Polsk nationalism
Polsk nationalism
Lite om polsk nationalism sedan landets delning på 1700-talet. Med två nationalistiska dikter - av en svensk och en polack.
I podden På gamla och nya stigar gavs helt nyligen ett avsnitt om de stolta polackerna. Polackerna har varit särdeles stolta alltsedan deras land erövrades och delades upp av Ryssland, Österrike och Preussen i slutet av 1700-talet. Katastrofen blev en katalysator för polackerna, som tvingades finna sig själva på nytt och kämpa för att få till självständighet på nytt.
Först 1919 lyckades man med den saken. Men det blev en kortvarig självständighet i och med att Tredje riket och Sovjetunionen beslöt dela upp landet 1939. Igen blev polackerna fråntagna sitt land. Och efter kriget hamnade man under sovjetisk egid även om det räknades som ett självständigt land. I landet rådde kommunistisk (sovjettrogen) diktatur, med allt lidande det innebar. Landets gränser justerades vilt av Sovjet, varmed miljoner tvångsomflyttades. Vidare stannade många hundra tusen exilpolacker kvar i Västeuropa av rädsla för ryssen efter 1945.
Först efter murens fall 1989 kunde Polen än en gång bli ett självständigt rike. EU-topparna verkar glömma - eller strunta i - sådana historiska realiteter när de försöker läxa upp Polen ibland. Men polackerna har varit stolta och stått upp för sin rätt.
Delningen i slutet av 1700-talet berodde på en svag kungamakt och en oproportionerligt stor adelsklass som hindrade landet att uppbåda tillräcklig enighet och styrka (från kungamakten av tradition). Dessutom hade de digra krigen med svenskar och ryssar satt djupa spår i landet. Finanser, militär, gemenskap - allting fallerade när stormakterna tyckte att det var lika bra att stycka upp landet.
Därmed föddes en ny polsk nationalism. Från tidigare fanns i viss mån sarmatismen, en idé att polsk adel härstammade från folket sarmater, ett antikt stäppfolk. Men det släktskapet sågs blott gälla adeln, som inte blygdes att å det grövsta utnyttja sin bondebefolkning. Sarmatisk nationalism var långt ifrån folkligt förankrad.
Först efter delningen av landet, dess upphörande och att folket underordnades främmande makter, kunde en ny nationalism födas. Det skedde samtidigt som många andra européers uppvaknande nationalism på 1800-talet. Men polackernas skilde sig däri att de hade hårda historiska realiteter att luta nationalismen mot. Tjeckien, Ungern, Serbien, Finland m.m. låg sedan århundraden under andra riken. Italien och Tyskland utgjordes av diverse riken. I Sverige, Danmark och England uppstod nationalistiska krafter av andra skäl än ofrihet. Och så vidare. Det polska ödet var unikt i Europa, därmed också deras nationalism.
Den tog sig bland annat uttryck i några uppror på 1800-talet, vilka inte ledde till någon polsk frihet. Mest känt är Novemberupproret 1830. Upproren slogs dock ned. Bättre kunde då krafter underifrån kämpa: konstnärer, studentföreningar, skribenter, lärare m.m. Chopin skrev polonnäser och mazurkor, polsk musik i välkomponerad form. Studentföreningar hade klubbar där man diskuterade (och säkert konspirerade) om vad det polska, vitryska, ukrainska och litauiska bestod av - den gamla unionen Polen-Litauen var ett stort rike som rymde många folk. Målare gjorde tavlor med storslagna historiska motiv. Skribenter skrev i utlandet om folklig väckelse - i själva Polen var censuren stenhård, särskilt i den ryska delen. Lärare och präster gav “i smyg” folket uppmuntran.
Men kampen var långt ifrån lätt, som alltid när det gäller frigörelse. Upproren slogs ned, fastän tapper kamp. Studenter och konstnärer tvingades från polsk mark så att ryska myndigheter kunde hålla koll på dem. Många konstnärer, t.ex. Chopin, vågade sig inte till landet eller släpptes inte in. Lärare och skribenter som tog sig friheter kunde hamna i fängelse. Nationalism har alltid inneburit en svår kamp.
Ibland fick den polska nationalismen draghjälp av andra som sympatiserade med de förtryckta polackerna. En av de stora svenska 1800-talspoeterna, Carl Snoilsky, som även gjorde sin insats för svensk nationalism, skrev några dikter för Polen och dess folk. “På Polens dag” heter en av de kraftfullaste dikterna, men den är något för lång en dag som denna. En kortare Snoilskydikt heter kort och gott “För Polen” (från 1863) vilken går så här.
I ädla hjärtan alla,
som slån för sant och gott,
er vill jag anbefalla
det arma Polens lott.
Dess kval vid marterpålen
skall röra varje bröst:
Nåväl, en tår för Polen,
och strax har Polen tröst!
I tankens riddersmänner
kring frihetens banér,
I, de förtrycktas vänner,
se här ett kall för er!
Ert ord slår ned som strålen,
till er ser världen opp:
Nåväl, ett ord för Polen,
Och strax har Polen hopp!
I väldige på jorden,
med makt kring land och hav,
o sätten gräns för morden,
o dragen styrkans glav!
Vid första klang av stålen
skall våldets örn bli skrämd:
Nåväl, ett hugg för Polen,
och strax har Polen hämnd!
Men gagna dessa böner
till intet – då förvisst
bland er, I sångens söner,
finns hjälparen till sist:
En skald med djupa toner
står upp i folkens mitt –
Kom, skald, och skaka troner,
kom och sjung Polen fritt!
Många gånger har också skalden lyckats där krigaren har gått bet. Pennans makt är ibland starkare än svärdets. Just att skapa en nationalistisk anda tillkom inte minst just konstnärligt lagda personer: kompositörer, målare, diktare m.m. Polen har tre stora skalder från 1830- och 40-talet som i mycket av sin dikt just ville framhäva den polska saken: Adam Mickiewicz, Zygmunt Krasiński och Juliusz Słowacki.
De lyfte fram sitt Polen i stora verk. I det lilla formatet ska avslutningsvis återges en dikt av Krasinski, “Polens framtid”.
Jag tror, att Polen skall sin framtid värna, att det skall resa sig från olycksslagen, om också vi ej leva till den dagen. För dagens gryning bleknar nattens stjärna. Den enda tanken, född i skaldens hjärna, kanske först då till verklighet är vorden, när våra ben förmultnat re'n i jorden. För dagens gryning bleknar nattens stjärna. Det synes fåfängt att mot udden spjärna, och förrän Herrens vägar blivit klara, ha många sekler hunnit hädanfara. För dagens gryning bleknar nattens stjärna. Vi levde och vi ledo ju så gärna, och inga offer vore oss för stora, om andra finge vad vi måst förlora. För dagens gryning bleknar nattens stjärna.
Krasinski fick aldrig uppleva polsk frigörelse. Snoilsky inte heller. Men tack var poeter som de två, särskilt då den polska skalden förstås, kunde den nationella andan hos polackerna gro och med tiden slå ut - i fritt välmående.
För dagens gryning bleknar nattens stjärna.
Vill du stödja Svea Ting? Det görs bäst på följande vis. Ditt stöd behövs.
Teckna en prenumeration. Info finns i fliken “prenumerera” på sveating.se.
Donera genom Swish till 0735200402. Märk din swish med “gåva”.
Dela den här artikeln med dina bekanta.
Dela Svea Ting med dina vänner.
Skriv i kommentarsfältet vad du uppskattar (eller inte) med den här artikeln och Svea Ting - bara möjligt för prenumeranter.