prejudice” (fördom).

This is a song about prejudice … and the language of prejudice … and the power of the language of prejudice.

Så börjar han – givetvis med ironi – och snart kommer den ledande meningen: ”only a ginger can call another ginger ginger” (ginger betyder rödtott). Minchin raljerar skönt med låtsasfördomarna – alla förväntar sig att han ska sjunga ”nigger”. Särskilt lustigt blir det när han sjunger hur besvärande det är för de stackars rödtottarna att vara bleka och känsliga mot UV-strålning. Ska därmed bara blekhyade människor få säga ”vita människor”? De har det ju jobbigt på grund av sin hudfärg. Snabbt inser man hur korkat och fördomsfullt hela språkstympningsivern är. Det handlar snarast om makten att bestämma vad som får sägas. Woke-makt! Språkstympningsmakt.

Roald Dahls PK-förläggare ville rent av stympa hela avsnitt i hans böcker. I en bok tänkte de ta bort ett avsnitt där de läser Djungelboken av Kipling, som man anser var rasist. Så idiotisk är den politiskt korrekta språkstympningslustan. Bara för att en historisk person förknippas med något icke önskvärt ska han inte få nämnas i en bok. Man undrar ibland om språkstymparna förstår vilka övergrepp de begår.

Det är framför allt barnens böcker woke-industrin ger sig på med sin stympningsiver. När det gäller vuxenlitteraturen är det säkert så att översättare ägnar sig åt mer självcensur än tidigare och PK-förläggare känner suget att stympa lite. Men mycket håller i sig utan idiotiska ändringar. I senaste översättningen av klassikern Madame Bovary säger till exempel den lömska handelsmannen utan bekymmer: ”Vi är väl inga judar heller.” Och den senaste Eddanöversättningen talar om ynkliga bögar på ett par ställen, om jag minns rätt.

Trigger warnings i böcker för vuxna

Det är skönt att veta. Än så länge. För rätt vad det är behärskas bokutgivningen av PK-censur, språkstympning och rent av förbud av vissa böcker. En sjukdom som har börjat gro, särskilt i den anglosaxiska världen, är s.k. trigger warnings på böcker. Varningsetiketter alltså, som hade vi med syra att göra! Vi känner igen det från nylanserade Disneyfilmer, men det förekommer också på böcker. Och nu pratar vi inte om någon bok med mycket utmanande innehåll, som American Psycho eller 120 dagar av Sodom, utan de största klassikerna.

Bland annat Oliver Twist, Stolthet och fördom, 1984, Jane Eyre och Shakespeares skådespel har stämplats med varningsetiketter för ”farligt innehåll”. Till och med Harry Potter har fått sig en trigger warning. Vi har här att göra med mental språkstympning. Nästa steg är förstås att förbjuda böckerna.

Därför är det bra att till exempel Logik Förlag finns. Förlaget räds varken tabubelagda författare, boktitlar eller vad som står i böckerna. Här finns böcker av Robert Faurisson där han ifrågasätter förintelsen. Logik har publicerat David Dukes och Kevin MacDonalds böcker om judisk makt. Hermann Göring finns i sortimentet. Böcker om ras. Waffen-SS. Helt utan varningsetiketter eller språkstympning.

De böckerna är förstås inte publicerade för att utmana etablissemanget. De finns där så att var och en ska kunna läsa dem och bilda sig en uppfattning i frågor som intresserar dem. Motsatsen vore att rapa upp fördomar som man får serverade, läsa språkstympad text, nedslås av censur, läsa med störande pekfingrar á la trigger warnings.

Vi säger nej till språkstympning.