Rolandsången - tappra riddare med dödsförakt i blicken

En legendarisk berättelse om tappra riddare som vågar stå emot ett hav av morer.

Eposet Rolandsången berättar om riddar Roland under ett fälttåg på spansk mark mot morerna år 778. Tapperhet, förräderi, kamp till sista man, sorg, kvartering. Dikten har många ingredienser. Men vad är Frankrikes nationalepos för ett diktverk? Och är kanske en svenskättling dess upphovsman?

Tappra riddare, fagra damer, ståtliga springare, skarpa svärd, klingande horn, smäktande trubadursång! Sådant sätter fantasin i rörelse hos många svenskar.

Varför älskar vi riddare?

Vad är det hos medeltiden och dess riddarvärld som lockar så? Är det simpel barnslighet hos oss? Nostalgi? Påverkan av populär kultur sedan Walter Scott skrev spännande medeltidsromaner (vem har inte sett Ivanhoe på nyårsdagen)? Skepsis mot en modern värld? Arketyper? Livspuls? Beundran av tapperhet och dödsförakt?

Oavsett svar har riddarvärlden fortsatt att locka. Hur många miljoner människor satt inte klistrade framför Game of thrones med dess krigare, drakar, fagra (om än otäcka) kvinnor, dvärgar, värdshus och dueller? Hur många har inte slukat Sagan om ringen och sett filmen om och om igen? Människor lajvar, går på medeltidsfestivaler, har medeltidsbröllop. Vi älskar uppenbarligen medeltidens drömvärld.

Fantasy fanns redan på medeltiden

Mycket av inslagen i modern fantasy och Walter Scotts böcker (skrivna i början av 1800-talet) fanns redan på medeltiden. Genren som forskare kallar romans bretons, frossar i sånt. Vi har Parcifal som bredvid sina riddaräventyr upplever gralens hemligheter. Vi har Tristan och Isolde som dricker en magisk kärleksdryck. Lancelot förälskar sig i sin konungs sköna brud. Drakar bekämpas, fagra mör räddas, magiska föremål hittas, dueller utkämpas, trohet äras och bryts.

De berättelserna skapades på 1100- och 1200-talet och var omåttligt populära. Kärlek till en skön dam samt förpliktelser mot Gud och länsherre stod i centrum. Övernaturliga saker finns ofta i händelsernas centrum. I Norden heter motsvarigheten fornaldersagor.

Chanson de geste

En annan genre kallar forskarna chanson de geste, ungefär sånger om bravader och hjältedåd. De skapades på 1000- och 1100-talet, och berättade legender från Karl den stores tid runt år 800. Dikterna handlar mer om ren riddarkamp än om kamp mot drakar och om vackra kvinnor. Just kring år 1100 händer något oerhört i den europeiska kulturen. Verksamheten inom konst, litteratur, arkitektur med mera exploderar. För litteraturens del har det med säkerhet att göra med att man skrev berättelser och lyrik på folkspråk – provensalska, franska, isländska, tyska m.m. – i stället för kyrkans latin.

Fascinerande är att författarna/berättarna spelade an på berättelsernas ålder och sagokänsla. Det är exakt vad vår tids fantasy gör, och det är en sak som lockar så starkt – och alltså gjorde redan då. ”Lyster det er att höra en sång om tapper bragd?” – så börjar en chanson de geste från 1100-talet med antydan att det hänt för länge sedan. På liknande sätt börjar den svenska Erikskrönikan. Och Nibelungensången från 1200 börjar:

Oss är i gamla sägner förtalt från gången tid
om vittberömda hjältar, om möda och om strid,
om fröjder, festligheter, om mycken gråt och klagan.
Om tappra kämpars fejder hören nu den underbara sagan!

Den äldsta chanson de geste-dikten som finns bevarad är den mäktigaste av dem alla. Rolandsången skapades på 1000-talet och handlar om riddaren Roland och hans ödesdigra strider på spansk mark. Jongleuren (medeltida underhållare) Taillefer ska enligt sägen ha sjungit delar ur Rolandsången för att inspirera normandernas krigare inför slaget vid Hastings. Kraften i dikten gjorde tydligen susen. Normanderna segrade och blev herrar över England. Om legenden stämmer måste diktverket ha tillkommit senast år 1066.

Var Toruld svenskättling?

Men även om det bara är en legend så anser man att just normander skapade Rolandsången, det vill säga ättlingar till de nordbor som erövrade Normandie på 800- och 900-talet.

Här slutar hävden
     som Toruldus gjort till vers.

Så slutar Rolandsången. Är denne Toruldus bara nedtecknaren av dikten eller är han dess skapare? Inga svar finnes, historien är hemlighetsfull som graven. Men vem kan han ha varit? Avlatiniserat blir namnet Turold, vilket klingar nog så nordiskt. Han var ju normand, troligen av norskt eller danskt ursprung. Men varför inte svenskt? En hallänning, skåning, smålänning eller kanske en från svearnas folk som hängt med daner och norer på vikingatåg. Hette författaren ”egentligen” Torold, Torulf eller Torvald? Normanderna var förvisso helt frankiserade i det att de på 1000-talet enbart talade franska, men namnbruk har en benägenhet att hänga kvar trots språkbyten.

Det finns flera Turoldar i Vilhelm erövrarens (den normandiske segraren i Hastings) närhet att välja på från den tiden. På Bayeuxtapeten finns det en namngiven Turold. Biskop Odo av Bayeux, som var Vilhelms halvbror, hade en Turold till son, en riddare som deltog vid Hastings. En annan Turold fick bli abbot i England av Vilhelm. Och så finns det ytterligare ett par Turoldädlingar från trakten. Eller var det bara en helt okänd munk som skrev ned det mäktiga verket?

Ett lejon till bok

Men även om författaren var en liten mus i ett kloster så har han åstadkommit ett lejon till bok. Rolandsången var ett av kontinentens mest välkända berättelser och återberättades i flera århundraden. Det översattes på sin tid till många europeiska språk, bland annat till norrönskt tungomål med titeln Karlamagnús saga. Det föll i glömska på 1600- och 1700-talet, men på 1800-talet fick man på nytt upp ögonen för det, och det har sedan dess kallats Frankrikes nationalepos.

För drygt 15 år sedan översattes Rolandsången i dess helhet. Men redan i mitten av 1900-talet översatte Frans G Bengtsson (Röde Orms skapare) delar av eposet. Han rimmar frodigt (till skillnad från den senaste översättningen) och låter berättelsen börja så här:

Karl, kejsaren, vår väldige monark,
har sju års tid fört krig på Spaniens mark
och intill havet underlagt sig landet.
Borg står ej, när med makt han rycker an;
ej mur, ej fäste honom trotsa kan;
blott Saragossa, högt på berget, kan det.
Där styr en som ej älskar Gud, Marsile;
Muhammed och Apollyon hör han till.
Snart också han av ofärd snärjts i bandet.

Boken berättar om en av Karl den stores krigskampanjer i norra Spanien, som då huvudsakligen låg under morisk kontroll. Araberna (de på iberiska halvön kallades morer) hade 710-talet erövrat större delen av den iberiska halvön och gick snart över Pyrenéerna. På 730-talet segrade Karl den stores farfar Karl Martell över morerna i några slag, och hans son motade dem senare tillbaka över bergen. Karl ärvde dispyterna med morerna (men också den vanliga diplomatin, han hedrades av kalifen i Bagdad med en elefant som fanns att beskåda i Aachen).

Karls fälttåg år 778 gick sisådär. Man härjade men lyckades inte inta Saragossa. Hemfärden slutade i katastrof. Eftertruppen som skyddade övergången över Pyrenéerna hamnade i bakhåll i Roncesvalles och höggs ned till siste man. Bland de döda fanns Roland, markgreve och en av Karls pärer, paladinerna. Redan på den tiden visste man att det var basker som anordnade bakhållet. Karls hävdatecknare Einhart skriver om episoden och hur frankerna fick ”erfara baskernas förrädiska sinnelag”. Men i diktens sköna värld har baskerna omvandlats till saracener, muslimer som ju var frankernas huvudsakliga fiende på Iberiska halvön.

”Franker”? Jo, något Frankrike fanns ännu inte. Franker var den germanska folkgrupp som slutligen erövrade det galliska område av romarna på 400-talet. Karl var således härskare över vad vi numera kallar Frankerriket. Frankerna ärvde så småningom språket i Gallien, ett vulgärlatin som formats där, vilket tillsammans med rester från frankiskan med tiden blev till franska. Rolandsången är således skriven på sådant vulgärlatin, eller fornfranska om man så vill.

Förräderi, hopplös strid och fruktansvärt straff

Ingen seger mot franker utan förräderi! Ingen spännande bok heller! Intrigen i Rolandsången sätts i gång genom ett förrräderi, vilket binder samman hela boken. Rolands svärfar Ganelon blir i bokens början uppmanad att föra budskap till Saragossas kung Marsile. På Rolands inrådan. Ganelon ser uppdraget som livsfarligt och därmed Rolands förslag som en skymf. Väl i Saragossa förråder han därför Roland genom att tipsa Marsile hur och var han ska anfalla Rolands trupper.

Efter en förtvivlad och ärofull kamp mot den mångdubbelt stora fienden, en av den europeiska litteraturens största krigsscener, dör slutligen Roland som siste man på slagfältet. När budet om händelsen når Karl skyndar han dit för att vårda frankernas lik. Sedan intar han Saragossa och kristnar stadens muslimer (påhittat i diktverket). Till sist återstår uppgörelsen med förrädaren Ganelon, som begär duell men vars kämpe förlorar. Straffet blir kvartering, det vill säga att slitas i stycken av fyra hästar. Den ohyggliga åtgärden beskrivs så här för den som törs läsa:

De fyra hästarna
     är både eldiga och snabba,
och fyra knektar
     driver dem i våldsamt sken.
Invid ett vattendrag
     mitt på en vidsträckt äng
går Ganelon
     sin undergång till mötes:
var sena i hans kropp
     tänjs ut allt mer och mer,
varenda lem
     bryts sönder och slits av
och blodet rinner
     rött på ängens gröna gräs.
Så dog grev Ganelon
     som en eländig brottsling:
ja, den må ej få yvas
     som är trolös mot en ann!
(Övers Duprez/Carlstedt)

Förräderi var den tidens värsta brott. Att som vasall bryta svuren trohet mot sin länsherre och kung var det värsta man kunde göra.

En kamp på liv och död

Diktens starkaste avsnitt är huvudscenen, striden mellan Roland med mannar och saracenerna som legat i bakhåll. Man märker klart och tydligt hur författaren tänder till, en sorts glöd som är perfekt för en jongleur att slå sina åhörare med. Här finns allt. Inför slaget beskrivs saracenernas furstar i en sedvanlig ”katalog”. I litteraturhandböckerna, ibland skrivna av personer med behov av bättre glasögon, står det ofta att muslimerna genomgående beskrivs som uslingar, lömska, fula och djävulska. Visst får endera saracen finna sig i att framstå så, men flera beskrivs som nog så ädel som vilken frank som helst.

Där var en amurafle,
     som härskade i Balaguez,
en välväxt man
     med skarpa, rena anletsdrag.
Så snart han är
     i sadeln på sin goda häst
med svärd och lans,
     så blir han fruktansvärd,
och han är frejdad
     för sin stora tapperhet – 
ja, vilken riddare,
     om blott han vore kristen.

Faktum är att redan på bokens 25:e rad sägs en muslim vara en modig och duglig riddersman. Föreställningen att saracenerna beskrivs som enbart kräk får nog tillfalla den fruktansvärda europeiska sjukdom som kallas oikofobi och polariserande tyckare.

När frankerna väl märker att de är förrådda viftar Roland bort Ganelons förräderi. Det är inte honom värdigt att påpeka sådana futtigheter. Vidare anser han det ovärdigt att blåsa i hornet Olifant så att Karls trupper kan komma till undsättning. Den tappraste riddaren räds väl inte ett gäng araber – även om de råkar vara hundra tusen. Det är en av eposets höjdpunkter. Tre gånger ber Rolands bäste vän Olivier att Roland ska blåsa, tre gånger säger denne nej tack. När Roland senare säger att det nog kan var värt att blåsa säger Olivier uppgivet att det är för sent. Marken är redan våt av döda frankers blod; det är vad Rolands övermod har lett till. Ingen är fläckfri på jorden.

Frodigast är själva stridsscenerna. Bäst i strid är förstås Roland som slaktar hundratals fiender. Så här hurtigt har Frans G Bengtsson översatt ett avsnitt:

Då drar han Durendal, sin goda klinga.
Chernuble mot med sporrad häst han far,
Slår tu hans hjälm, av ädelstenar klar,
Och genom huva, hår och ögonpar
Och anlete och kropp det hugget tar:
Den vita brynjans ringar sönderspringa.
Allt ned till skrevet klyves hedningen;
Och sadeln, guldinlagd, klyvs även den,
Samt hästen ock. Till mark bland döda män
Förmår det hugget man och stridshäst bringa.

Bredvid den tappre Roland och den kloke Olivier finns också krigarprästen Turpin. Men inte ens Turpins bergfasta tro och förmåga att ingjuta mod och gudstro i frankerna kan rädda dem mot en övermäktig fiende. Till slut är Roland ensam kvar. Araberna har dragit sig tillbaka livrädda för den dundrande Roland, som dock är döende. För ett ögonblick dör stridens vimmel och larm dör bort när änglar hämtar den döde Rolands själ.

En sista dust

När man tror att boken sålunda ska gå mot sitt slut blir den faktiskt ännu bättre. Karls här tar sig till slagfältet med Guds hjälp när denne låter solen lysa kvar trots att natten faller. Snart anländer också emiren från Egypten varmed slutstriden sker. I bokens kanske mäktigaste scen dundrar Karl och emiren samman i envig. Efter lite munhuggande heter det snyggt:

Därefter teg de
     och lät ånyo svärden tala.

Karls svärd Joyuese talar förstås bäst, varmed emiren mister liv, rike och själarna när fienden kristnas. Till sist följer sedan uppgörelsen med förrädaren Ganelon.

Rolandsången är en av Europas stora klassiker. Inte nog med att den skildrar den gamla kampen mellan kristna och muslimer, den brer på med hela den medeltida riddarvärldens värderingar: mod, trohet, styrka - intill sista man.

Det är en värld som vi ännu älskar.