Psykologin tog över - om det förlorade hoppet och modernismen
Kan man tala om kollektiv inlärd hjälplöshet? Skulle ett modernt samhälle som Sverige kunna fastna i ett tillstånd av mental hjälplöshet? Tanken svindlar…
Följande text från 2018 återpubliceras här i varsam bearbetning.
Vetenskap hålls högt. Dock förväxlar många vetenskapliga rön med sanning. Vetenskap är en metod, inte sanningen i sig. Det exemplifieras genom att ett vetenskapligt rön eller en teori falsifieras eller motbevisas av nya rön. Exempelvis hävdade forskningen länge att fett är farligt att äta. Idag talas det i stället om socker, vitt mjöl och kolhydrater som mindre hälsosamt.
På samma sätt som vetenskap är en metod, är demokrati en metod. Men idag tas inte sällan genvägen till att metoderna i sig görs till mål. Metoden demokrati och metoden vetenskap blir det väsentliga i stället för vad som kan åstadkommas därigenom. Så vad sker med människan i en värld där sökandet efter sanning upphör och hoppet sätts till metod?
Ett vetenskapligt område är psykologin. Den har som ambition att förstå och förklara människors beteende, känslor och tankar. Psykologin är dock inte ett sammanhållet system, utan omfattar en rad olika perspektiv, teorier och skolor vilka uppstått ur kritik mot varandra. Exempel på tidiga sådana perspektiv är det psykodynamiska och det behavioristiska. Psykologin är ung. Man säger att den föddes som egen disciplin år 1879. I Sverige blev psykologin ett eget ämne först efter andra världskriget. Innan dess hanterades de frågor psykologin intresserar sig för (under olika epoker) inom filosofin, teologin och pedagogiken.
Psykologin tar intryck av sin samtid
Det var samtidigt med modernismen som psykologin som specialisering växte fram. Och det var mycket som kom att hända under den period då bland annat Friedrich Nietzsche (1844–1900) var verksam. Inte minst kom synen på människan att förändras i grunden. Nietzsche har bland annat tillskrivits citatet: ”What is the task of higher education? To make a man into a machine”.
I en essäsamling om Nietzsche och nihilismen skriver Richard S. G. Brown, filosofiprofessor vid Brock University i Ontario:
”In Thus Spoke Zarathustra, Nietzsche makes the rather categorical claim: ’…the awakened and knowing say: body am I entirely, and nothing else; and soul is only a word for something about the body’ (part one, 4). In a work which is replete with exaggeration couched in poetic, figurative, and metaphoric language, one fact might easily be overlooked. Nietzsche is making this claim literally and takes this claim very seriously: ‘Body am I entirely’. Within the context of Zarathustra, a book which is addressed to ‘all or no one’, Nietzsche attempts to persuade those few who are capable of actualizing their potential for self-mastery, for self-overcoming, to give the earth a human meaning. However, those few who might be capable, who might have the necessary capacity to act, are able to give the earth a human meaning literally only in virtue of their bodies.”
(Richard S. G. Brown, Nihilism: Thus speaks physiology, i ‘Nietzsche and the rhetoric of nihilism: Essays on interpretations, language and politics’; Darby, Egyed, Jones (red), Carleton University Press, Kanada, 1989, s. 133)
Med modernismen följde även en vilja att skriva om historien för att den bättre skulle passa den ”nya människan”. I detta ingick bland annat att skriva ut Gud ur ekvationen, något vi finner inte minst hos Nietzsche med sitt välkända ”Gud är död”.
“Nietzsche appears to attack almost everything that has been considered sacred: not only Socrates and scholarship, but also God, truth, morality, equality [and] democracy“.
(Clark, Maudemarie. Nietzsche, Friedrich (1844–1900), 1998, doi:10.4324/9780415249126-DC057-1. Routledge Encyclopedia of Philosophy, Taylor and Francis, https://www.rep.routledge.com/articles/biographical/nietzsche-friedrich-1844-1900/v-1.)
Sekulariseringen är en mänsklig konstruktion
Filosofen Bengt Kristensson Uggla presenterade i programmet Idévärlden (SVT, 2017) sin teori om förhållandet mellan det religiösa och det sekulära. Han tar utgångspunkt i 1800-talets berättelse om Christofer Columbus (som ju levde och verkade på 1400-talet!) och menar att moderniteten, för att komma loss från en ”medeltida kyrklig överhöghet över (bland annat) den akademiska världen” behövde konstruera en berättelse; en sekulariseringsberättelse.
Att berättelsen om Columbus, så som vi kommit att känna den, är en efterhandskonstruktion är inget konstigt. Tvärt om! Det är säkert så att denne påstått målinriktade och rationelle upptäcktsresande i själva verket inte alls var så strukturerad. I själva verket var han en djupt troende människa som, vilket Kristensson Uggla påtalar, famlande gav sig ut på haven utan den blekaste aning om var han befann sig. Men modernismen behövde portalfigurer och Columbus gjordes på 1800-talet till en av dem; för att ge underbyggnad till ett rationalistiskt och modernt samhällsbygge präglat av bland annat social ingenjörskonst.
Detta skapade, så klart, motsättningar mellan tro och vetande. Helt enligt plan. Man ville skapa en bild av ”den korkade och religiösa medeltidsmänniskans platta värld” för att vinna sympatier för moderniteten; för vad man menade var ”förnuftet”. Människans värld, som förr var fylld med mening, kom att avmystifieras för att i stället förklaras i rationella termer som tillståndens orsak och verkan.
Det var i denna miljö, där modernismen vill göra upp med det som man menade var utdaterat, som psykologin växte fram som egen disciplin. Synen på människan som en maskin utvecklades parallellt med industrialismens framväxt. Det var ingen slump att Sigmund Freud (1856-1939) kom att använda begrepp som ”försvar” och ”mekanismer”; ord tagna direkt från det militära försvaret och industrins mekanik. Hans dotter, Anna Freud (1895-1982), kom senare att vidareutveckla teorin om försvarsmekanismer. Frågan är om det var (och är) möjligt att förstå människan genom jämförelser med maskiner.
Psykologins fortsatta försök att definiera mänskligt liv
När vi idag läser mer sentida psykologiteori som, exempelvis, det kognitiva perspektivet (som uppstod under 1900-talets andra hälft och utgår ifrån att man kan förstå människors beteende och hälsa utifrån hennes tänkande), finner vi formuleringar som rakt igenom andas ett behov av att kunna förklara människan så likt en kristen förståelse av henne att det nästan blir rörande.
”När vi förstår att det finns en framtid och att det kommer en morgondag, vill vi gärna veta vad det är som väntar oss. Det ger en känsla av trygghet att vara förberedd på det som skall hända. Den tryggheten hotas varje gång vi hamnar i någon sort förändring. En katastrofsituation eller en stor personlig förlust innebär att förutsättningarna för vårt liv förändra.”
(Cronlund, Lev i tiden: Psykologi 1, Sanoma Utbildning AB, Stockholm, s. 77)
Den inlärda hjälplösheten
Naturligtvis nämns inget som har med kristen tro att göra eller som relaterar till Gud (det har ju vetenskapen gjort upp med!), men det blir tydligt att cirkeln verkar sluta sig, att de frågor som människan bär och alltid burit på faktiskt besvarats väl historiskt då de sorterades inom teologin.
Vidare inom det kognitiva perspektivet stöter vi på den nutida psykologen Martin Seligman (f. 1942) som myntade begreppet inlärd hjälplöshet:
”I vissa situationer upplever människor att de varken kan förutse eller påverka händelseförloppet. De är i en situation som inte blir bättre oavsett hur de beter sig. De får ingen förstärkning, bara bestraffning. Beteenden som är avsedda att påverka situationen till det bättre, att få positiv förstärkning från omgivningen, har ingen som helst effekt. Då slutar de att försöka och blir passiva. Det spelar ingen roll om de försöker förändra situationen, det blir ändå inte bättre.” (Ibid)
Passivitet kan ta sig olika uttryck. Det kan handla om såväl fysisk som mental passivitet. Att, exempelvis, fastna i ett destruktivt beteende skulle kunna vara en effekt av den inlärda hjälplöshet som Seligman pratar om. Och en intressant aspekt är huruvida man kan tala om kollektiv inlärd hjälplöshet? Skulle ett helt modernt samhälle kunna fastna i ett tillstånd av mental hjälplöshet? Tanken svindlar…
Ur psykologin springer även olika terapi- och behandlingsmetoder. Exempelvis den kognitiva terapin som ”utvecklades av den amerikanske psykiatern Aaron Beck (f. 1921). Från början var han psykoanalytiker men han började behandla patienter med depressioner med en ny form av korttidsterapi, som kom att kallas för kognitiv terapi. Den bygger på teorin att psykisk ohälsa orsakas av felaktiga tankemönster och behandlingen ska förändra dem. Har en person psykiska problem beror det på hur han tänker på problemen, inte på yttre omständigheter” (Ibid. S. 79).
Enligt Beck styrs våra beteenden och reaktioner av tre sorters tankar:
· Hur vi tänker på oss själva
· Hur vi tänker på andra och omvärlden
· Hur vi tänker på framtiden.
Tanken bakom kognitiv terapi är att om vi tänker negativt mår vi psykiskt dåligt och då måste vårt sätt att tänka ändras. Och här finns – jämte den kristna förståelsen av uppenbarad sanning – likheter med kristen tro och lära om hur vi kan och bör tänka om oss själva, andra, omvärlden och om framtiden. Vad man dessutom också gör inom psykiatrin idag när det handlar om psykisk återhämtning, är att betona vikten av hoppet:
”Hoppet är källan till det arbete som individen, anhöriga och personalen inom psykiatrin och socialtjänsten måste ta itu med.”
(Alain Topor & Klas Sundström, ’Återhämtning, en introduktion’, Psykiatri södra Stockholm)
Modernismen som en parentes i historien
Tillbaka till programserien Idévärlden. Under en tidigare säsong mötte vi filosofiprofessorn Fredrik Svenaeus som, då han presenterade sin tes, uttryckte att ”det enda meningssystem som fortfarande värderas och verkligen fungerar när det gäller att få bukt med sitt lidande är den medicinska vetenskapen. Diagnosen har blivit den enda möjligheten…” (Svenaeus tes kan ses här). Men kan vi (på tal om inlärd hjälplöshet) verkligen slå oss till ro med detta? Är det vad vi vill med den uppväxande generationen? Är det så illa ställt att detta är representativt för hur vi ser på oss själva, våra medmänniskor och framtiden?
Är det så att just du, just nu, svarar nekande på dessa frågor; är det så att det i dig tänds en gnista som gör att du börjar fundera på sambandet mellan ökad psykisk ohälsa och den utveckling som skett i och med modernismen (och som fortsätter i postmodernismen)? Är det så att du inte vill se dig i en kollektiv inlärd hjälplöshet, utan tror att vi är ämnade för mer – då vill jag att du skall veta att förändring är möjligt. Det blir inte enkelt. Men det är fullt möjligt. Jag vill också hälsa dig välkommen till den skara som redan börjat resan.
”Må hoppets Gud fylla er tro med all glädje och frid och ge er ett allt rikare hopp genom den heliga andens kraft.” (Rom 15:13)
”Gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor.” (1 Kor 15:19)