Nyhetsbrev 2 september 2024
Tyska val och Platon.
Förra veckans mest intressanta och iögonfallande nyhet inträffade på dess sista dag. Valet i de tyska delstaterna Sachsen och Thüringen rörde förvisso bara en bråkdel av den tyska befolkningen, därtill två smått sömniga bundesländer. Tyvärr har de gamla DDR-trakterna återhämtat sig dåligt efter murens fall. Men valresultatet är likväl en gigantisk ögonöppnare.
AfD får över 30% i båda delstatsvalen, och regeringspartierna drar nästan sin sista suck. Tankarna går till hur det grekiska socialdemokratiska partiet var nära utsuddning för några år sedan. Nu är det som sagt bara delstatsval, dessutom i två delstater där AfD länge varit starka och där befolkningen har en tradition att visa sitt missnöje i val; Sahra Wegeknechts vänstermissnöjesparti stormade också framåt. Att regeringen Scholz har varit lite av en katastrof gör förstås valet ännu mer naturligt.
Men som sagt, riktigt iögonfallande är det likväl. Valresultatet kommer säkert spegla kommande delstatsval för att inte tala om riksvalet nästa höst. Och hur mycket man än har försökt att blockera AfD:s inflytande - precis som man i Sverige har försökt med SD - hittills, blir det omöjligt i längden. Partierna tvingas närma sig AfD:s politik, framför allt invandringspolitiken. Givetvis blir det också omöjligt att förbjuda partiet, vilket har antytts många gånger men nog mest har varit politisk myndighetstaktik (vilket visar hur korrupta myndigheterna är). För vad skulle det riskera att vålla för folkstorm i landet? Risken är alltför stor. Men, visst, man vet aldrig.
Diverse institut har försökt karakterisera partiet som högerextremt. Men vad betyder det? Med lite fingerfärdighet kan man väl få vilket parti som helst att kallas extrema. Och som jag har påpekat tidigare är en nationalistisk politik det mest naturliga för ett land och bör därför egentligen kallas mittenpolitik. Alla retorik om högerextremism faller ihop för varje dag som går. Den blir bara tommare och tommare. Till slut synar folket bluffen, även om det gärna sticker huvudet i sanden. Men det går inte att blunda när det händer så pass gräsliga brott som det i Solingen - eller i Southport eller Skärholmen - och det är uppenbart vad det beror på.
Det stora “tyvärret” handlar annars om svensk rapportering om det tyska delstatsvalet. I vanlig ordning! Det var väldigt knappa rapporter. Både före och efter valet. Med tanke på vilken betydelse valet kan ha i längden är det förstås ett gigantiskt tjänstefel av den svenska mediakåren. Men man följer som bekant order. Givetvis är man förhållandevis tysta på grund av AfD:s framgångar. Det mönstret har vi sett i all rapportering om nationalistiska partier i Europa, för att inte tala om alla lögner om Trump och MAGA-falangen, tusen gånger värre än Trumps egna lögner.
Men borde inte svensk högerpress à la SvD, DI m.fl. glädjas? Jo, självklart. Vänsterpartierna backade nämligen otroligt mycket i Sachsen och Thüringen, vilket visar att vänsterpolitik inte håller. Svensk högermedia borde skåla i champagne på Grand hôtel, för guds skull. Men icke! Självklart är det på grund av att AfD stormar framåt, den högerutmaning alla etablerade högerpartier i Europa fruktar, men också på grund av att både AfD och Sahra Wegeknechts parti är kritiska till de gigantiska stöden till Ukraina.
Men olusten att rapportera och kommentera visar på en falsk verklighetsbild och hur livrädd den etablerade svenska högern är för den nationellt lagda högern. Den rapportering som har förekommit har i stort sett bara handlat om att brandväggar mot AfD måste upprätthållas. Det är inte bara verklighetsfrämmande, det är direkt idiotiskt. Det känns som om svensk högermedia tusen gånger hellre ser att sossarna härskar i Tyskland och Sverige framför nationalistiskt inflytande i politiken - fastän till exempel Moderaterna för bara några årtionden sedan hade både en dos konservatism och nationalism i blodomloppet. Det beteendet är inte sunt.
Förra veckan bjöd, förutom de sedvanliga ljudböckerna, på en liten essä om ett par enligt mig bekymmersamma tendenser sedan början på 1900-talet, nämligen all skuldkänsla som tvingas på oss västerlänningar och politiseringen av allt i samhället. Båda tendenser torde kunna knytas an till religionens och de klara värdenas minskade roll. Kvar blir blott krav om skuld och politikens ökade makt.
Det tog bara några minuter efter att jag skrivit färdigt artikeln tills jag fann tendenserna i media och i böcker när jag satt och läste. Ständigt märker man av det där, och jag tror att det är viktigt att försöka bryta politikens makt och skuldens krav. Allt är inte politik i livet. Men våra ärkebiskopar vill göra politik av tron, feministiska eller marxistiska professorer vill göra politik av konstverk, RFSU och pride-arrangörer vill göra politik av könet, o.s.v. Ska barnen på dagis politiseras, ska min lyssning av musik politiseras, ska mitt ätande politiseras?
Det säger sig självt att sådant inte är friskt. De kommunistiska staterna levde enligt sådana deviser, och det var djupt sjuka samhällen. Därför gäller det att vara lite försiktig på högerns sida. Det är lätt att dra in det mesta i politikens sfär, att diskutera det under politikens vingar. Men man bör akta sig. Risken är att hela privatlivet hamnar i den politiska sfären, i statens sfär. Konservatismen har faktiskt alltid haft det som ledstjärna - att staten inte ska lägga näsan i blöt överallt, att allt inte ska politiseras, att allt inte ska tvingas in i ideologiernas garn.
Typiskt nog spelade jag förra veckan (eller om det var veckan före) in en podd om Platons stora verk Staten - där allt när de diskuterar om den bästa staten just underläggs statens vara. Och Platon tycker man ju om. Men det finns en del ursäkter när det gäller Platons bok. De för bara en diskussion om en ideal stat, och Sokrates och de andra som sitter och pratar är väl medvetna om att flera förslag är nog så knäppa. Dessutom är det fråga om väldigt små stater jämfört med idag. För Platon och hans samtida gällde att en stat lätt kunde försvinna genom erövring eller inre splittring, och då skulle medborgarna inte ha något egentligt liv kvar.
Men visst politiserar Platon som sjutton i Staten. Han har också kritiserats för sådant. Hans bok har rent av kallats ett kommunistiskt manifest, flera tusen år före Karl Marx.
Hur som helst, det är väldigt mycket intressant som Platon diskuterar i sitt magnum opus: bildning, tänkande, konst, moral, styre, samhällspussel och mycket annat. Det är väldigt stimulerande. Den som vill höra om Platons dialog Staten bör ratta in på Tinget på lördag, närmare bestämt På gamla och nya stigar. Då utreder jag och Simon O Pettersson turerna i Platons stora bok.
I övrigt fortsätter ljudböckerna rulla. Codreanus Fängelsedagbok har övergått från rumänens dagboksanteckningar till Evolas artiklar om honom och Järngardet. Det är minst lika intressant som Codreanus egna tankar. I Bjälboarvet tätnar konflikten mellan Birger Jarls söner Valdemar och Magnus allteftersom den söta Jutta hamnar i centrum. Missa nu inte det heller. Och artiklar som dyker upp. Läs, lyssna och begrunda.
Jalle Horn
Vill du stödja Svea Ting? Det görs bäst på följande vis. Ditt stöd behövs.
Teckna en prenumeration. Info finns i fliken “prenumerera” på sveating.se.
Donera genom Swish till 0735200402. Märk din swish med “gåva”.
Dela den här artikeln med dina bekanta.
Dela Svea Ting med dina vänner.
Skriv i kommentarsfältet vad du uppskattar (eller inte) med den här artikeln och Svea Ting - bara möjligt för prenumeranter.