Nyhetsbrev 23 september 2024

Ont om tid? Nej, säger Seneca. Och så de svenska Trumpbasharmurvlarna! Som även bashade Reagan.

Photo by Roman Kraft on Unsplash

Tiden krymper. Det känns så när man kommer in i stressiga perioder, när mycket måste ordnas, beslutas och genomföras. Jo, jag är i den situationen just nu. Och då klagar vi människor ofta om att vi har så lite tid. Tiden springer iväg, säger vi.

Faktum är att människor alltid har gnällt över att tiden inte räcker till, att vi inte hinner med det vi vill och måste. Det gäller både i tider av stress och ro. Folk har alltid beklagat sig över tidsbrist. Inte minst i goda tider när människor har det gott ställt. Vad beror det på?

Är det kanske så att tiden är knapp? Nej, säger i alla fall den stoiska filosofen Seneca. Eller sade - han levde på kejsar Neros tid. Tvärtom har vi hur mycket tid som helst, menar den gamla romaren. Är det något vi människor har mycket av så är det just tid. Pengar har vi mindre av, hjälp får vi ofta för sällan, kärlek alldeles för lite. Men tid har var och en av oss fått en god beskärd del av. Och visst har Seneca rätt. Det är bara att räkna på det. Hur mycket tid behöver vi egentligen för arbetet vi utför, och hur mycket tid “försvinner” när vi slöjobbar? Det spelar nu kanske ingen roll; vi måste ju vara på jobbet likväl de där åtta timmarna. Men då finns det ju inget att klaga på där. Det är ju en gång för alla så att du måste hänga på jobbet en viss tid hur ineffektivt det än kan vara. Varför tro att det kunde vara annorlunda?

Men det blir så lite tid över hemma! Åka till och från jobbet, dona med barnen, hushållssysslorna, hjälpa partnern med något, ta reda på någon information. Jo, det är sant. men samma sak gäller här. Det är ju så det är. Så råkade din livsväg bli. Du fick de barnen, i vilka ingår de och de förpliktelserna. Är det något dåligt? Borde du ha struntat i att ha barn?

Vill du hellre ha ett jobb närmare hemmet? Försök ordna det i så fall. Eller är det där jobbet så bra betalt, ja finn dig i avståndet det i så fall. The Dude abides, som det heter i filmen (Lebowski har i och för sig oändligt med tid). Mat måste lagas. Vill du hellre svälta? Och det är ju ändå en njutning att äta sig mätt och belåten. Med lite krydda och god vilja blir ju maten god också.

Och så informationen som man letar på internet! Ja, var den viktig och man kom fram till något, ja då har ju tiden använts väl, varmed man borde känna sig tillfreds. Och om sökandet inte ledde till något resultat så var det kanske lite så viktig information, men du har ju tagit det lugnt ett tag, ägnat dig åt lite rekreation. Samma sak med teve, tidningar m.m. Om det bara var skräp du tittade på - något du kom på i efterhand, d.v.s. du kunde ju ha gjort något annat - så har du ju ändå haft en rofylld stund.

Den mesta klagan om tidsbrist hänger förstås mest på oss själva. Men framför allt bör vi fråga oss: vad ska jag med all tid till? Se på ännu en film? Eller en som är bättre än skräpet - ja, då kan man ju välja bort skräpet. Äntligen sy den där koftan du har drömt om? Är det något annat än en dröm, eller går mest tid åt att drömma drömmen? Baka bröd? Det går att kombinera med annat man gör; kommen man väl igång så går det av sig självt. Spela brädspel eller sjunga med barnen? Inga problem, eller hur! Börja studera stoisk filosofi och bli uppläxad av Seneca? Svaret överlåts åt läsaren.

Det största problemet vad gäller beklagan om tidsbrist ligger således i själva beklagandet, eller snarare beklagaren - inte i tidsbristen. Vi kan planera bättre; stressen ligger oftast i att vi struntar i att planera och skjuter upp saker. Vi kan strunta i saker som vi trodde var så viktiga och intressanta. Vi måste ju natta vårt barn och göra vårt jobb, men vi kan strunta i kolla telefonen, vi kan äta rester, vi kan låta bli att gnälla på vår partner.

En sak hänger dock som en förbannelse över oss i dag, som gör att tiden krymper, är möjligheterna. Vi har så oerhört många alternativ, så mycket att välja på, så många möjligheter som står öppna. Och vi har den sorgliga förmågan att låta möjligheterna stå där på glänt, att hela tiden locka, ständigt oroa, att fresta - oroa i tron att det egentligen finns något värdefullt som väntar där. Få saker stjäl tid och kraft som öppna möjligheter. Att börja baka bröd, börja odla spansk peppar, börja snickra, börja möblera om, det sluter möjligheterna. Det paradoxala är att det tar tid att baka, men att det ändå innebär en sorts tidsvinst eftersom oron försvinner när man är aktiv (även om man råkar göra fel), och oron skapar känslan av att tiden krymper.

Nu när jag är i ett moment av stress så hänger det mesta på mig själv, inte på tidsbristen. Som så mycket annat. Seneca fick en dag ett samtal med kejsaren, att det lutade åt avrättning på grund av rykten om kupp. Nero var ju lynnig och en orolig själ. Men inte Seneca, som lugnt tappade upp ett bad och skar upp handlederna när han avnjöt sitt sista bad.

Svea Ting behöver dig för att fortsätta publicera artiklar om kultur och politik, podden “På gamla och nya stigar” samt ljudböcker. Längst ned står hur du kan stödja oss: prenumeration, swishdonation, artikeldelning mm.

Handlade förresten inte förra nyhetsbrevet om Groundhog Day, Måndag hela veckan, med Mill Murray? Där blir ju Bill Murray oerhört stressad av att just ha mycket tid, som om tiden krymper runt honom, och det är först när han fogar sig i sitt öde (både att återleva samma dag och att han råkar vara en väderreporter som ibland måste göra tråkiga arbetsresor) som han vaknar upp och kan fungera normalt.

Men vad då, lite måste man ändå få gnälla, om inte på tidsbrist och stress så på svensk press. Jag har länge undrat varför svenska journalister så frenetiskt och ihärdigt och framföra allt utan minsta nyans hatar Trump och allt vad han är. Eller snarare visar upp den där avskyn. Eller snarare visar upp den där avskyn. Jag tänkte på det när jag i veckan någonstans läste att svenska omdömen om Ronald Reagan också var förfärliga när det begav sig.

Själv anser jag att Trump är en symbol för mindre stat, lugnare värld, mindre stolligheter (som klimathysteri) och mindre invandring - vare sig han är en jobbig typ eller inte, och kanske inte lyckas med sin politik. Dessutom är han en fantastisk talare. Svenska murvlar får tycka vad de vill, men vadan detta unisona, hysteriska avståndstagande?

Är de köpta, vilket Malin Ekman som slutade på SvD antytt, d.v.s. de får betalt för att efter order skriva negativt om Trump oavsett verklighet? Får de kanske en femtusing extra? Är det för att Trumpbashing säljer? De hjärntvättade vill gärna sjunga med i kören eftersom det ger njutning, gemenskap och tro att man är och gör rätt. Och de som tycker att det finns något positivt med Trump läser för att störa sig på dumheterna.

Man kan tänka sig många förklaringar, men i grund och botten är det nog för att svenska journalister är obehagligt osjälvständiga, utan större förmåga att tänka och agera självständigt, med en skrämmande lust att följa strömmen, ovanligt politiskt korrekta, ideologiskt låsta, dumma och trångsynta. Särskilt när det gäller en sak där det är fullt sanktionerat att tycka på ett bestämt sätt.

Det här är inget nytt fenomen. Svenska journalister hånade som sagt Ronald Reagan när det begav sig. Han var f.d. b-skådis. Han hade knappast politisk talang, vad skulle han åstadkomma. Han blev vald bara på grund av fiaskot mot Iran 1979. Han var en lokal politisk fjant, som inte skulle kunna hävda sig i världspolitiken. Han innebar ett hot mot välfärden och därmed utvecklingen i västländerna, han var ett hot mot fred i världen. Hade han levt och verkat i dag hade han förstås varit farlig mot grön omställning, mot god handel, mot media, mot migration, och definitivt hade man skrikit vilket hot mot demokratin han var.

Givetvis bevisar det att svensk journalistik är helt vänstervriden. Nixon, Reagan, Bush 1, Bush 2, Trump - alla republikaner - var alla monster i svensk media, om inte efterhand så när man rapporterade om dem.

Men jag tror att det är något annat som ligger bakom de här bisarra ställningstagandena, bisarra för att de är så simpla och unisona när det är medias uppgift att vara nyanserade, neutrala och vinklade från många sidor. Jag tror att vanlig rutten dumhet är skälet till att man målar upp Trump som farlig, dum, elak, ett monster. Inte bara att man vill ha igenom dålig vänsterpolitik, alltså.

Svenska journalister vill verka intelligenta - när de kanske inte är så värst smarta. Man har ständigt målat upp Trump som en dumskalle, en typisk amerikansk gåpåare som tar för sig utan att bra sig om eller förstå konsekvenser. Så målas han förstås upp för att det ska vara lättare att hävda sin egen klyftighet och duglighet. Givetvis har man fel om Trump (liksom man hade om alla tidigare amerikanska presidenter, både demokrater och republikaner). Men mest har man fel om sig själv. Man tror att man har god politisk blick, man tror att man förstår, man tror att man kan bedriva analys och opinion. Men de flesta svenska journalister äger nog inte så mycket av de förmågorna. Eller blir tystade som Malin Ekman.

Man hade ju till exempel helt fel om Reagan, man missförstod Nixons och Bushs avsikter. Och man har inte förstått något av Trump. Skälet är att när den totala kritiken mot Trump blir legitim så faller journalisterna in i ledet. De kan titta på varandra och säga: vi är smarta, han är korkad. Att de sedan mest apar efter amerikanska journalister gör det hela än pinsammare. De är dumma, helt enkelt.

En del av det att vara smart är att kunna bedöma. Och här fallerar svenska journalister kapitalt. Inte alla givetvis men alltför många. Det har med det att falla in i ledet att göra. Och det är motsatsen till att bedöma. Och de vill vara i ledet. När det gäller Trump är det uppenbart att drivkraften bredvid det att verka klyftig är att vilja vara moraliskt korrekt. Precis som Trump har målats upp som en idiot har han målats upp som omoralisk, farlig mot vårt samhälle, ett hot mot världen, en våldtäktsman, en okänslig figur. Det finns inga gränser för hur läskig den karlen är, vilket bevisades för åtta år sedan när otaliga lärare, lämpligt hjärntvättade av media, grät framför skolbarn om allt ont som nu riskerade att hända i världen.

Murvlarna, såsom “förlorad borgarklass” vill nämligen vara moraliskt korrekta, ja moraliskt behövliga och bra över huvud taget. Och det lyckas de bara vara i skockar. Huruvida det alltid har varit så eller är en modern sjuka, är en annan fråga. Man kan läsa mer om den saken i en utmärkt essä signerad mig själv här.

I veckan som gick fanns här på tinget en hygglig artikel om vikingar. Det kändes bra att skriva den eftersom den hyllade vår tids forskning. De högre lärosätena får lite för ofta klä skott för att det finns så mycket politisk aktivism där. Men man glömmer ofta hur mycket bra saker som också görs. Det bedrivs oerhört mycket intressant forskning. De senaste 25 åren har vikingaforskningen säkert varit större än på 100 år.

Och så hade vi ett avsnitt på gamla och nya stigar om medeltiden och Vasatiden. De forskare som är med i SVT:s historieprogram, som gick för några månader sedan och som är ämnet för podden, får tyvärr inte komma till sin rätt i programmet eftersom de bara får ca 5 sekunders kommentarer i taget. Men flera av dem är säkert inspirerande som lärare och forskningsledare. SVT:s programserie om svensk historia duger, men det finns också många brister. Vi tar upp allt (nästan) i podden.

Bjälboarvet rullar vidare som ljudbok på torsdagar och gör det också den här toorsdagen. Men igår påbörjades en ny söndagsljudbok, Arthur Kemps Jihadbok. Den är tunn och återger grundläggande fakta, inget djupt stoff. Men den är perfekt som en liten sammanfattning av de gånger som den muslimska världen (eller de muslimska världarna, morerna och ottomanerna var ju helt olika folk och riken) försökt erövra Europa. Det intressantaste med boken är att den är väldigt neutral i skildringen av muslimernas erövringsförsök, trots att Kemp är invandringsmotståndare. Stora delar av boken kan, som jag påpekar i introduktionen, läsas som en framgångssaga för muslimerna. Och så sägs det att Trump och andra högermän är onda, plumpa och simpla. Kemp bevisar motsatsen.

Kemp och Heidenstam i veckan, således. Vad det blir för artiklar i veckan kan däremot inte sägas i detta nu. Kanske blir det lite reducerat på den fronten. Som jag sade i början av nyhetsbrevet är stressen väldigt markant för mig just nu. Tiden krymper, springer och jävlas allmänt med mig. Så är det när man står inför att flytta. Allt ska klaffa, allt ska ordnas, allt ska betalas.

Men än står jag upp (bortsett från att jag sitter när jag skriver det här). Vill ni läsare hjälpa mig i denna svåra stund får ni gärna bidra genom att teckna en prenumeration på Svea Ting eller donera genom swishgåva. Glöm inte i så fall att märka swishen med “gåva”. Se hur du gör nedan.

Prenumerationerna har äntligen gjorts om. När man tecknar prenumerationer räcker det numera med en vanlig för att få tillgång till allt på Svea Ting. Tingsmanprenumeration är mer för den som vill bidra extra mycket till sajten, att ge ett bättre ekonomiskt fundament för att fortsätta verksamheten. Den ändringen har av olika skäl dröjt till nu.

Glöm inte heller att flera av de ljudböcker vi publicerar här finns i tryckt form, bl.a. på Amazon och Logik förlags onlinebutik. På Logikbutiken pågår nu höstrea, hela 25% rabatt på alla inköp över hundra kronor. Passa på!

Jalle Horn

Vill du stödja Svea Ting? Det görs bäst på följande vis. Ditt stöd behövs.

• Teckna en prenumeration. Info finns i fliken “prenumerera” på sveating.se.

• Donera genom Swish till 0735200402. Märk din swish med “gåva”.

• Dela den här artikeln med dina bekanta.

• Dela Svea Ting med dina vänner.

• Skriv i kommentarsfältet vad du uppskattar (eller inte) med den här artikeln och Svea Ting - bara möjligt för prenumeranter.