Om skolan ändå...
De lite äldre av oss har kanske gjort erfarenheten av Ingemar Stenmark i klassrummet eller något av skolans allrum. Jodå, undertecknad upplevde det vid ett par tillfällen under skolgången. Klassen drogs iväg till en teve som fanns i ett rum och fick se vår egen Ingemar “bar’ å åk”. Om han vann den gången? Så långt sträcker sig tyvärr inte minnet. Vem vet, det kanske bara är en efterhandskonstruktion, men så långt jag minns stod jag och tittade på den där skärmen vid ett par tillfällen.
Självklart gjorde vi det för att vi skulle heja på de egna, på de svenske. Därmed måste man ändå säga att den där tittstunden fyllde en viktig funktion för oss svenska skolelever. Ett åk tog ju bara en minut, så tittandet tog ju inte särskilt mycket tid i anspråk. Funktionen var förstås att den svenska nationalkänslan skulle underblåsas. Det stod kanske inte om någon “nationalkänsla” i den tidens skolplan, men det togs väl mer eller mindre för givet. Nästan alla barn - och lärare - var ju svenskar.
Den sortens fostran är långt viktigare än många tror. Den skapar en inre kraft hos de blivande barn och ungdomar. Den fogar in dem i ett sammanhang och ger dem mål och syfte. Tydligt blir det genom ett exempel för drygt 150 år sedan. Litteraturprofessorn Carl Rupert Nyblom gick i gymnasiet 1849. Han var latinist, d.v.s. latin var ett huvudämne. Plötsligt störtar historieläraren in i klassrummet och säger att undervisningen måste avbrytas. Runebergs samling om händelser från kriget 1809, Fänrik Ståls sägner, har just kommit ut. Från Nybloms memoarer (citerat i Stenroth: Sveriges rötter, s 168):
Och så började han läsa den ena efter den andra av de nya sångerna och ju längre han läste, desto underligare till mods blevo vi. Det dröjde ej länge förrän tårar stodo oss i ögonen. När lektionen var slut, märktes en stor förvandling hos hela klassen. Alla tolv kände vi oss ‘omvända"‘. Vi voro ju från början uppfostrade till latinare, på den eftermiddagen föddes tolv nya svenskar, som begrep vad fosterlandskärlek var, och det hade vi Runeberg att tacka för.
Den nationalkänslan som delgavs barnen och ungdomarna ändrades under 1900-talet, men i grund och botten levde mycket av det kvar under större delen av seklet, bara lite avskalat av chauvinism och dylikt. Alla var ju svenskar, mer eller mindre. Alla bodde ju i Sverige. Stenmarkepisoden hade ungefär samma funktion.
Tyvärr står inget sådant i dagens skolplaner. Fast det är inte så hemskt som vissa föreställer sig. Läroplanens (både grundskola och gymnasium) inledande ord handlar om grundläggande värden, där allmänna ideal om “människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde” m.m. nämns. KD fick förresten när det begav sig in att kristen tradition nämns här. Sedan följer stycket “Medmänsklighet och förståelse”. För grundskolan står det bland annat:
Det svenska samhällets internationalisering och den växande rörligheten över nationsgränserna ställer höga krav på människors förmåga att leva med och inse de värden som ligger i en kulturell mångfald. Medvetenhet om det egna och delaktighet i det gemensamma kulturarvet ger en trygg identitet som är viktig att utveckla tillsammans med förmågan att förstå och leva sig in i andras villkor och värderingar. Skolan är en social och kulturell mötesplats som både har en möjlighet och ett ansvar för att stärka denna förmåga hos alla som verkar där.
Även om det lindas in i internationalisering o.d. så står det faktiskt nästan alldeles i början av skolans läroplan att skolan ska ge “medvetenhet om det egna och delaktighet i det gemensamma kulturarvet ger en trygg identitet som är viktig att utveckla tillsammans”. Läroplanen för gymnasiet utvecklar det lite.
Det svenska samhällets internationalisering och den växande rörligheten över nationsgränserna ställer höga krav på människors förmåga att leva med och inse de värden som ligger i en kulturell mångfald. Skolan är en social och kulturell mötesplats, som har både en möjlighet och ett ansvar för att stärka denna förmåga hos alla som verkar där. Förtrogenhet med Sveriges kultur och historia samt det svenska språket ska befästas genom undervisningen i många av skolans ämnen. En trygg identitet och medvetenhet om det egna och delaktighet i det gemensamma kulturarvet stärker förmågan att förstå och leva sig in i andras villkor och värderingsgrunder. Skolan ska bidra till att elever får en identitet som kan relateras till inte bara det specifikt svenska utan också det nordiska, det europeiska och ytterst det globala. Internationella kontakter och utbildningsutbyte med andra länder ska främjas.
Här står också diverse svepskäl, men i grund och botten ska skolan ge “förtrogenhet med Sveriges kultur och historia samt det svenska språket” samt “en trygg identitet och medvetenhet om det egna och delaktighet i det gemensamma kulturarvet”. Dessutom ska identiteten skapas utifrån det i tur och ordning svenska, nordiska, europeiska och sist globala - som ringar på vattnet.
Skolan ska alltså ingjuta en svensk identitet hos eleverna. Det är dess grundläggande uppdrag. Sedan kanske det inte blir så bra som för latinist Nyblom. Men man ska inte ge upp hoppet. Om man har barn i skolan kan man alltid hänvisa till detta skolans grundläggande uppdrag. Själv har jag haft åtskilliga osnutna ungar som plötsligt tystnar när jag läst Geijers “Vikingen” eller “Manhem”. Och går ut ur klassrummet med något konstigt i blicken.