Ragnarök à la Heidenstam

Lite om en dikt av Verner von Heidenstam.

Ibland är det klokt att börja med slutet. Verner von Heidenstam skrev förvisso enstaka dikter efter diktsamlingen Nya dikter från 1915, men huvudsakligen tystnade han som skald med den samlingen. Sista dikten i Nya dikter heter lämpligtvis “Ragnarök”, som alltså kan sägas vara hans sista för en offentlig publik framförd dikt.

Fast den skrevs långt tidigare, redan 1899. En modekänslig poet hade troligtvis år 1915 gallrat ut “Ragnarök” och en bunt poem till med fornnordiska och sagohistoriska teman. Nationalromantiken hade varit en av de förhärskande stilarna i flera decennier men led nu mot sitt slut, och nya moden började tränga fram på parnassen. Året efter, 1916, kom både Pär Lagerkvists samling Ångest och Edith Södergrans Dikter, båda med en ny ton och stil i diktningen.

Heidenstam var förvisso inte lastgammal 1915, bara 65 år. Men ändå gammal nog för att inte behöva lyfta fingret för att känna hur vinden blåser. Han skrev som han tyckte om att skriva. Och förresten, hade han inte alltid gjort det? Han hade turen att ständigt vara först ute i sitt skaldskap, och ofta berodde det på hans egensinnighet och inre lusta.

Han första diktsamling, Vallfärd och vandringsår, 1888, gick på tvären med 80-talets samhällskritiska litteratur. Heidenstam skrev i stället om Orientens håglöshet, om livsglädje och de egna känslorna. Och lade agendan för ett helt decennium av svensk litteratur.

Han var bland de första som skrev historiska romaner efter gedigna bakgrundsstudier, med smakfull tidskänsla, med esprit och djuplodande ödesmättadhet - krönt med sviten Folkungaträdet 1905-1907. Hans diktcykel Ett folk (lagd först i Nya dikter) fick folk att häpna genom frasen “Det är skam, det är fläck på Sveriges baner, / att medborgarrätt heter pengar.” Sådana ord, lätt att tro att de har en viss socialistisk klang, hade ingen väntat av honom. På så sätt skrev han in sig i en modern nationalism snarare än den tidigare punschpatriotismen och liberala nationalismen. Här betonades öde och gemenskap mer än hurtigt hyllande av fornstora dagar och frihet från gamla politiska former.

Heidenstam gick kort och gott sin egen väg. Han var förvisso ängslig om vad folk tyckte och tänkte om honom, men i grund och botten följde han den stig som en inre röst vägledde honom längs. Hans snille består - bredvid den poetiska talangen förstås - i just egensinnighet och klurighet. Man vet inte riktigt var man har honom.

Flera poem i Nya dikter talar om ålderns höst, ragnarök med mera, som om det skulle vara färdigt med gamle Verner. Och visst tystnade han som skald, men likväl hade han mage att vandra ytterligare 26 år på jorden, till 1941.

Sin egensinnighet, sturskhet och ödeskänsla trogen slutar därför Nya dikter som den gör, med “Ragnarök” - fast med en liten annan syn på saken. Alla känner vi berättelsen om ragnarök. Den milde ljusguden Balder dör, jättarna tågar mot Asgård, de döda seglar under Loke mot asarna, solen slukas, Oden, Tor och Frej kämpar och dör, världen rämnar - men lyfts ur djupet igen för en nya era under Balders egid.

En ljus tid, har många tolkat det som. En kristen tid, anser vissa, kanske rent av paradiset. En ny hednisk cykel, anser andra, men mildare än tidigare . En hybrid mellan den hårda asatiden och den nya kristna tiden, tolkar ytterligare andra. Gemensamt är att tiderna blir angenämare, skonsammare, klokare.

Men Heidenstam har sett något annat. Precis som Oden i hans dikt. “Tro ej valan, hon är kvinna”, påpekar Oden. Och berättar något helt annat om Balder än vad mängden tror om honom. Sturskt fnyser han åt Höners tankar om Balders milda välde. Och ödesmättat stegrar han sin springare för den sista kampen.

Eller förresten, med lite heidenstamsk klurighet i baktanke, menar han kanske att den kristna guden - som vissa menar att Balder symboliserar - trots allt är strängare än Oden?

Man får gåshud av Heidenstams dikt. Det är kort och gott ett fantastiskt slut på både Oden och en lysande diktarbana (även om Heidenstam hade mage nog att leva 26 år till).

Ragnarök

Stormen slår dörren i stycken, och snön
yr i salen, där Oden,
blodbesudlad,
skuldbelastad,
i asarnas ring
rest sig att möta ragnarök.
Blott från hans brynja
glimmar grått ett ljus genom mörkret.
Stönande kramar Tor
hammarens skaft, men Höner,
asen, som darrar vid vapenslammer,
rädd att röra ett blottat svärd,
halkar krokbent på isiga golvet,
än till dörren och än till bordet.
Annars sällan i salen sedd,
skrapar han smulorna samman och slösint
äter och dricker vad gudarna lämnat.
Spröd i stämman begynner han sjunga:

»Tursar, resar från Jotunhem
ser jag på klipporna klättra och grina.
Övermodiga, blodiga asar,
smädad jag blev för min enfalds skull,
när jag skapade er till ära,
människans huvud efter mitt eget.
Balder den blide, ensamt Balder
teg och såg mig stilla an.
Gån att falla! Han skall styra
nyfödd, jungfruligt grönskande jord.
Soltid, fridstid siar valan,
lek om dagen och sömn om natten.
Axbekransad skall Balder leda
Höner att vila på härskaresätet.
Höner, trygg, i gudarnas skymning
dricker er till, I bleknande asar.»

Svarar Oden:

»Tro ej valan, hon är kvinna.
Stilla och stum satt Balder på bänken.
Skygga sinnen sökte hans öga.
Min var makten och ej den mildes.
Väntande satt han, den vite – den väldige.
Litet du känner rättfärdighetens
gode Gud, om aldrig du märkte
över det ljusa ögat hans pannas
obevekliga, hårda veck.
Lönligt en afton, när facklorna lyste,
såg jag mot Balder. Det var den första,
var den enda gång jag har darrat.
Mjöd jag spillde ur hornet på handen.
Högre, strängare satt han än Oden.
Aldrig skall asarnas blod
sluta att bulta i Balders bröst.
Aldrig blir jorden din,
aldrig kommer vila.
Rida vill jag till ragnarök.
Sadla mig springaren! Solen är släckt,
redan begynna stjärnorna falla.»