Nyhetsbrev 30 september 2024
Nyhetsbrev 30 september 2024
Flyttartider, skumma listor - och hur är det med klimatet och den samlade vetenskapen, egentligen.
Flyttartider, hej hej, flyttartider. Sommaren är kort - och förbi, och nu drar lagom till hösten flyttartiderna in. På grund av en pågående flytt kommer det att bli lite knappt på Tinget en tid. Inte tyst, inte tomt, men lite lugnare än annars. Flyttar är mycket krävande, och det är svårt att ha all utrustning man behöver tillgänglig.
Men det kommer att publiceras saker. Med stor sannolikhet utgår dock - tyvärr - vår podd På gamla och nya stigar på lördag. En planerad inspelning var tvungen att skjutas på framtiden (inte på grund av flytt utan annat), och det finns tyvärr ingen reserv att trolla fram. Med en liten brasklapp. Vem vet vad som finns i gömmorna om man letar. Kanske gammalt material som kan fräschas upp och bli som nytt. Om jag hinner samtidigt som jag packar och bär kartonger.
Ljudböckerna kommer att läggas upp som vanligt ifall inte oväntade tekniska problem uppstår. Artiklar kommer också att publiceras ungefär som vanligt. Fast det är det där med tid och kraft. Flyttar tar på krafterna, mycket måste ordnas, allt måste klaffa, det ska bäras, monteras, ställas i ordning och så vidare. Jag ska göra mitt bästa här men utlovar inga storheter under stora delar av oktober.
Så var det där med listor! Allt som oftast publicerar media bästa-listor av allehanda slag. Det kan röra sig om vad som helst, och många gånger rör det sig om popmusik. Här om sistens var det en expertjury på P3 som gjorde ett försök på bästa poplistan, en av de vanligaste sorterna. Ett tafatt försök, ett komiskt försök! I mina ögon, jag dömer inte för alla.
Man ska inte ta det så värst seriöst. Alla vet att listan - vilka s.k. auktoriteter som än publicerar den - ser annorlunda ut imorgon. I vår tid ska det dessutom anstrykas med en dos PK à la feminism och ras; för något år sedan röstades “Respect” eller någon annan Aretha Franklin-låt fram som tidernas etta, vilket man kan ha många invändningar mot även om det är en klassiker. Varje land betonar förstås sina trudelutter, även om anglosaxare alltid hamnar uppe i toppen av naturliga skäl. Och så vidare.
P3 ville ta fram en lista för en modern svensk publik (om jag minns rätt), kanske för att göra listan vettig och inte helt uttjatad. Inge “Varm korv boogie”, således! Men nationellt lagda var juryn, minsann, även om det nog knappast var enbart pursvenskar som röstade fram sina favoriter. Således blev givetvis(!) - trumvirvel - förstaplatsen vigd åt självaste … Robyn.
Hurra! Eller antiklimax!
Nationellt i all ära, men låten vid namn “Dancing on my own” är ett sömnpiller av Guds nåde. Det finns lite driv i början, men det dör snabbt bort p.g.a tristessen man känner. Musiken och stämman är olidligt tillrättalagd. Melodin har lite i sig men är ändå sällsynt … tråkig i all sin popvanlighet. Hundratals poplåtar är mycket bättre i alla musikaliska moment. Visst dansade säkert ungdomarna till Robyns låt när det begav sig, men det kan inte ha varit många veckor. Om det var längre finns det nog inte mycket hopp för mänskligheten.
Nu har låten förvisso toppat flera listor från det decenniets - 2010-talet, låten kom 2010 - bästa dansmusik, popmusik etc. Men det gör inte musiken bättre bara för att många är dåliga på att bedöma. Den här listan - P300 - lade tydligen vikt, läser jag nu, vid vilken låt som berört jurymedlemmarna mest. Vilket ju kan betyda vad som helst, varmed bedömningen väl blir som den blir.
Listan blir ganska snabbt normal bortsett från att man undrar vad Joni Mitchells “Both sides now”, Donna Summers “I feel love”, Curtis Mayfields “Move on up” och The Knifes “Silent shout” gör på topp tio. Joni Mitchell är en underbar sångerska, men inte så underbar. Det finns tusen bättre diskolåtar än Donna Summers hit. Curtis - kom igen nu. Och vilka är The Knife?
Så är det med listorna. Det snackas om dem några dagar, sedan dör de bort. Tack och lov. För den här gången var det ett kulturellt bottennapp.
Svea Ting behöver dig för att fortsätta publicera artiklar om kultur och politik, podden “På gamla och nya stigar” samt ljudböcker. Längst ned står hur du kan stödja oss: prenumeration, swishdonation, artikeldelning mm.
Dagens Nyheter har ett eget avsnitt för klimatet, för klimatnyheter. Så viktigt är det, minsann, enligt detta bottennapp till publikation. Hela vetenskapssamhället, med helt okorrupta (!) FN i spetsen, har ju bedyrat att allt hänger på klimatet. Om inte västländerna gör bankrutt genom att som ludditerna slå sönder all sin industri samt slutar köra sina bensinbilar och värma sina hem, så kommer världen att gå under p.g.a klimatstörningar. ungefär så låter det, känns det som när man läser DN.
Hmm, undrar om det är något annat man vill åt än att “rädda” klimatet och jorden? Givetvis utnyttjar omvärlden ett moraliskt vacuum i väst, och PK-ligan på hemmaplan gör detsamma. Det går knappast att förklara dårskapen kring klimathysteri på annat sätt. Det är klart att mindre utsläpp är bättre för miljön, men ska man ta fram rakkniven för det?
DNs och andras tjat om klimat, med påstått stöd från etablerad vetenskap, är till mycket stor del ett sätt att exploatera medmänniskor. Manipulera folk för att visa sig viktiga och moraliskt överlägsna. Och mediakonsumenterna vill ha det, särskilt medelklassen på grund av det moraliska vacuum som råder. Samma toner hördes av 68-rörelsen, kärnkraftsmotståndare, revolutionsvurmare, fattigdomshojtare o.s.v. Skillnaden nu är att den har blivit så unison, den där rösten som säger vad man bör göra och tänka - och framföra allt inte göra och tänka.
Den samlade vetenskapen, det samlade tyckarskrået, alla skränar likadant. Och om någon hojtar annorledes, så får han veta hut. Jag tänkte på den där samlingen som minsann har alla rätt på sin sida när jag nyligen läste i en bok som kom för ca tio år sedan, Gryning över Kalahari. Författaren kommer vid ett tillfälle in på de stenålderstida grottmålningar som man fann i Europa i slutet av 1800-talet, bl.a. i Altamira och Lascaux. Lasse Berg tar upp upptäckten av Altamiras grottmålningar av visenter, hästar m.m.
Don Marcelino Sanz de Sautuola och hans dotter hittade de magiska målningarna 1879. Häpen över den fantastiska konsten som gjorts för tusentals år sedan försökte han få experterna att ta till sig fyndet. Men tji fick han. Den samlade, etablerade arkeologiska vetenskapen kunde lätt slå fast att målningarna bara var bluff och båg.
Jag citerar:
Året därpå ordnades ett besök i grottan för delegaterna vid den internationella kongressen för förhistorisk arkeologi i Lissabon. Inte en enda forskare var intresserad av att komma med. En fransk vetenskapsman åkte till slut dit ett par år senare och kunde fastställa att målningarna var cirka fem år gamla.
Det tog många år innan det samlade vetenskapssamhället nyktrade till. Undrar när vårt samlade vetenskapssamhälle ska nyktra till. Och DN.
Igår fortsatte ljudboksäventyret med islams 1300-åriga konfrontation med den europeiska civilisationen. Även om kapitelrubrikerna skvallrar om islams expansion i Mellanöstern och Nordafrika ska man komma ihåg att delar av de områdena hörde till Bysans, alltså ett europeisk rike. Kemps bok är kort men intressant. Hans mål med boken var att få vanliga britter att förstå samtiden angående islams utbredning i Europa i vår tid, något vanligt folk hade mycket dålig kunskap om. Lyssna gärna på uppläsningen; den ger viktiga insikter, även om Kemp har förstånd nog att vara neutral i sin historieskrivning.
Om du inte vill lyssna går det också bra att handla boken på Logik förlags onlinebutik. Om det finns några exemplar kvar, vill säga. Där råder 25% höstrea, så böckerna går fort åt. Passa på om du vill köpa den boken eller andra. Plötsligt är den borta och det är inte säkert att det kommer in nya.
Tänk också på att de flesta övriga ljudböcker vi publicerar här på Svea Ting finns i tryckt form, bl.a. på Amazon och Logik onlinebutik. Dock inte Bjälboarvet. Den kan införskaffas på lämpligt antikvariat, men att lyssna till historien ger en särskild upplevelse.
I veckan som gick kom bokens själva klimax, slaget vid Hova (där jag knappar in den här texten) år 1275. Det kapitlet liksom kapitlet före är så särskilda att jag var tvungen att skriva en artikel om dem. Det är inte så att slaget vid Hova är direkt avgörande för vår svenska historia. Den hade nog lunkat på i samma riktning även om Valdemar hade fått fortsätta härska. Men Heidenstam lägger fram historien - i dubbel bemärkelse - så härligt att det blir riktigt stor romankonst och ödesmättad historieskrivning.
Båda kapitlen handlar på sitt sätt om kristendomens framfart och seger i landet. Den politiska historien avgörs strax utanför Hova, till Magnus fördel i brödrakampen mot Valdemar, men det andliga kriget förlägger Heidenstam till Tivedens djupa skogar. Mer än så ska jag inte säga här. Läs om det i artikeln förra veckan och lyssna gärna på uppläsningen av Bjälboarvet om du inte redan har gjort det.
Nu stänger vi butiken för i dag. Nu måste jag packa och skruva isär bokhyllor.
Jalle Horn
Vill du stödja Svea Ting? Det görs bäst på följande vis. Ditt stöd behövs.
Teckna en prenumeration. Info finns i fliken “prenumerera” på sveating.se.
Donera genom Swish till 0735200402. Märk din swish med “gåva”.
Dela den här artikeln med dina bekanta.
Dela Svea Ting med dina vänner.
Skriv i kommentarsfältet vad du uppskattar (eller inte) med den här artikeln och Svea Ting - bara möjligt för prenumeranter.