"Rasism" är gränsen för "allt"

Ofta får man höra "Jag gör allt för mina barn". Men gränsen verkar gå vid att bli kallad rasist. Gränsen för "allt" alltså.

Photo by James Lee on Unsplash

Av Hanna Sjöh

Tänker på alla dessa vuxna människor som tillåter det som sker. Som tycker att det ska lösas med "förebyggande åtgärder" och eventuellt "hårdare straff". Tar man fram det tunga artilleriet som återvandring och att riva upp medborgarskap, så är man automatiskt brunsmetad, och det är som vanligt det värsta man kan vara.

Det har pratats om att svensken kommer få nog när det drabbar de fina kvarteren. När kulan eller sprängladdningen krossar roséglaset. Jag märker ingen reaktion. Ingen förändring eller självrannsakan i de flestas synsätt.

Människor står inte längre upp för saker, varandra, eller ens sina barn på ett högre plan. Om det inte är korrekt. Politiskt korrekt.

En enorm konflikträdsla står som en gigantisk elefant i rummet Sverige.

Att vilja bevara Sverige, svenskarna. Att våra barn ska kunna leka och träna fotboll i trygghet. Att de ska kunna gå hem från träning eller vänner en i trygghet – då är man radikal.

Hur kan man på riktigt säga att icke-svenskar som krigar med andra icke-svenskar inte är problemet, utan att Sverige och svenskarna är problemet? Ett enormt svek mot våra barn som blir hårt drabbade av den vansinniga samhällsutvecklingen på så många sätt. I förskolan. I skolan. På träningen. På fritiden.

För mig innebär allt - allt!

Att stå rakryggad, stå upp för, höja sin röst, även när det är obekvämt. Även när det går emot vad den stora massan och etablissemanget tycker, tänker och säger. Våga ta en diskussion. Våga säga det ingen annan säger. Det är en befrielse och om något, en kärlekshandling gentemot våra barn och ungdomar. Jag förstår inte hur tystnad eller passivitet ens kan vara ett alternativ, för någon, men framförallt om man är förälder.