Endymion var en herde som levde för länge sedan i sagornas värld. Någonstans borta i den grekiska världen. Men om det nu är saga, kunde han inte lika gärna leva här uppe i norr, kanske i Jämtland, Härjedalen eller Dalarna. Bergigt var det i alla fall där han höll hus.
Oavsett levnadort, hans mest bekanta drag var att han var vacker, oerhört vacker, gudomligt vacker. Han var nämligen så vacker att självaste mångudinnan föll för honom. På nätterna stiger hon ned från himlen till berget där Endymion vallar sina djur för att sätta sig och beskåda den sköna ynglingen. Kanske förlustar hon sig rent av med den fagra herden. I en variant av sagan ber hon Zeus att söva honom i många år så att hon med säkerhet kan träda ned från himlen varje natt och titta på Endymion med djupa suckar.
Endymion är ett hett ämne för poeterna (och målare och skulptörer, vilket framgår av bilden ovan, från Gustav III:s antikmuseum). Vår största poet, Erik Johan Stagnelius, har skrivit ett av sina mest kända poem om honom. I måndagens nyhetsbrev beklagade jag mig angående en specifikation från en flyttfirma där ett missat kommatecken ställde till det genom att allt blev otydligt. Stagnelius dikt har också skapat en känd kommakontrovers bland svenska litteraturforskare. Så här lyder Stagnelius dikt enligt manuskriptet.
Skön, med lågande hy och slutna ögon, Slumrar herden så ljuvt i Månans strålar. Nattens ångande vindar Fläkta hans lockiga hår Stum, med smäktande blick och våta kinder Honom Delia ser från eterns höjder: Nu ur strålande charen Svävar hon darrande ned. Och av klarare ljus vid hennes ankomst, Stråla dalar och berg och myrtenskogar. Utan förerska spannet Travar i silvrade moln. Herden sover i ro: elysiskt glimma I hans krusiga hår Gudinnans tårar. På hans blomstrande läppar Brinner dess himmelska kyss. Tystna, suckande vind i trädens kronor! Rosenkransade Brud på saffransbädden Unna herden att ostörd Drömma sin himmelska dröm. När han vaknar en gång, vad ryslig tomhet Skall hans lågande själ ej kring sig finna! Blott i drömmar Olympen Stiger till dödliga ned.
Här har även traditionen med stor bokstav i varje rads början behållits liksom versaler vid några ord, såsom Månan och Gudinnan. Den nätversion jag hämtade texten från har dock ett kommatecken inplacerat (borttaget ovan) i näst sista strofen efter ordet “Brud”. Det kommatecknet lades en gång till av litteraturforskaren Fredrik Böök vid en utgivning av Stagnelius verk på 1950-talet.
I dikten ligger alltså Endymion och sover sin herdesömn på berget. Mångudinnan Delia, mer känd under namnet Selene, får syn på den vackra ynglingen och stiger ned på jorden medan hennes vagn travar vidare över natthimlen. Gudinnan ger den sovande herden en kyss. Man kan också föreställa sig att det blev mer än så. Sedan kommenterar poeten skeendet. Han ber vinden tystna så att herden får vara kvar längre i drömmen - alternativt den halvt gudomliga värld där gudar besöker människor - för när han vaknar kommer han att känna en tomhet eftersom det gudomliga inte längre är närvarande.
Visa gärna ditt stöd för Svea Ting. Rulla längst ned i artikeln för att se hur du kan ge ditt bidrag: prenumeration, swishdonation, delning m.m.
Dikten är en del av det gnostiska tema Stagnelius gärna använde i sin poesi. I aningen, i fantasin, i drömmen, i konsten o.d. - bortom den verkliga världen såsom vi tror oss känna den - kan vi skönja ett spår av en tidigare gudomlig tillvaro, en enhet med Gud. Den enheten bröts en gång i urminnes tid. Våra själar förlorade den direkta samhörigheten med Gud och sjönk till jorden. Där är livet i grund och botten en öken, vi är fängslade, vi lider under materiens ok. Men vid vissa tillfällen kan vi alltså ana och känna den tidigare gudomligheten i oss, något vi strävar efter attt återfå vare sig vi vet eller inte.
Därför känner Endymion sådan “ryslig tomhet” efter att gudinnan har försvunnit. Givetvis kombineras det med den där känslan av något förlorat vi alla känner från och till, något som saknas oss, liksom den tomhet som kan uppstå efter sexakten. I älskogsakten försvinner vi ju tillfälligt från världen i det poeterna kallar “lilla döden” varmed vi kanske anar en annan verklighet: Delias kyss. Strax efter orgasmen kan det hela rent av kännas lite snopet; varför varade inte den där stunden av konstig frånvaro lite längre.
Fredrik Böök ansåg alltså att ett kommatecken behövdes i den rad som lyder (med hans extra kommatecken):
Rosenkransade brud, på saffransbädden
Han menar att det saknas ett kommatecken i manuskriptet, antingen p.g.a. Stagnelius försummelse eller en miss av textsättaren eller annat skäl. Sådana “rättningar” är vanligt textkritiskt arbete. Dessutom var kommateringsregler annorlunda förr, vilket kan vara ännu ett skäl till att revidera kommatering. När jag återger dikt brukar jag t.ex. alltid ändra den där versalen i radens början (såvida det inte är ett namn eller ny mening) till en gemen för att göra texten tydligare för läsaren.
Böök ansåg att det rör sig om en uppmaning till Delia, här i mer normal ordföljd utan rytmens krav: “Rosenkransade brud, unna herden på saffransbädden att ostörd drömma sin himmelska dröm.” Han förstod saffransbädd som en fruktbarhetssymbol, platsen där Delia och Endymion haft ett drömskt kärleksmöte. Delia ska låta Endymion få fortsätta känna av kärleksmötet där på saffransbädden en stund till. Hon får minsann vara tyst när hon kliver upp till himlen igen.
En annan forskare, Bengt Holmqvist, menar i stället att Stagnelius och sättaren inte alls har gjort någon miss. Det ska inte vara något kommatecken, precis som manuskriptet anger. (Möjligtvis kan man väl tänka sig ett kommatecken efter “saffransbädden”.) Det ska vara en fras: “Rosenkransade brud på saffransbädden”. Frasen syftar i det fallet på morgonrodnadens gudinna Eos (Aurora på latin) som brukade sova på sin make Tithonos saffransbädd. Uppmaningen till Eos innebär i så fall att Eos ska vänta med gryningen en stund så att Endymion får drömma lite till. Därmed blir det hela lite klarare.
För Endymion spelar det kanske mindre roll vem som uppmanas att låta honom sova en stund till och njuta sitt drömska samlag - eller om det bara var en kyss. Men för den petiga forskaren är det viktigt att reda ut så att det blir rätt person som uppmanas. Ett kommatecken mer eller mindre kan tydligen ge en klar skillnad i betydelse.
Vill du stödja Svea Ting? Det görs bäst på följande vis. Ditt stöd behövs.
Teckna en prenumeration. Info finns i fliken “prenumerera” på sveating.se.
Donera genom Swish till 0735200402. Märk din swish med “gåva”.
Dela den här artikeln med dina bekanta.
Dela Svea Ting med dina vänner.
Skriv i kommentarsfältet vad du uppskattar (eller inte) med den här artikeln och Svea Ting - bara möjligt för prenumeranter.