Orden räcker inte till för att förklara och fördöma

Ord är mäktiga, det vet vi. Men tänk om inte orden räcker till. Hur beskriver man samtiden då? Finns det nya ord att använda? Spelar det ens någon roll?

Det dök upp en tweet på X. Avsändaren var min författarkollega Lennart Svensson. Den skiljde sig från vad som brukar dyka upp från honom. Oftast är det mer esoteriska funderingar. Eller om litteratur och poesi. Det här var något helt annat. Först började jag skratta. Det var igenkänningen som gjorde det. Sedan fastnade skrattet i halsen. Orden fick mig att tänka på något jag då och då reflekterar över: svårigheten att beskriva vår samtid i ord.

Här tweeten:

Jag vet inte vad som föranledde den. Men frustrationen är tydlig. Ett kryddmått uppgivenhet finns där också. Därtill en känsla av att vilja ta i ännu mer. Det finns ingen uppgivenhet i orden, stridslust däremot. Jag känner igen mig i dessa känslor. Varje dag upplever jag dem. Livet som nationell dissident är ett Sisyfosarbete med Damoklessvärdet alltid närvarande, dock utan någon Gordisk knut som kan lösas med ett Alexanderhugg.

”Jag saknar ord” skriver Svensson och det gör också jag. Ofta. De räcker inte till. De har alla blivit fadda. Smaklösa. Meningslösa. De rullar av tungan men känslan är fortfarande otillfredsställande. Som ett avbrutet samlag. Jag vill skälla på mina motmänniskor som tillåter det som sker att ske. På de 99 procent Svensson tar upp. Men orden räcker inte till. Superlativen räcker inte till. Absoluta superlativ räcker inte till. Orden räcker inte till. Jag slår hårt när jag skriver det. Vill skrika: ”ORDEN RÄCKER INTE TILL”.

De ord jag behöver för att känna tillfredsställelse efter att ha förbannat var och en av alla de som var, är och kommer fortsätta vara Sverige och svenskarnas dödgrävare finns inte. Visst vill man stå på gatan och skrika. Men vad ska man skrika? Samma problem uppstår. Orden finns inte, för de som finns räcker inte till.

Sanningen är ju den att allt går åt helvete i Sverige. Sakta men säkert eroderar samhällskroppen, ekonomin, och tittar vi på demografin är det nattsvart. Ändå spankulerar folk omkring som vore det Edens lustgård. I alla fall tillsynes. I alla fall för många.

Ibland tänker jag att Cypher hade rätt. Ni vet, i Matrix.

”Du vet, jag vet att den här biffen inte existerar. Jag vet att när jag stoppar den i munnen säger Matrix till min hjärna att den är saftig och utsökt. Efter nio år, vet du vad jag inser?” frågar han agent Smith. Svaret ger han själv: ”Okunnighet är lycka.”

Tänk att få vara som alla dem som mina ord inte räcker till för att nå fram till. Som bara går vidare, rycker på axlarna och måste tänka, antar jag, att ”det löser sig”. Och för varje gång det inte löser sig så finner man ett sätt att hantera det och säger sedan till sig själv att ”det löser sig”. Okunnighet är lycka…

Det är lite oroväckande när personer som ändå är rätt bra på ordanvändning känner att orden inte räcker till. Det har gått långt då. Kanske måste jag lära mig svartspråket från Mordor. Den vänsterliberala värdegrunden föddes i en bagronk. Nåja, det låter hemskare än kloak, men fortfarande samma ord. Som inte räcker till. Deras värdegrund föddes på en plats som jag inte kan beskriva med ord.

Några nya ord kommer inte att konstrueras för oss att använda. I alla fall inte av mig. Om jag inte råkar ut för en Lindnersk knäpp vill säga. Till syvende och sist är det inte ord som avgör i alla fall, utan handling. Jag själv och Svensson får arbeta med de ord vi har. Vi får acceptera känslan av otillfredsställelse. Jag hoppades att jag, i slutet av denna text, hade en lösning att erbjuda. Men det visade sig inte bli så. Det enda jag kan konstatera är att orden inte räcker till.