Politiska klickar liknar gatans gäng
En vän fick ett smärre problem för några år sedan när han skrev sin avhandling. På ett seminarium klagade många på att han använde ordet ”klick”. Inte en klick smör förstås. Eller när det sa ”klick” för kungen för snart femtio år sedan. Ämnet var statsvetenskap eller så, och han undersökte politisk organisering. Ordet ”klick” var därför centralt, ansåg han.
Men de andra på akademin tyckte att det lät oseriöst eller bara konstigt. Det påminde för mycket om skolgårdsgäng, huligangäng eller mer obehaglig gängbildning på gatan. Det var i och för sig avsikten med undersökningen, att visa att politisk gängbildning påminde om hur gäng bildas, organiseras och fungerar på bland annat skolgård och bland kriminella.
Kanske var idealet om neutralt tjänstemannaskap inom förvaltning så starkt inhamrat bland de andra akademikerna att de inte ville veta av hur gängbildning och gängs inflytande kan påverka politiken, rent av styra den. Men det är bara att blunda för verkligheten. Ibland är gängbildning den starkaste kraften inom ett lands politik. I Sverige de senaste 30 åren ligger knappast förnuftig omsorg om det egna landet och dess folk till grund för den förda politiken. Snarare styrs politiken av gängbildningsmekanismer, såsom december-/januariavtalen efter de senaste två valen. Men långt före det har vi sett hur simpel gängbildning har styrt svensk politik.
Åter till min gamla vän. Kritiken av ordet ”klick” var direkt idiotisk när man tänker på det. Ordet används i alla möjliga språk på ett både alldagligt och mer seriöst sätt. Tyska vänner till mig pratar om ”die Clique”, det vill säga kompisgänget. Engelskan använder också den franska stavningen för att beskriva särskild gängbildning. Och på svenska är det inget konstigt att tala om politiska klickar.
Vad är de fyras gäng i SD annat än en politisk klick? Det kinesiska kommunistpartiet på 60-talet hade också en berömd klick vid namn de fyras gäng. Moderaterna hade under Reinfeldt en klick om några personer som bildade stommen. Göran Persson var mästare på att hantera gängbildning inom sitt parti. Han hade kanske en egen stomme, men framför allt söndrade han ständigt klickar inom sossarna, varmed han kunde härska relativt ostört.
Gängbildning har blivit helt naturlig inom modern politik. Kanske inte något bra men tydligen något självklart. Partidemokrati är helt beroende av gängbildning. Och att tro att sådan gängbildning skulle styras av andra mekanismer än på skolgården och gatan är både bedrägligt och farligt.
I Sverige sätter gäng skräck i delar av landet i våra dagar. Det har funnits sådana invandrargäng i flera decennier, fast de har ofta funnits någon annanstans. Nu finns de överallt. Skottlossning, sprängningar, vägspärrar, rån, islamistkontroll av kvinnor, gruppvåldtäkter, maffiaverksamhet mot restauranger och andra småföretagare med mera. På alla sätt och överallt.
Hur har den gängbildningen uppstått? Knappast ur intet! Och knappast utan kännedom att det skulle komma att ske med ökad invandring och låt gå-mentalitet från myndigheternas sida. Politikerna och myndigheterna har varit lika arroganta som ovannämnda akademiker. De trodde att deras gängbildning var fin och ”demokratisk” (vad det nu betyder), precis som de trodde – eller gav sken av att tro så de kunde skylla på naivitet – att invandrare skulle bli beskedliga svenskar när de kom i miljontals.
Om min vän hade rätt i att politiska klickar inte fungerar helt olikt kriminella gäng, då kan man förstå det som har skett. Det finns en viss affinitet. Varför skulle politiker bry sig om invandrarklaner när de själva styrs av liknande mekanismer? Tidöregeringen är inget undantag. Vi får hoppas att de trots det kan vända politiken på sikt.
Men utsikterna för det? Nä, jag tar hellre en klick smör.