Om midsommaren
I dag är det midsommarafton. Hur det nu kan vara afton på dagen! Men så är det. Och det är den dag på året vi älskar mest här uppe i Norden. Inte bara i Sverige utan även i grannländerna, likaså i Baltikum, där de också firar sommarens och ljusets skönhet.
Egentligen borde vi fira dagen den 21 juni, på sommarsolståndet, som är den naturliga midsommarafton. Det har människor säkert gjort en gång i tiden också. Under en mer kristen tid firade vi annars Johannes döpares dag den 24 juni. Än firar våra norska och danska bröder Sankt Hans-aften den 23 juni och våra finska grannar Juhannidagen. I Sverige vill man tydligen kunna supa fritt och friskt, varmed man 1953 förlade midsommarafton på en fredag i spannet 20 juni–26 juni.
Vi svenskar sjunger ju gärna även fritt och friskt, och särskilt då på midsommarafton. Inte bara när vi dansar runt stången utan även när vi äter och har det allmänt trevligt. Sedan kanske någon reciterar en dikt som inte har fått någon musik tilldelad. Men vad läser man då?
Det är inte helt lätt att finna bra svenska midsommardikter. Danskarna har det lättare. Den dikt de drar vid midsommar är skriven av en av deras främsta poeter och är till på köpet starkt patriotisk. Den heter “Vi elske vort land” men går oftast under titeln “Midsommervisen”. Den återfinns längre ned här för den som gärna läser lite dansk midsommarpoesi.
Men nu är vi ju svenskar och ska fira svensk midsommar. Med dans runt stången och insupande av svensk frodig natur när den är som livligast. Förutom de visor vi sjunger finns det ytterligare en och annan dikt som skildrar vår svenska midsommar. Magnus Elmblad var tidningsman och författare på 1800-talet. Hans dikt med den passande titeln “Midsommarafton” - den finns nedan - är kanske inte världens bästa poesi, men den fångar den trolska dagen och natten på ett härligt sätt.
Särskilt visar den upp vår svenska sed och tradition på midsommarafton: den majade stången, flickan och pojken i dans, sommarens trolska prakt och inte minst meningen ”Dig älskar svenskan allra mest, din mening kan vi tyda”. Är det någon mening bland jordens alla hemligheter vi svenskar kan tyda så är det just undret vid midsommar. För visst låter vi förföras av sommarnaturen då och blir delaktig i dess liv och värma. Ett tydande bättre än någon annan förståelse.
Lustigt är också hur midsommardans och lek kring stång uppenbarligen var något självklart i mitten av 1800-talet. Det står ju där i Elmblads dikt. Dans och lek kring majad stång är inte alls något påfund i och med Skansens öppnande som vissa vill få det till. Det fanns tidigare.
Dansen och leken är förstås ett sådant deltagande i naturen och dess krafter när vi “tyder” midsommaren. Då blir vi delaktiga i sommarnaturens krafter och skeende. Typisk därvid är diktens slut, hur flickan rusig av natur och dans ger sig åt pojken som ratades här om dagen. Inget hindrar moder jord när hon förför oss och besvärjer oss - urskillningslöst. Då är vi som henne själv, full av rus och hänryckning.
Glad midsommar!
Midsommarafton
Välkommen åter, glada fest, som löv och blommor pryda! Dig älskar svensken allra mest, din mening kan han tyda. Du skakar ax och frukter ned ur lyckans horn, som du bär med, av milda makter rågat. Mot jordens barn du huldrikt ler och tusen glada svar du ger på allt vad våren frågat. Hur hög och lummig skogen står, och blommor le därunder. En kör av glada fåglar slår i solbelysta lunder! Näckrosor smycka å och sjö, från ängen går en doft av hö, och kornas skällor pingla. Ur skogen porlar källans il, och runt kring guldbefransad pil konvolvlarna sig ringla. När solens strålar sneddas sen, vad poesi kring nejden, vad muntert liv! Nu börjas re'n mot löv och blommor fejden. De unga bryta hela fång och hasta sen med lek och sång, med löjen utan ända, tillbaka till den gröna äng, att där kring stången ta en sväng tills morgon gryr, kanhända. När midnattssolen lågt i skyn på mörkblå bolstrar drömmer, då varder flickan varm i hyn; ty i sin barm hon gömmer en blick av honom, vid vars arm hon svingar nu i polskans larm, lycksalig och betagen. Hon brinner - darrar - suckar - ler - och kyss på kyss åt den hon ger, som snästes häromdagen...
Vi elsker vort land
Vi elsker vort land, når den signede jul tænder stjernen i træet med glans i hvert øje, når om våren hver fugl over mark under strand lader stemmen til hilsende triller sig bøje: vi synger din lov over vej, over gade, vi kranser dit navn, når vor høst er i lade, men den skønneste krans bli'r dog din, sankte Hans, den er bunden af sommerens hjerter så varme, så glade, - men den skønneste krans bli'r dog din, sankte Hans, den er bunden af sommerens hjerter så varme, så glade. Vi elsker vort land, men ved midsommer mest, når hver sky over marken velsignelsen sender, når af blomster er flest, og når kvæget i spand giver rigeligst gave til flittige hænder; når ikke vi pløjer og harver og tromler, når koen sin middag i kløveren gumler: da går ungdom til dans på dit bud sankte Hans! ret som føllet og lammet, der frit over engen sig tumler, - da går ungdom til dans på dit bud sankte Hans! ret som føllet og lammet, der frit over engen sig tumler. Vi elsker vort land, og med sværdet i hånd skal hver udenvælts fjende beredte os kende, men mod ufredens ånd over mark, under strand vil vi bålet på fædrenes gravhøje tænde: hver by har sin heks, og hvert sogn sine trolde, dem vil vi fra livet med glædesblus holde, vi vil fred her til lands, sankte Hans, sankte Hans! den kan vindes, hvor hjerterne aldrig bli'r tvivlende kolde, - vi vil fred her til lands, sankte Hans, sankte Hans! den kan vindes, hvor hjerterne aldrig bli'r tvivlende kolde. Vi elsker vort land, og vi hilser den drot, som har prøvet og valgt sig den rette fyrstinde: på hans eventyr-slot kan hver kvinde, hver mand et eksempel for livet i kærlighed finde! Lad tiderne ældes, lad farverne blegne, et minde vi vil dog i hjertet os tegne: fra sagnrige nord gaar en glans over jord - Det er genskær af vidunderlandets fortryllende enge, - fra sagnrige nord gaar en glans over jord - Det er genskær af vidunderlandets fortryllende enge!