Skräckväldet

Under den franska revolutionen gick giljotinen varm, särskilt under året som kallas Skräckväldet. Kan det återkomma i vår tid?

För 230 år sedan på den här dagen, den 5 september, införde det franska nationalkonventet det som i historien kommit att kallas Skräckväldet. Det var de som tog över efter Robespierre, ledaren under skräckdagarna, som kallade perioden från 5 september 1793 till 27 juli 1794 för just skräckväldet, la Terreur.

Under det året genomfördes väldigt många snabbt iscensatta domar och offentliga avrättningar. En sorts löpande band av domar och blod. Just den 5 september deklarerade revolutionsmännen att “terror är ordningen för dagen”. Förvisso genomfördes massavrättningar och massakrer både före och efter skräckväldesåret, men nu tog staten särskild hand om “terrorn”, bland annat för att förhindra massakrer utanför jurisdiktionen, det vill säga rent pöbelvälde.

Historiker har diskuterat det fram och tillbaka - hur mycket terror man avsåg att använda, hur många fler avrättningar som genomfördes just då, vad exakt avsikten var, var ordet “terror” syftade på m.m. Det kan vara detsamma, uppenbarligen var revolutionen en mänsklig katastrof, hur mycket mänskliga rättigheter man än deklarerade. Frankrike hade givetvis stort behov av radikala reformer i slutet av 1700-talet - franska revolutionen hade så sett “nödvändiga” inslag - men lika klart är att revolutionens män inte mästrade situationen och makten särskilt väl.

Räfst och blodbad av politiska motståndare har förekommit otaliga gånger i historien. Vidare har under krig åtskilliga massakrer inträffat. Men la Terreur (och hela revolutionen) äger en helt annan dimension genom de ständiga avrättningarna år efter år, inte bara vid ett tillfälle - av politiska motståndare och helt vanligt folk inom de egna folklagren.

Sådant har bara hänt i socialistiska stater - Sovjet, Kina, Kambodja m.m. - och det revolutionära franska styret måste nog kallas för socialistiskt. En ytterst låg form av blodtörst och oförmåga att styra har lett sådana stater. Avrättningssätten och orsakerna har varit många: nackskott, svält, repet, giljotin, glasögon, misstankar, religiositet m.m.

En annan intressant tanke är vad som kommer att hända i framtiden. Man måste slå ifrån sig alla blå dunster om mänskliga rättigheter, humanitet etc. Blodbaden kommer och går. Vad kommer att hända om folk på allvar börjar göra motstånd mot invandring, klimatidioti, lockdowns och vaccin, sådant som staten tvingar på sina medborgare? Och om pöbeln gärna går statens ärenden. Och EU sanktionerar hårda tag - “för nödvändighetens skull, för frihetens skull, för planeten”. Vårt land kan givetvis hamna i franskt läge anno 1793. Avrätta dem som gör motstånd!

Eller om en annan sida vinner makten! Kommer de att genomföra ett Finspång? Kommer lyktstoparna bekläs med “landsförrädare”? Kommer tiotusentals landsfränder straffas? I hämndens namn, förfädernas namn eller något liknande! Det är bra att fundera på sådant innan man plötsligt står där, något revolutionsmännen knappast gjorde före 1789.

Fransoserna använde som bekant giljotinen för sina officiella avrättningar. Intressant är att nästan på dagen för 46 år sedan (den 10 september 1977) avrättades den sista personen med giljotinen, en tunisisk man som hade mördat en fransk kvinna. Han gjorde sig nog förtjänt av giljotinen, en främling som mördar kvinnor långt hemifrån. Något att tänka på i vår tid.

En som var betydligt oskyldigare var den franske poeten André Chénier. Han var som många andra fransoser hänförd av revolutionen till en början. Även många adelsmän välkomnade faktiskt en omställning av det franska samhället. Men när blodbadet tilltog äcklades han mer och mer, så till den grad att han författade pamfletter mot jakobinerna, de mest radikala bland revolutionärerna.

Av någon underlig anledning återvände han till Frankrike mitt under revolutionen. Han hade arbetat som diplomat i London men drog till sitt hemland i början av 1790-talet. Kanske tänkte han att det ändå inte kan urarta på det sätt som skedde. Som så många blev han fängslad i mars 1794, mitt under skräckväldets värsta dagar, såsom fiende till staten. I fängelse fortsatte han skriva poem, bland annat följande rader, som kallas “Den sjunde Thermidor” (thermidor kallade revolutionärerna en månad i juli när de försökte revolutionera även religionen och tideräkningen) i översättning av Edvard Fredin.

Nu domnar kvällens vind, nu kolnar solnedgången . . .
            och trött till själ och sinn’
vid giljotinens fot jag diktar sista sången.
            Måhända turen snart är min.
Vem vet! Förrn visaren på tavlans blanka skiva
            har glidit fram i givna spår,
förrän hans sexti fjät tillryggalagda bliva
            och klingande ett timglas slår,
kanske för bödelns järn mitt unga blod förrinner
            och döden kalkar mina drag,
kanske förrn denna dikt jag färdigskriva hinner,
            den randas natten på min dag
och fängseldörrn slås upp och väktaren mig ropar . . .
            mens ekot tynar av mitt namn
dödsoffret släpas ut till fröjd för vilda hopar — —
— — — — — — — — — — — — — — — — — —

Diktens ord besannades. Innan han hann med sista rimmet ropades hans namn upp. Giljotinen väntade. Tre dagar senare tog skräckväldet slut när Robespierre själv föll offer sitt eget skräckvälde. Kanske hade Chénier blivit benådad. Kanske hade de mördat honom likväl.